I huvudet på Anders Hansen: Överläkaren om vikten av träning och hur du blir kvitt ditt mobilberoende

Med bästsäljande böcker, tongivande tv-serier och rekordbrytande radioprogram har Anders Hansen blivit något av en rockstjärna inom populärvetenskapen. King möter civilekonomen som blev överläkare som blev hela Sveriges hjärngymnast.

Rasmus Blom | Foto: Andreas Johansson | Grooming: Tony Lundström  |  Publicerad 2020-10-19 13:18  |  Lästid: 17 minuter

I boken Hjärnstark står det att läsa följande: ”Hjärnan har lika många neuroner, det vill säga hjärnceller, som det finns stjärnor i Vintergatan.” Det är 100 miljarder stycken. Ungefär lika många högskolepoäng har Anders Hansen. Han är legitimerad läkare utbildad vid Karolinska institutet, överläkare i psykiatri och civilekonom från Handelshögskolan i Stockholm. Utöver det entreprenör, författare, programledare, föreläsare och styrelseproffs. Dessutom musik- och sportintresserad. Han spelar både gitarr och styrketränar flera gånger i veckan. Vidare har han något som bara kan benämnas som ett utsökt hårsvall. Anders Hansen fick allt. Det är nästan så att man vill be honom fara å… hämta sitt Mensapris från 2018 som instiftats för att ”främja mänsklig intelligens”.

Men vem är han då – 46-åringen bakom de akademiska titlarna, bågnande prishyllorna och populärvetenskapliga böckerna som sålts till ett 20-tal länder?

Anders Hansen växte upp i en medelklassfamilj i Täby norr om Stockholm. Mamma sjuksköterska på hjärtintensiven. Pappa jurist, avliden sedan 2011. Med fanns också en två år yngre bror som i dag arbetar som systemutvecklare.

– Som jag minns det var det en trygg barndom. Jag var tidigt bred i mina intressen. Jag tyckte om idrott, musik och hade lätt för mig i skolan.

Grundskolan gick som en dans. Efter avslutad gymnasieutbildning med naturvetenskaplig inriktning visste varken Anders Hansen eller någon av hans klasskompisar vad de skulle bli. Men till skillnad från sina årskamrater visste Anders en sak: han ville inte göra det enkelt för sig.

– Jag var extremt kompetitiv på den tiden. I min värld fanns det bara tre alternativ: ekonomiprogrammet på Handels, teknisk fysik på KTH eller läkarlinjen på KI. Men KTH kändes för nördigt och läkarlinjen för landstingsinriktad, så valet föll på Handels.

Anders började läsa på Handelshögskolan i Stockholm men kände, som han säger själv, att polletten aldrig trillade ner. Eller så var det precis det den gjorde. Polletter skulle trilla ner mest hela tiden.

– Allt handlade bara om pengar. Det fanns alltid en lösning på problemet och det var vem som hade mest kronor i slutet på dagen.

Om somrarna jobbade Anders på investmentbanker och konsultbyråer och fick en allt starkare känsla av att finanslivet inte var ämnat för honom. Med bara en termin kvar på Handels hoppade han av och sökte in på läkarlinjen i stället. 24 år gammal blev han antagen till Karolinska institutet och läste färdigt den sista Handelsterminen parallellt.

– Jag sa till mig själv att jag läser till läkare på ett villkor: att jag kan försörja mig på egen hand. Trots att jag bara var 24 år kände jag att jag behövde klippa navelsträngen och inte leva på CSN-lån, så jag sökte jobb som skribent och finansierade mina läkarstudier genom att skriva börsspalter i Dagens industri. Sedan drev jag och en kompis en konsultbyrå vid sidan av och så forskade jag på KI om somrarna. Under ett antal år jobbade jag vansinnigt mycket. Det var fantastiska och lyckliga år. Inget kändes som jobb, utan allt bara rullade på. Jag lärde mig ofantligt mycket i skolan, älskade att skriva samtidigt som jag fick forska och driva företag.

Redan under första terminen på läkarutbildningen upptäckte Anders vad som skulle bli hans kall när han stod i en obduktionssal på Karolinska institutet och vägde en mänsklig hjärna i sin hand.

