Andres Lokko om framgång, vita tänder och perfekta magrutor

Har du noterat hur man på sociala medier allt mer slåss om att vara den första som jättefyndigt skrattar åt valfri modebild? Det här bör förstås skiljas från den som varsamt uppmärksammar rasism eller sexism i klädannonser eller modereportage. Problemet är snarare hur vi på samtliga samhälleliga plan rör oss rakt bakåt. De flesta av oss märker inte hur eller när nygamla värderingar normaliseras i en så rasande hastighet att ingen hinner reflektera över hur vi accepterade ännu ett bakslag. 

2010-talet har från första stund betett sig som om det vore 1961. Som om vi befinner oss i en era där nästan allt är en sorts spegelbild av hur västvärlden såg ut sekunderna innan The Beatles, hippierevolutionen och medborgarrättsrörelsen. Från rädslan för kärnvapenkrig till talangtävlingar, via nyfascism, rasism och homofobi.  Det är ju så att allting hör ihop. Ingenting sker helt och hållet i ett vakuum. Våra garderober är inget undantag. Inte heller våra mer eller mindre gemensamma åsikter om mode, i det här fallet då herrmode. 

För varje säsong, varje nytt år, dras snaran åt ytterligare, och mode som en plats – till och med en hel värld! – som med högljudda kindpussar välkomnar de milt knasiga, konstiga och excentriska in i värmen försvinner. Det är just här som fnissandet åt dem som – fortfarande och i stark motvind – vågar se ett ord som ”annorlunda” som något djupt positivt och eftersträvansvärt blir en del av världspolitiken och spelar mörka krafter i händerna. 

Man tänker inte ens på det, hur politiskt korrekt du än må försöka vara i andra frågor så intensifieras jaktsäsongen på alla dem som ser mode som sin kanske enda väg ut: som en konstyttring och plattform som traditionsenligt inte dömer, utan i stället uppmuntrar originalitet lika mycket som den föraktar konformism. Men så här i början av 2018 känns de här en gång så livsavgörande idealen väldigt långt borta. De lever förvisso allra, allra högst uppe i den redan etablerade modehierarkin. Men i princip bara just där.

Vad "vi" anser vara herrmode går – precis som världen och kulturen i stort – igenom en vanvettigt konservativ period.  Så vad är då de generiska herrmodeidealen i den här märkliga eran? Framgång, vita tänder och perfekta magrutor. 

Det som kallas mode reduceras blott till något som med en privilegierad axelryckning uppstår lite i förbifarten mellan de nyss nämnda punkterna. Och innan man har uppnått samtliga dessa punkter så ska man inte tro att man har något mer i herrmode att hämta.

Nyligen publicerades en coffee table-bok om den under 1980- och 90-talet så inflytelserika kultur- och modetidskriften The Face. När jag läste författaren Paul Gormans The Story of The Face, med den en gång så korrekta undertiteln The Magazine that Changed Culture, eller bara ströbläddrade förvå-nades jag ofta av hur så mycket av det fundamentala pionjärarbete som försiggick på The Face verkar ha varit förgäves. Känslan var snarlik den jag drabbas av när jag råkar se animerade filmer av regissörer som Tex Avery och Chuck Jones eller någon tidig Bröderna Marx-film och försöker förstå att de faktiskt skrevs och producerades före Hitlers nazistiska massmöten. En värld som har uppfunnit och älskat Groucho Marx och Bugs Bunny borde inte vara kapabel att göra en sådan tvärvändning. Men det sker ju förstås om och om igen. Inte minst nu. 

När vi börjar acceptera kollektivt fnissande åt modefreaks med motiveringen "så här ska du se ut och klä dig om du aldrig, aldrig vill få ligga igen!" följt av obligatorisk gråtskrattande emoji så har vi kommit ganska långt in på ett spår som brukar sluta obehagligt.  När man på just det här viset hånar nedåt i stället för uppåt för att tidsandan tillåter det blir jag jätterädd. 

Den svenska marknadskonformismen – alltså den där en obesvarad kärlek till ekonomisk framgång utgör samhällets starkaste gemensamma nämnare – gör att knappt någon av oss vågar stanna upp och städa i våra värderingar kring vad hela idén med mode egentligen borde vara.