Andres Lokko om att åldras baklänges – klädmässigt

2015 är den långärmade t-shirtens år. I alla fall om man får tro Andres Lokko som redan har satt igång en diet för att kunna bära upp plagget med stolthet.

Andres Lokko  |  Publicerad 2015-05-13 15:42  |  Lästid: 3 minuter
Andres Lokko om att åldras baklänges – klädmässigt
Andres Lokko är krönikör på King.

Big Audio Dynamite.

Se där, ett namn jag knappast trodde att jag skulle få anledning att nämna i ett moderelaterat sammanhang inom en överskådlig framtid. Om ens någonsin.

Men plötsligt är denna poporkester från 1980-talets andra hälft en så närvarande visuell kompass i den herrmodevärld jag omges av att jag inte kan låta bli.


En kort historielektion:

Big Audio Dynamite startades av Mick Jones i The Clash tillsammans med dj:n och roots reggaeauktoriteten Don Letts när hans kollega Joe Strummer drabbades av storhetsvansinne och ansåg att The Clash skulle klara sig alldeles utmärkt utan Jones.

Litegrann som ett Beatles med Lennon utan McCartney.

Det gick väldigt illa. Det sista Jones-lösa kapitlet i berättelsen om The Clash är sedan länge brutalt bortmonterad ur historien.


Djupt inspirerad av hiphopens födelse, gatukonst och det mode som skapades i dess kölvatten var Big Audio Dynamite betydligt mer än bara en popgrupp – de var även en briljant affischpelare för en begynnande estetik. Det vi ibland kallar streetwear men som då, kring sisådär 1986, snarare bara förknippades med New Yorks första hiphop-entusiaster, de som gick under benämningen b-boys.

Precis som den Sergio Leone-samplande musiken de skapade gjorde Mick Jones detsamma med Big Audio Dynamites look.

Andres Lokko om att åldras baklänges – klädmässigt
Big Audio Dynamite.

Rötterna i The Clashs relativt renodlade rock'n'rolldrömmar gick fortfarande att skönja men basgarderobens svärta, avklippta skjorärmar och läderjackor var utbytta mot en ny uniform: stans högsta baseballkepsar, långärmade Stüssy-tischor, bomberjacka och vita Levi's.

Strax senare uppdaterades B.A.D.-looken med sweatpants och beppemössor – eller buckethats som vi väl oftare kallar dem idag.


Och den här våren är tidiga foton av – och videos med - Big Audio Dynamite något jag allt oftare får på näthinnan när jag tar del av vad de flesta av mina favoritklädmärken pysslar med 2015.

Den där lustfyllda sträckan mellan postpunk och acid house, när hiphop och Washingtons go-go-funk var det mest spektakulära som skedde i musiken, och som aldrig riktigt – ens retroaktivt – har fått någon egen subkulturell etikett, är kanske den största inspirationskällan just nu.

Även, märker jag, i min egen garderob.

Med en nästan oförskämt barnslig entusiasm inleder jag mitt 48:e levnadsår med att smått gränslöst omfamna en look som jag inte hade råd eller möjlighet att härma när jag var 18.


Det mesta jag klickar på i de nätbutiker jag följer en smula maniskt kan jag enkelt härleda till någon ansträngt poserande pressbild eller ett skivomslag av just Big Audio Dynamite.

I synnerhet är det nog den lite slafsiga långärmade t-shirtens – med tryck! – återkomst jag gläds mest åt. Ibland har den till och med en lika slafsig liten luva som bara dinglar aningen meningslöst i nacken som en, eh, använd bomullskondom.

Om 2013 var den perfekta collegetröjans år riskerar 2015 att bli den långärmade t-shirtens motsvarighet. Den är förstås lite knepigare än en tjockare collegetröja att bära upp som vuxen man:

1) Den gömmer absolut ingenting av en eventuellt begynnande mage.


2) Om den är svart kan bäraren mycket lätt misstas för grånande roddare från Sweden Rock.

3) Om den är vit och i korrekt storlek uppstår automatiskt en stark Star Trek-känsla.

Så därför har jag startat det här året med en våldsam diet.

Allt för innehållet i den alltmer dignande men noggrant hopvikta högen med långärmade tischor från Alltimers, Bianca Chandôn, Palace och, faktiskt, de mer enkelt motivlösa från svenska Our Legacy ska sitta i alla fall hyfsat eftersträvansvärt.


Läs mer: Andres Lokko – "Dags för kamphund och mjukisbyxor"

Dela på Facebook
Tweeta