– Det var svindlande. Jag höll i en hjärna och tänkte att här ägde en människas liv rum. Alla syn- och hörselintryck, alla minnen och känslor. Allt hände här! Jag höll i hans liv. Han hade aldrig sett organet själv, ändå var detta hans innersta. Hans själ. Sedan kom nästa tanke: Jag har också en sådan här och där finns allt som jag någonsin upplevt. Mina första minnen med mamma och pappa, min första skoldag, min student, alltihop.

Intresset för detta komplexa organ tilltog i styrka, och när medicinutbildningen var avklarad såg Anders två vägar att gå för den läkare som ville arbeta med hjärnan.

– Det var psykiatri eller neurologi som gällde. Det senare förknippade jag mest med huvudvärk och epilepsi så jag bestämde mig för att bli psykiatriker.

”Det var svindlande. Jag höll i en hjärna och tänkte att här ägde en människas liv rum.”

Med över 2 000 publicerade journalistiska artiklar i bältet hade Anders Hansen vid det här laget även fått blodad tand som skribent.

– Jag hade förälskat mig i skrivandet tack vare mina uppdrag för DI och Läkartidningen. Samtidigt hade jag och en av mina lärare på KI, Carl Johan Sundberg, börjat diskutera de medicinska effekterna av fysisk aktivitet. Hur kunde det skydda oss mot sjukdomar, bromsa vårt åldrande och påverka våra gener? Träning var av allt att döma en mirakelmedicin, men det förknippades jämt med idrott och tävlan, vilket vi menade var en av vår tids största missuppfattningar. Fysisk aktivitet handlar inte om maratonlopp, det handlar om något fundamentalt i människan. Det enda som skrevs om ämnet i populärpress var hälsofloskler. Varför skrev ingen om den här forskningen på ett kul och greppbart sätt? Vi bestämde oss för att göra det själva, vilket resulterade i boken Hälsa på recept. Boken gick bra och jag förstod att det gick att föra ihop skrivandet med den medicinska kunskapen.

Insikten fick honom snart att återvända till datorn och börja skriva på det som skulle bli Hjärnstark, boken som i dag sålt i över 600 000 exemplar och som på ett lätt och underhållande sätt förklarar varför regelbunden träning förbättrar ditt minne och gör dig mer stresstålig, kreativ och intelligent.

– Jag hade aldrig kunnat skriva Hjärnstark om det inte vore för den första boken. Det är 10 000-timmarsregeln som gäller. Man blir bättre på det man övar på.

I Hjärnstark skriver du att ”den som inte fascineras av hjärnan inte fascineras av nånting”. Vad är det som är så fascinerande med hjärnan?

– Det som i grund och botten är så fascinerande är att upplevelsen av att jag sitter här konstrueras i ett organ som ser ut som packade korvar och väger som ett mjölkpaket. Att den materian kan skapa en upplevelse av att finnas till är helt ofattbart. Vi är partiklar som har formerats på ett sätt som gör att vi upplever oss själva och kan reflektera över det. Att universum genom oss blir medvetet om sin existens är fullständigt makalöst. Jag har läst mycket om medvetandet, inte lika mycket ur ett filosofiskt perspektiv som ur ett neurobiologiskt. Hur ser själens maskineri ut? Vad händer när man lyfter på locket? Jag tror att alla tycker att det är fascinerande, men det måste presenteras på ett sätt som inte upplevs som abstrakt. En del tycker att man reducerar människan genom att prata om hjärnan på det här sättet, men jag tycker tvärtom att vi blir ännu mer fantastiska när vi förstår att allt sker i hjärnan. Det är oändligt fascinerande.

Blir man inte religiös när man inser hur avancerad hjärnan är?

– Nja, man upplever kanske samma hänförelse som religiösa gör. Hjärnan är genialisk, men det finns också saker som inte är så smarta. Ett konkret exempel är en nerv som börjar i hjärnan och ringlar sig ner i kroppen och sedan upp till struphuvudet. En del av nerven går ner i bröstkorgen medan en annan går upp igen. Det ser jättekonstigt ut och är konstruerat på ett sätt som en ingenjör aldrig skulle göra det. När jag kollade upp det visade det sig vara ett evolutionärt arv från vår tid som fisk, för fiskar har nämligen ingen hals. Evolutionen bygger bara vidare på det som tidigare finns. Med det sagt är hela det naturliga urvalet fantastiskt i sig, och det händer att man snuddar vid religiösa tankar när man studerar de här sakerna.

