Andres Lokko: ”Det är fan att vara en så fånig snobb”

Ett stopp i Köpenhamn sätter hela Andres Lokkos värld i gungning.

Andres Lokko  |  Publicerad 2015-04-22 07:33  |  Lästid: 3 minuter
Andres Lokko:
Andres Lokko är krönikör på King.

Sak jag har lärt mig: en mellanlandning kan förändra allt. Eller, okej då, kanske inte allt men i alla fall en liten del av ens garderob och dess närmaste framtidsutsikter. Det är inte heller så pjåkigt.

På väg hem från en semestervecka i den franska byn Aniane, en liten bit utanför Montpellier, var vi tvungna att mellanlanda i Köpenhamn. Den sista delflighten tillbaka till Stockholm gick inte förrän fyra och en halv timme senare.

Bagaget var redan incheckat så vi tog tåget in till stan för att fördriva tiden. Jag insåg att det var evigheter sedan jag var i Köpenhamn. Fick motvilligt fråga lokalbefolkningen – på engelska – om vägen till sådant jag kände att jag ville besöka, butiker som inte ens fanns när jag sist hamnade i Danmark.


Och plötsligt befann vi oss på en djupt frestande rea i Wood Woods ganska eminenta flaggskeppsbutik. Frestande eftersom de ju inte alls bara förde sitt eget märke utan också en hel del japaner med sina så tilltalande samarbeten.

Men det var först inne hos Norse Projects som jag fick ett litet spel. Det var första gången på en smärre evighet som jag drabbades av ett sådant enkelt och grundläggande sartoriellt ha-begär. Norse Projects-butiken på Pilestræde är för övrigt, för er som likt mig inte satt er fot i Köpenhamn på ett tag, en av Nordens finaste herrklädesbutiker.

Kanske är det bara för att jag har utvecklat en väldigt förutsägbar smak med min aldrig sinande fäbless för Hiroki Nakamuras Visvim och, fortfarande, Levi's Vintage Clothing och allt som liksom befinner sig i de bägge märkenas närhet.

Men där hängde den – en alldeles för liten synskadeblå t-shirt med texten "Welcome to Fire Island" på bröstet och ett 1981:igt turistmotiv från det forna gaydiscoparadiset utanför New York på ryggen. Den fanns bara i small. Meh! Så djupt irriterande. Olga knäppte en bild av den subtila loggan i nacken och i princip så fort vi hade landat på Arlanda googlade jag namnet: Bianca Chandôn.


Andres Lokko:
"Welcome to Fire Island" från Bianca Chandôn.

Jag ska inte besvära er med alla detaljer. Men ett alldeles nytt klädmärke vars plagg är så knepiga att få tag i att de bara säljs "live" i ett knippe Supreme-butiker och jag – till sist – kommer på mig själv med att beställa två "Fire Island"-tröjor (en medium plus en large, bara för säkerhets skull) från den australiska nätbutiken Supply måste man ju älska.

Det tar förstås en smärre evighet för den jäkligt kostsamma transporten att ta sig från Australien till Stockholm. Medan jag otåligt och med trummande fingrar längtar efter mitt "Fire Island"-paket googlar jag nästan dagligen Bianca Chandôn.

För varje dag känner jag en lite eskalerande irritation över tiden det tar. Ty plötsligt säger mitt nyhetsbrev från Londons Dover Street Market att de minsann nu har tagit in Bianca Chandôn, tre dygn senare skriver Nitty Gritty i Stockholm samma sak.

Och mina tröjor från Chandôns FÖRRA kollektion har inte ens kommit fram än. Hrmpf! Det är fan att vara en så fånig snobb. Överväger i ett svagt ögonblick att köpa Nitty Grittys samtliga Bianca Chandôn-plagg men nöjer mig med en. Mest för att inte verka helt vansinnig.


Tröjan trillar ned i brevlådan bara en dag senare. Australien har dock fortfarande inte levererat. Det tar ytterligare några dygn.

Jag går in på Nitty Grittys sajt igen. Hela Chandôn-kollektionen är redan slutsåld.

Känner mig ganska nöjd med det men inser också, ungefär just då, att jag kanske, kanske ändå är i visst – om inte skriande – behov av professionell vård.

Dela på Facebook
Tweeta