Andres Lokko: ”Hela världen är en ofrivillig catwalk och det finns ingenstans att gömma sig.”

För nästan två år sedan skrev jag på den här platsen om hur det långlivade uttrycket normcore till slut hade blivit vår verklighet. Hur några inflytelserika modehus och varumärken – med Balenciaga, Gosha Rubichniskiy och Vetements i spetsen – annekterade denna en gång smått sarkastiska beskrivning av en – då! – liten modetrend och förvandlade den till ett märkligt men underhållande fundament som ett tag överskuggade allt annat.

Men under det normcore-paraply som framför allt tog avstamp i en överdriven 1990-talsestetik rymdes så många idéer att det – utöver noggrant uppdragna jeans, skärp och ordentligt instoppad skjorta – oftast resulterade i ett collage; en moodboard över designerns samlade referenser från sin egen uppväxt.

Det är först alldeles nyligen som det landade i någon sorts konsensus. I obligatoriska Converse One Stars på fötterna och en färgskala i toner av mossgrönt, brunt och vinrött samt, givetvis, kamouflagemönster uppnådde alla normcore-experiment sin slutgiltiga form: den av en konventionell manlig triphop-dj från 1998.

Jag märkte det själv först när det var för sent. Plötsligt, någon gång i mitten av oktober i höstas, hade min garderob förvandlats till en karbonkopia av hur den hade sett ut för exakt tjugo år sedan.

Precis som 1998 var även alla plagg lite för stora, varje tröja aningen för rymlig, axlarna liksom lite nedhasade och byxorna antingen för långa, för pösiga eller, helst, både och. Kläderna må ha varit nya, men när jag bar dem på stan gick det inte att skilja mig det minsta från beskedliga skivsamlare som med vinylplastpåsar under armen och mjälliga axlar hasade omkring i skivbutikskvarteren kring Mosebacke eller S:t Eriksgatan i Stockholm. Och de hade helt enkelt aldrig ändrat eller uppdaterat sin estetik sedan just hösten 1998.

Intet ont i det, de prioriterar ju sina skivor och har oftast varken råd eller tid att prioritera sina fits. Problemet var att jag såg likadan ut. Möjligen kunde en japansk expert med förstoringsglas hävda att mjällmängden på mina axlar var aningen för skral.

Detta utvecklades till ett existentiellt dilemma. Det var då jag blev uppmärksammad på det kanske bästa som någonsin har hänt: casual cosplay. Några kallar det också closet cosplay. Det är nu inte ett alldeles nytt fenomen.

I den så japanskt inspirerade subkulturella världen av cosplay har "casual" och "closet" länge utgjort en viktig om än finstilt klausul. Alltså, det är en överenskommelse som innebär att man kan klä sig precis hur som helst, i synnerhet då extremt vardagligt, och smälta in i sin civila omgivning utan att försöka efterlikna sin valda anime-förebild. MEN DET ÄR FORTFARANDE COSPLAY, FAST NU EN CASUAL ELLER CLOSET SÅDAN.

Jag älskar detta. Det är som ett slags getout- of-jail-free-card man kan plocka fram när som helst och ingen kan ifrågasätta din hängivenhet. Det jag tycker mest om är förstås hur man förvandlar vanlig lättja, ett "äh, jag orkar fan inte ha rosa peruk, knähöga framtidsstövlar samt trollstav i dag" till ett medvetet och genomtänkt uttryck. Allt, precis vad som helst, är en look, man slipper aldrig undan.

Hur osynlig du än vill göra dig en tråkig och slaskig tisdagsmorgon på väg till jobbet så kan någon noggrann japansk entusiast fästa en vedertagen etikett på dig. Det betyder att du ständigt befinner dig under lupp, liksom kroniskt observerad. 24/7. Du märker det inte ens, är bara besvärat medveten om det.

Det är ungefär det här jag alltid har drömt om att mode ska göra med oss: skapa oro, ängslan och komplett paranoia. Aldrig få slappna av, inte ens i din mjukaste pyjamas hemma i soffan sent på kvällen. Någon någonstans, sannolikt i Tokyotrakten, har ett namn för det du inte ens reflekterar över. Shakespeare hävdade att "all the world's a stage" men det är bara förnamnet. Hela världen är en ofrivillig catwalk och det finns ingenstans att gömma sig.