Du återkommer även till själen, som man främst förknippar med filosofi.

– Jag tror inte att vi har en själ som flyger runt och har kontakt med hjärnan. Jag tror att när hjärnan inte finns så finns inte vi. Varför tror jag det? Jo, för skadar jag min nacklob så kan inte min själ se och skadar jag min hippocampus kan inte min själ minnas. Det tyder på att medvetandet sitter i hjärnan, men vi vill av olika anledningar konstruera andra förklaringar. Hjärnan är inte utvecklad för att förstå sig själv, den är utvecklad för att funka. Det är fantastiskt att leva i en tid då vi för första gången kan lyfta på locket och se hur vi människor verkligen fungerar även om vi kunskapsmässigt bara skrapat på ytan.

Hur mycket vet vi om hjärnan i dag?

– Mycket mer än för 20 år sedan. Men om de riktigt stora frågorna, som medvetandet – vilken är den mest intressanta frågan av alla – vet vi i stort sett ingenting. Hur kan materia uppfatta sig själv? Någon gång kanske svaret kommer, kanske till och med under vår livstid, och då kommer det med all säkerhet att vara en kall, hård biokemisk förklaring som visar att i den här komplexa neuronala arkitekturen uppstår upplevelsen av att finnas till. Det lär inte vara ett varmt och inkluderande svar. Men jag tror inte det kommer att förändra någonting. Bara för att man vet att närhet till andra påverkas av ett hormon i hjärnan som heter oxytocin betyder inte det att man inte känner närhet till andra.

“Som psykiatriker ser man så mycket ångest och lidande att det är svårt att inte påverkas.”

Även om det är hjärnan som har blivit Anders Hansens huvudområde verkar han inte ha sovit sig igenom lektionerna på Handels direkt. Att han är ekonomiskt sinnad märks inte bara på hans känsla för vad som går hem i stugorna, vilket har lett till att hans böcker, föreläsningar och tv-program blivit stora publiksuccéer. Han har även gått in med pengar och tagit plats i styrelsen för Medcap, ett riskkapitalbolag som investerar i läkemedelssektorn. Hans innehav i bolaget (57 411 aktier och 50 000 köpoptioner) var 2019 värt hela 7,5 miljoner kronor, enligt Dagens industri. Ändå utgör engagemanget i företaget bara en bråkdel av Anders Hansens dagliga liv och verksamhet. Han arbetar halvtid som psykiatriker på Sophiahemmet i Stockholm och övrig tid som författare och föreläsare.

– Tidigare skrev jag bara vid sidan av mitt vanliga jobb, men det tog för mycket tid.

Vilken del i ditt yrke tycker du är roligast?

– Kombinationen av alla delar är roligast. Jag är rastlöst lagd och gillar att göra olika saker. Jag vill aldrig sluta jobba kliniskt, det är så otroligt givande att träffa patienter. Men jag hade nog tröttnat om jag gjorde det hela tiden. Särskilt eftersom det är så belastande, man ser så mycket ångest och lidande att det är svårt att inte påverkas av det. Det är tungt. Men man måste kunna hantera det, annars går det inte att jobba. Jag ser ibland yngre kollegor som har svårt att stänga av och det tär verkligen på dem, några slutar så småningom.

Sedan Hälsa på recept och Hjärnstark har Anders Hansen gett ut Fördel ADHD och Skärmhjärnan, och hans böcker står numera i var och varannan svensk bokhylla. Böckerna har även sålts till över 20 länder, som USA, Kina, Japan, Sydkorea, Tyskland, Frankrike, Italien och Ryssland. 2019 utvecklade och programledde han SVT-serien Din hjärna där han i bästa infotainment-anda förklarade hur stress, digitalisering och fysisk aktivitet påverkar våra hjärnor. Med blomsterkrans på huvudet frågade han sig samma år ”varför vi mår så dåligt när vi har det så bra” i Sommar i P1, vilket blev 2019 års mest populära Sommarprat med över 3 miljoner lyssningar. Även om Anders Hansen fortfarande identifierar sig som psykiatriker har han de senaste åren fått acceptera sin nya roll som rikskändis.

