Andres Lokko: Så har modebranschen påverkats av legaliseringen av marijuana i Kaliforninen

För exakt ett år sedan lovade jag att berätta hur legaliseringen av marijuana i den så inflytelserika amerikanska delstaten Kalifornien skulle påverka vår kulturkonsumtion och våra garderober. Utrymmet tog slut innan jag nådde fram till garderoben eftersom jag visst hade för mycket att säga i det första delämnet. Men de hör givetvis ihop. Vad jag inte visste för blott ett år sedan var hur snabbt weed-legaliseringen skulle påverka inte bara catwalks och lookbooks, utan också min egen vardagsgarderob. Det var ju mest en kvalificerad gissning, en känsla.

Några fysiska bevis hade jag egentligen inte. Men nu skriver jag detta klädd i en slappt oversized långärmad T-shirt med orden Tangerine och Dream tryckta längs ärmarna i olika bjärta kulörer samt neongröna tie-dyefläckar utsplashade lite överallt. Den råkar komma från det kaliforniska klädmärket Real Bad Man, och i min garderob hänger det fler plagg från samma label.

Gemensamt för dem är hur estetiskt jätteknarkiga de är. På middagsbordet i vår lilla matsal står det även en brun glasaskkopp från Real Bad Man med texten ”Smoking is stupid” – omgiven av ett knippe, knappt märkbara, små, små marijuana-löv – i botten. Tie-dye-mönstrade plagg har varit en av den här vårsäsongens mest markanta nya inslag, från Supreme-luvor till rena lyx-hascheriet på parisiska catwalks. Sist jag besökte Palace-butiken i London noterade jag glatt hur någon i den så omsorgsfullt stajlade personalen bar en peruansk alpacka-hoodie; kanske ändå det ultimata stoner-plagget framför alla andra? Man skulle lätt kunna tro att det här är en ren modenyck, en övergående liten trend, som, om man vill, går att härleda till cannabis- legaliseringens framfart. Men jag tror snarare att vi hittills bara har sett ett ytterst försiktigt doppande av modetår in i den här världen och dess oföränderliga estetik.

Det här är en look som egentligen är smått omöjlig att ta ur sin ursprungliga kontext. Den är inte direkt enkel att applicera till en i övrigt trevligt vuxen garderob. Grejen är ju den att om man inte råkar vara en sisådär 18-årig sydstatsrappare eller skejtande ung dam med Aries Arise-spons så förvandlas man till ofrivillig Grateful Dead-entusiast. Inte för att jag nu har det minsta emot vare sig deadheads eller de vansinneslånga flumrockballader de älskar, men när jag bär mina neongröna tie-dye-tröjor och -mössor till en vargmönstrad fleecejacka, medvetet tie-dye-befläckade mjukisbyxor och kanske en blommig beppemössa så ser jag förstås fullkomligt bananas ut. Spritt språngande, faktiskt. För att inte tala om dagen då jag inte heller längre kan motstå den oundvikliga peruanska alpacka-hoodien. Det kommer inte att göra någonting bättre eller enklare.

”Kommer jag över huvud taget att kunna röra mig ute bland folk utan att framstå som en överårig becknare?”

Eftersom jag bor vid Gullmarsplan, bara en t-banestation söder om Stockholms innerstad, har jag noterat hur en stor del av klientelet som mest bara hänger på själva torget inte längre försöker sälja droger till mig, nu vill de i stället köpa dem av mig. Det var ju kanske inte riktigt meningen. Ty det här utspelar sig, bör man kanske påminna sig om, i ett land långt, långt borta från Kalifornien. Här finns inga som helst planer på att legalisera något annat än vinster i välfärden. Och det är ju sommar. Mina nya badbyxor – ja, även de våldsamt tie-dye-färgade – kan inte beskrivas på något annat sätt än som neonbruna. Jag visste inte ens att neonbrunt var en färg. Men det är det uppenbarligen. Ingen har sagt att mode ska vara lätt. Men kommer jag över huvud taget att kunna röra mig ute bland folk utan att framstå som en överårig becknare?