Andres Lokko om knäppa byxor

Hade nyligen ett livsavgörande möte på banken.

På väg till möten av den här digniteten önskar man ge ett stabilt intryck samtidigt som man inte vill framstå som stelt uppklädd.

Så jag valde mitt enda par skatte­smitarbyxor.

Jag bär dem sällan, håller fortfarande på att liksom skola in dem i någon sorts organisk byxrotation.

Vad är då en skattesmitarbyxa? frågar sig eventuellt vän av byxrelaterad formalia.

Skattesmitarbyxan är valfri chinos-modell täckt av något broderat mönster, helst med marint tema, men huvudsaken är att små broderade grejer sträcker sig över hela byxan.

De förknippas med avancerad preppiness – Polo Ralph Lauren är den mest aktade leverantören av skattesmitarbyxa – men kanske än mer med äldre herrar som betraktar måttligt lagliga bankkonton på mindre nogräknade karibiska ögrupper som en manlig rättighet.

Men någonting har hänt med skattesmitarbyxan. Under loppet av ett knappt år har skattesmitarbyxan både återerövrats och också redan överträffats av vad några av oss kallar knasighetsbyxan.

Vad som länge utgjorde en privilegierad angelägenhet för skeppsredar-wannabes i antikhandlarfrisyr approprierades av streetwear-entusiaster, och till exempel har Supreme gett oss mängder av finfina skattesmitarbyxor med aningen mer oväntade mönsterval än segelbåtar. Noah gick snäppet längre och stal bara tillbaka hela den maritima tematiken.

Men egentligen var skattesmitarbyxans revansch bara en subtil försmak på knasighetsbyxan, som har gått från kanske det mest vågade man kan bära – om man nu inte är Young Thug – till en så kallad stapelvara.

Om man så önskar kan man se knasighetsbyxan som den nya bröstnäsduken som i sin tur var den nya mönstrade strumpan och som i tidernas begynnelse ersatte slipsen som herrgarderobens så kallade personliga färgklick.

Håller vi oss, för tydlighetens skull, till bara några få av de klädmärken jag själv tycker så mycket om – Noah, Supreme, Palace, Thames – så har nyckelplaggen i deras senaste kollektioner varit just knasighetsbyxor. Å ena sidan har vi den – fortfarande svårbemästrade – byxan med ben i var sin färg. Säg, ett Kermit-grönt vänsterben och ett mörkblått högerben. Oavsett färgkombination ser man bara ut som om man ska brista ut i nycirkus.

Men mest har det handlat om olika modeller – från badbyxor och sweatpants till chinos och jeans – med det gemensamt att de pryds av enorma och tematiska mönster i mängder av kulörer.

Supremes Barack Obama-mönstrade byxor satte agendan i vintras. Brittiska Palace har insiktsfullt kallat sina heroiska insatser – bland annat en cd-skivemönstrad gymnastikbyxa – för "crazy trousers". Och så har det fortsatt, så pass att man inte längre alls behöver kalla dem "crazy". Byxor för både fest och vardagsbruk är allt mer mönstrade på sätt som tidigare var otänkbara. Det var i våras plötsligt helt acceptabelt att gå på stillsam cocktailfest i byxor täckta av några hundra små Pinheads från filmen Hellraiser eller ett optiskt konstverk av M.C. Esher och gigantiska målningar av prinsessan Diana. För att inte tala om djupt kristna medeltida motiv av Jesus.

På ungefär samma sätt som jag är oerhört för den nihilistiskt och maniskt ansiktstatuerade hiphop-generationen så gör det här – denna dedikation till sartoriell framåtrörelse – mig väldigt glad.

Och, ja, mitt bankmöte gick utmärkt. Jag är övertygad om att skattesmitarbyxan var själva nyckeln till min nya personliga bankmans hjärta.

Nästa avgörande bankmöte tar jag i lågmält dubbelknäppt manchesterkavaj till mina nya vanvettighetsgula jungfru Maria-mönstrade trackpants.