– Det kommer fram folk på stan varje dag. Många säger att de har börjat springa efter att ha hört Sommarpratet eller läst Hjärnstark. Det var en kille häromdagen som led av svår posttraumatisk stress, men som nu hade börjat motionera och mådde mycket bättre. De flesta ger mig överdrivet mycket kredd, när det är de själva som faktiskt har gjort någonting. Det enda jag har gjort är att presentera andras forskning. Berömmet är jättetrevligt, men min insats är blygsam.

Med den djupaste respekt för de offer som covid-19 har skördat har 2020 varit en intressant tid för Anders Hansen som evolutionsbiologinörd att för första gången få uppleva en pandemi som så många generationer har gjort före honom.

– Obehagligt men makalöst intressant.

Du har sagt att våra hjärnor inte har förändrats nämnvärt på 20 000 år och formades under en tid när vi skulle överleva svält, våldsamheter och pandemier. Skulle du säga att vi var mer i vårt rätta element nu under coronakrisen?

– Det är en jäkligt bra fråga. Jag tror det. Den värld som formade oss var ett helvete. Hälften tros ha dött före 10 års ålder och medellivslängden var 30 år. Det folk dog av var inte hjärninfarkt och cancer – det var svält, infektioner och mord, vilket har gjort att vi har utvecklat en rad försvarsfunktioner mot just det. Om man tar svält som exempel har det varit det enskilt största hotet mot oss. Det gör att vi har ett oändligt sug efter kalorier, vilket i dag leder till att överviktsproblemen exploderat. Historiskt sett har övervikt varit ett totalt obefintligt hot. Vissa frågar sig varför de är lata och inte orkar gå ut och springa, men det är för att hjärnan är utvecklad för att spara på kroppens energi. Hjärnan tolkar all viktnedgång som hotande svält och därför är det så svårt att banta, oavsett hur överviktig man är. Det är naturligt att vara lat. Nu har vi dessutom gjort det så bekvämt för oss att maten levereras hem till dörren och vi har tagit bort de sista stegen med hjälp av elskotrar. Där behöver vi hitta smarta sätt för att få in fysisk aktivitet i vardagen igen.

– Vad gäller infektioner har vi bara de senaste 2 000 åren haft gigantiska pandemier. Spanska sjukan tog ett par procent av alla européers liv och digerdöden nästan hälften. Vi är ättlingar till dem som överlevde. Dels har vi ett bra immunförsvar och dels bär vi på en djup rädsla för folk som är infekterade. Det gjordes en studie där man injicerade folk med ett ämne som gjorde att de fick influensaliknande symtom. Sedan tog man ett foto på personen före och efter injektionen. När man visade folk de här två bilderna kunde de ofta peka ut den friska respektive sjuka trots att fotot bara togs någon timme efter injektionen, innan sjukdomen bröt ut. Vi har med andra ord otroliga känselspröt för att upptäcka infektioner hos andra. Hur djupt rotad den infektionsrädslan är fick vi se under coronakrisen när hela världen stängde ner. Fysisk inaktivitet dödar mellan 3 och 5 miljoner människor varje år, enligt WHO. Ändå tar vi inte det hotet på lika stort allvar. På samma sätt är vi inte utvecklade att förstå att vi kan påverka klimatet, så vi struntar i det och nu håller vi på att köra ner i diket även där. Men infektionssjukdomar är en evig plåga som vi människor förstår direkt och som får oss att agera snabbt och handlingskraftigt.

”Den värld som formade oss var ett helvete. Vi är ättlingar till dem som överlevde.”

Vad blir konsekvenserna av coronakrisen?

– Under coronakrisen såg vi att färre sökte hjälp för hjärtinfarkt, cancer och stroke, men även för mental ohälsa. Förmodligen för att folk inte vågade besöka sjukhus med risk för att bli smittade. Därför kan det nog komma en till kurva att platta till nu i efterhand i form av psykisk ohälsa. Folk har varit ensamma, sjukhuspersonal har pressats extremt hårt och vissa har legat sjuka med intensivvård, som i sin tur kan leda till posttraumatisk stress. Utöver det har du alla som förlorat jobbet. Den kommande tiden kan bli tuff.

Hur allvarliga tror du att konsekvenserna blir?

– Tumregeln brukar vara att i krig minskar självmord och i lågkonjunktur ökar de. Under finanskrisen 2008 tog 10 000 människor i Europa sina liv, däremot ökade inte självmorden i Sverige. Men man bör vara beredd på en ökad belastning.

