Andres Lokko om ett Australien på modet

Vilken kontinent har aldrig bidragit med någonting av bestående värde till modehistorien? Australien, givetvis. Det är i alla fall vad något slags outtalad konsensus alltid har hävdat och fortgår att göra. Men eftersom modehistorien envisas med att aldrig riktigt acceptera att den skulle vara färdigskriven och ristad i sten så är det en sanning med ganska många hål i.

Jag har ägnat nästan hela den senaste veckan åt att lyssna på fascinerande undermålig boogierock från just Australien, både alldeles ny sådan och den från 1970-talet som alltid hamnade i skuggan av de aningen mer framgångsrika och professionella förebilderna i AC/DC. Just nu spelar jag Melbourne-bandet Coloured Balls samlade verk mest hela dagarna, och skälet till det är förstås inte alls att de faktiskt var en utmärkt boogierock-combo, utan snarare för att det kring just den här ensemblen byggdes upp en alldeles egen subkultur med egna klädkoder, frisyrer – och frisörer – samt en estetik som på många vis förklarar just varför omvärlden betraktar Australien som så bottenlöst fashionbefriat. Det skulle förstås komma en punkt i historien då detta vänds uppochned och just det som gjort dem så omöjliga i en modekontext skulle betraktas som just mode av, som det brukar heta, allra senaste snitt.

I mitten av 1970-talet började en grupp kids i Melbourne med förorter kalla sig för sharpies. Till en början var det ganska oklart vad det egentligen innebar; ”sharpie” hade använts i australiensisk popkultur i flera decennier. Det verkar ha varit ordet de använde för både sina inhemska beatniks och mods. Men i en fungerande symbios med Melbournes redan befintliga musiksmak och pubkultur betedde sig dessa sharpies precis som banden de gillade: de tyckte sig leva så långt från världshändelsernas centrum att de bara anammade allt som verkade tufft. Det brittiska bandet Slade gjorde fler Australien-turnéer än de flesta av sina landsmän. Det gav effekt i såväl musik som i garderober.

Å ena sidan musikens skrålande och läktarvänliga pubrockrefränger, å andra sidan Slades rötter som skinheads i begynnelsen av deras karriär. Så de tog några element från både deras skinhead- fas och den mer färgsprakande glamrockeran och så satte de ihop det med en fäbless för den våldsamt uniformerade gängmentaliteten i Stanley Kubricks filmatisering av Anthony Burgess dystopi A Clockwork Orange.

Sharpies är ett fenomen som har nämnts i subkulturella avhandlingar och böcker så länge jag kan minnas, men aldrig i mer än en kort bisats. Fenomenet stannade i Australien och även i växten. Sharpies blev aldrig något annat. Det som återstod bara några få år in på 1980-talet var deras favoritfrisyrer: hockeyfrillan och en så kallad feathercut, den fantastiska frisyr man bara ser på dedikerade kvinnliga skinheads. Sharpies borde bara ha blivit en subkulturell fotnot. Till i våras, då ett purungt Melbourne- band, Amyl and The Sniffers, gav ut sitt debutalbum och kallade sig själva för just sharpies.

Finns det någonting jag tycker mer om än när man återuppväcker en supermarginell subkultur och resultatet liksom blir ganska tilltalande när det borde vara dömt att misslyckas?

Sångerskan Amy Taylor jobbar till vardags extra vid löpande bandet på en whiskeyfabrik i Melbourne. Hon har en feathercut. Hennes band har hockeyfrillor. De klär sig i en aningen uppdaterad version av 1970-talets modezenit i Melbournes förorter och, ja, musiken är sprudlande pubrock och undermålig punk som ibland verkar drömma om att en dag kanske kunna spela metal.

Gör det här då att Australien går om någon annan kontinent på den där modelistan? frågar sig vän av ordning. Nej, absolut inte. Eftersom det här faktiskt är en hel världsdels enda bidrag så gör det ingen som helst skillnad. Oavsett hur glad jag blir av en sharpie-revival så förblir Australien kvar på en extremt välförtjänt sistaplats.