Andres Lokko: Dags för kamphund och mjukisbyxor

Författaren Nick Hornby har en stående litteraturkolumn i den amerikanska kulturtidskriften The Believer. Den är uppbyggd på ett både väldigt ärligt och intressant vis och inleds, oftast, med en lista över böcker han har köpt den sista månaden, följt av en lista med de böcker han faktiskt har läst. De är sällan desamma.

Jag borde börja göra något snarlikt här – fast med kläder. Eller med, låt oss kalla det, mode. Ty jag har märkt att min garderob har genomgått en ansenlig metamorfos sedan i somras. Det började i alla fall där och då. Och innan jag egentligen ens märkt hur – eller ens att – det hade gått till så var nästan vartenda plagg och pinal som går att härleda till det som kallas heritage-mode utsorterade. Puts väck.

Äntligen!

Antingen hade de förpassats till en förseglad kartong på vinden eller inlämnade och redan upphängda till återförsäljning på en galge i den där alldeles utmärkta secondhand-butiken på Hornsgatan här i Stockholm.

Alla huvudstadens smed-lajvare får gärna fortsätta dreja sina egna skägg under en indianfilt och ysta hur många ursprungs-tacos under en handsydd japansk tall de bara orkar och vill. Jag är så jäkla färdig med det, tack.

Man tror ju aldrig riktigt att man ska bli det medan man är inne i något men plötsligt har man bara kommit ut på andra sidan, förpuppats till något helt annat. Jag märkte det knappt först. Men jag vet varför det skedde: Allt är Sleaford Mods förtjänst. Eller fel. Denna lysande brittiska rock'n'roll-duo utgjorde mitt högljudda ljudspår till sommaren 2014. Du kan, om du nu inte har hört dem, föreställa dig det smått perfekta mötet mellan The Fall och The Streets och du är nästan där.

Men mest tyckte jag om deras look.

"Proper feckin' chavs innit!"

Det är ungefär här jag skulle kunna göra de här hornbyeska listorna. Ut med 1920-talsförklädena i utrotningshotad dront-mocka och inka-västarna i nytuggad peruansk ull!

In med obehagligt blek hy med mörka ringar under ögonen som sträcker sig ner till mungiporna!

In med mjukisbyxor (till precis allt!). Helst röda eller i urtvättat före detta svart. Gråmelerade är blott för amatörer.

Button down-skjorta. Ja! Givetvis noggrant knäppt hela vägen upp i halsen men eventuellt kompenserat med de tre nedersta knapparna öppna över en hyfsat nytvättad vit t-shirt.

Vita tubsockor (vilket faktiskt inte är det lättaste att hitta).

Vita sneakers (gärna anonyma Reeboks).

Lite för hög - och minst en storlek för luftig - baseballkeps.

Usel tandhygien.

Ropa "Oi!" i tid och otid, bara rakt ut i luften till ingen särskild.

Våldsamt morrande hund med korta ben och överdrivet kompakt kroppshydda som accessoar. Helst med munkorg från Östra Londons skatespecialister Palace (note to self: kolla om Palace faktiskt tillverkar sådana + om de har numret till någon kennel i Elephant & Castle-trakten).

Min flickvän har varit förvånansvärt förstående under den här transmogrifieringen trots att den ofta har effekten att jag påminner en hel del om sångaren i Stereo MC:s. Om nu någon minns dem.

Nu är det enda jag saknar en kamelfärgad crombierock med mörk sammetskrage. Den ska helst vara lätt illasittande oversized och se ut som om jag har ärvt den av min pappa eller, ännu hellre, snott den av någon välbärgad med ständigt packad stammis på min lokala pub.

Även om det är i allra högsta grad oklart om jag någonsin ens skulle våga mig in på just den lokala och ödsliga puben i mina nya kvarter på Gullmarsplan.

Läs mer: Andres Lokko om att vara snobbig