Du nämnde den ensamhet som många har upplevt under coronakrisen. Evolutionärt har det varit livsfarligt att vara ensam – varför då?

– Det gjordes studier där man tittade på överlevnad efter hjärt- och kärlsjukdom. Man lät folk fylla i om de rökte, drack eller stressade mycket, men så la man även in en fråga om de tillbringade mycket tid ensamma. När man följde upp det där några år senare såg man att ensamma människor löpte större risk att dö till följd av hjärtsjukdomar. Att det är tråkigt att vara ensam kan man kanske förstå, men farligt? Det är flera studier som visar att ofrivillig ensamhet ökar risken för sjukdomar. Förklaringen tros vara att evolutionärt överlevde man inte ensam. Tillsammans var vi säkra, ensamma gick vi under. När man befinner sig i ett tillstånd av ensamhet befinner man sig i ett tillstånd som historiskt sett har varit farligt och då slår ens stressystem på, och långvarig stress ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar liksom även diabetes. Vi människor är inte sociala, vi är hypersociala. Vi behöver se, höra och känna på varandra för att fungera som vi ska. Våra drifter är skapade för att träffas. Vi kan ersätta det lite grann med våra skärmar, men inte helt. Personligen tror jag inte att det är en slump att många yngre känner sig ensamma i dag. 

Är det våra mobiler som gör oss mer ensamma?

– Det tror jag. Vi är utvecklade för att träffas på riktigt. Det betyder inte att våra digitala verktyg är dåliga, de är tvärtom fantastiska och helt livsavgörande under coronakrisen. Men vi måste inse att det finns en baksida med digitaliseringen. Den främsta biverkningen är att den tar så mycket tid från saker vi behöver; vi sover mindre, rör oss mindre och träffas inte på samma sätt. Alla de här sakerna är skyddsfaktorer mot psykisk ohälsa. Det gör att vi mår sämre än vi borde göra.

Hur yttrar det sig?

– I dag äter över 1 miljon svenskar antidepressiva. Det är var åttonde person, det är ganska många med tanke på att vi aldrig har haft det så bra som vi har det i dag. En av anledningarna tror jag är att vi förlorar de här skyddsfaktorerna. Med det sagt ska vi inte backa bandet, bara förstå att det finns en baksida med att använda teknik så som vi gör.

”Vi ska inte förhålla oss till tekniken, tekniken ska förhålla sig till oss.”

Anders Hansen tvivlar på att folk är medvetna om hur våra mobiler och sociala medier är konstruerade för att bli så beroendeframkallande som möjligt.

– Det läggs ett otroligt arbete på att hacka djupt liggande mekanismer i oss, vilket gör att vi inte kan lägga ifrån oss mobilerna. Som att portionera ut likes. Eftersom apparna är så stora kan utvecklarna mäta och testa justeringarna på miljontals användare så att verktygen blir så finkalibrerade som möjligt. Vår uppmärksamhet slits ifrån oss på ett sätt som saknar motstycke historiskt. Och jag tror att det är just vår uppmärksamhet och koncentration som kommer att vara nyckeln till den framtida arbetsmarknaden. Mycket jobb kommer att rationaliseras bort, och de som finns kvar kommer att kräva fokus. Det vi behöver mest i den digitala världen är det som urlakas mest, paradoxalt nog.

– Många har kallat mig teknikmotståndare, men det är det sista jag är. Jag tycker bara inte att vi ska förhålla oss till tekniken, utan tekniken ska förhålla sig till oss.

Hur blir man kvitt sitt mobilberoende?

– Det är svårt att börja sätta gränser vid ett visst antal timmar och minuter per dag. Begreppet skärmtid är för brett. Att prata med sina kusiner på Skype är en sak, att ligga och spela Candy Crush en annan. Jag tror i stället att man ska fokusera på de bra sakerna, det vill säga träffas och se till att man sover och rör på sig ordentligt. Det jag personligen har gjort är att jag inte har med mig telefonen överallt. Jag har den varken i arbetsrummet eller sovrummet, eftersom jag vet att jag blir störd av den. Studier visar att även om du inte plockar upp telefonen, utan bara har den i fickan, så stör den ändå din koncentration. Så tilldragande är den. Det har även visat sig att vi sover sämre med mobilen i sovrummet. I genomsnitt sover tonåringar 21 minuter kortare om de har mobilen i sovrummet. Det betyder inte att alla sover sämre, men vissa gör det. Unga som söker hjälp för sömnsvårigheter har ökat med 800 procent sedan millennieskiftet. Det första rådet jag har till dem är att slänga ut mobilen från sovrummet och köpa en väckarklocka.

Varför mår vi så dåligt?

– Sveriges BNP har fördubblats sedan 90-talet, varför mår vi inte bättre? Fråga vilken hårdhudad kapitalist som helst så kommer den säga att anledningen till att vi har ekonomisk utveckling är för att få det bättre och må bättre. Ändå gör vi inte det. Om jag ser till mina kollegor har det hänt massor inom deras områden. Hjärtläkarna har blivit mycket bättre på att behandla hjärtinfarkter de senaste 30 åren, dödligheten har gått ner. Cancervården likaså. Men psykiatrin har inte gjort samma framsteg. Självmord bland unga ligger still trots att fler får behandling. Även om det gudskelov sjunker hos vuxna.

Var ligger problemet, tror du?

– Först och främst är det viktigt att förstå att hjärnan är ett organ som alla andra, och det funkar mer eller mindre bra i perioder. När det inte funkar mår man skit och då måste man söka hjälp. Vi måste också inse att vi inte är utvecklade för att må bra. Vi är utvecklade för att överleva. Det märker jag när folk kommer och söker hjälp för smörja. Livet är inte tipptopp, och att du har en lite dålig period? Välkommen till planeten! Vi måste ha realistiska förväntningar på livet. I den värld som formade oss dog man av mord, infektioner och blödningar. Det var viktigt att gömma sig, vara försiktig, se faror där inga fanns, slå på stressystemet en gång för mycket snarare än en gång för lite. Våra känslor kalibrerades i en livsfarlig värld, och när vi överför det till dagens värld som i jämförelse är ofarlig fortsätter vi att måla fan på väggen. Det konstiga är egentligen att det finns människor som inte har ångest. Evolutionen ser inget egenvärde i att vara lycklig. Att vara happy-go-lucky och ta livet med en klackspark funkade inte för våra förfäder.

När Anders Hansen säger att vi människor är hypersociala är det tveksamt om han räknar in sig själv i den skaran. Han lever ensam på Östermalm i Stockholm utan barn. Karriären kom i vägen, och innan någon hann säga oxytocin hade han fyllt 46 år. Även om han inte har gett upp hoppet om familjelivet stortrivs han med livet i sin 90-kvadratslägenhet ett stenkast från Strandvägen där böckerna trängs från golv till tak. De böcker som inte får plats i hyllorna står i höga travar längs väggarna, och matsalsbordet syns inte längre under alla staplar av böcker. En överslagsräkning ger vid handen att det rör sig om 60 procent facklitteratur, 20 procent skönlitteratur och 20 procent biografier.

– Jag läser väldigt mycket. Det blir en hel del yrkesrelaterad litteratur, även om det inte känns som arbetstid när jag läser det. Det är mitt intresse. Jag läser skönlitteratur också, just nu Allt jag fått lära mig av Tara Westover.

Vad gör du när du inte läser?

– Hänger med kompisar, ser på film, lyssnar mycket på musik och spelar gitarr minst en halvtimme om dagen.

Om inte biografierna om David Bowie, Lou Reed, Metallica, Led Zeppelin och framför allt Bob Dylan redan avslöjat Anders Hansens stora musikintresse så gör i alla fall gitarrerna det som står utspridda i lägenheten. I dagsläget har han runt 15 stycken.

– Jag behöver inte fler gitarrer, om man säger så.

Hur började ditt musikintresse?

– Jag var sju år och började samla på vinyler, som jag köpte på Söder där min farmor bodde. I högstadiet började jag ta gitarrlektioner och spelade med kompisar i olika konstellationer. Så höll jag på tills jag var 25, och sedan låg det och pyrde tills jag plockade upp det igen för ett antal år sedan och började gå till en gitarrlärare igen.

Hur hälsosam är din ekonomi i dag?

– Den är jättebra. Jag har dels lönen från sjukan och dels intäkter från bokförsäljningar och föreläsningar. Bokrättigheter säljs utomlands och så vidare. Det känns fantastiskt att inte behöva oroa sig över ekonomin, däremot gör jag inte av med mer pengar än tidigare. Jag har inte ett så stort konsumtionsbehov. Det jag köper är böcker, som du ser.

”Jag har en förmåga att prata om saker utan att lyssna ett skit på det jag själv säger.”

Anders Hansen har vigt hela sitt yrkesliv åt att uppmana till fysisk aktivitet, mindre stress, fler fysiska möten, mer mobildisciplin och bättre sömn. Men praktiserar han som han predikar?

– Jag har en förmåga att göra som stressforskaren Robert Sapolsky sa; att prata om saker utan att lyssna ett skit på det jag själv säger. Men jag stressar inte så mycket längre. Jag hade en period när det verkligen gungade, bokstavligt talat, det var som att stå på en båt. Först trodde jag att det var en hjärntumör, sedan insåg jag att det var stressrelaterad yrsel. Då åkte jag hem och ställde in allt jag skulle göra. På så vis har jag lyssnat på mina egna signaler.

Har du själv gått i terapi någon gång?

– Nej, jag har faktiskt aldrig gjort det. Det hade säkert varit bra om man hittade rätt terapeut. Jag har varit förskonad från mycket och inte riktigt haft någon anledning att söka hjälp, även om jag har haft en hel del lättare ångest i perioder.

Hur mycket tränar du?

– Varje dag. Tidigare spelade jag mycket fotboll och tennis, nu springer jag och styrketränar. På somrarna cyklar jag och på vintrarna åker jag skidor. Där lever jag som jag lär. I våras hade jag en period när jag skippade träningen ett tag och jag märkte direkt att jag började må skit, trots att det är just det jag står och pratar om dagarna i ända. Så fort jag stack ut och sprang kändes det bättre. Man är en mästare på att finta bort sig själv.

Du är högt utbildad och ansedd, dina böcker säljer som smör och du har vunnit otaliga priser. Vilka är dina dåliga sidor?

– Oj, det finns hur många som helst. Jag kan vara tjurig, gnällig och tävlingsinriktad på ett dumt sätt. Jag kan också vara jävligt krävande att jobba med, för jag förutsätter att alla är lika engagerade som jag själv. Jag har respekt för att alla inte brinner för saker, men jag kan bli pissed off när folk till exempel levererar saker för sent. Usch, jag har en massa dåliga sidor. Jag är en rastlös själ, och den rastlösheten har tagit sig olika uttryck under olika delar av livet. När jag var i 20-årsåldern ville jag uppleva saker, klättra i berg, hoppa fallskärm och åka extremskidåkning. I 30-årsåldern blev det mer intellektuellt som jag sökte mina kickar.

Du slår en inte som en typisk akademiker, kan du hålla med om att du är svår att placera i ett fack?

– Ja, fast är inte alla det egentligen? Jag har alltid varit bred och intresserad av många saker. Jag är helt ointresserad av att titta på sport men älskar att utöva det själv. Sedan är jag vansinnigt intresserad av musik och film. Under gymnasiet flörtade jag med tanken på att bli filmregissör. Jag och några vänner köpte slakteriavfall och gjorde egna usla skräckfilmer à la Fredagen den 13:e. Jag gillar historieberättande. Om man backade bandet och fick spela upp det igen hade det lika gärna kunnat landa i att jag blev regissör faktiskt, det hade jag verkligen kunnat tänka mig.

Hur ser du på ditt ansvar som offentlig läkare?

– Jag tar det på största allvar. Om vi tar Sommarpratet som exempel. Det var tydligen 3,1 miljoner människor som lyssnade på det. Om det är 12–13 procent av dem som äter antidepressiva så är det 360 000 personer, om 1 procent av dem misstolkar mig och får för sig att sluta med antidepressiva på grund av det, då är det 3 600 personer som slutar äta antidepressiva. Om en promille av dem får självmordstankar, vilket är ett rimligt antagande eftersom de har slutat äta sin medicin, då har jag lagt in 3,6 människoliv på roulettbordet genom att vara slarvig. Så jag försöker verkligen vara noggrann med hur jag uttrycker mig. Jag är väl medveten om det ansvar som följer med att ha många öron riktade mot sig. Samtidigt måste jag kunna uttrycka en åsikt utan att det blir för urvattnat. Det är en del av jobbet.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2020-10-19 13:18