Vågar du säga till?

Jag är inte uppväxt med Iron Maiden. Pär Holmgren fick mig aldrig att vilja presentera vädret och på 80-talet hade jag svårt för hockeyfrillan. Trots det har jag alltid haft en romantisk bild av killar i långt hår. Det började när jag var fem år och läste om serietecknade alver med hästsvans, fick ett uppehåll i högstadiet efter att flickan som för tillfället ägde mitt hjärta oskyldigt frågade "vet du om att du ser ju ut som en tjej", för att återupptas i början av 2000-talet friskt uppmuntrat av Ola Salos uppmaning att låta kroppen visa vägen.

Även idag tycker jag att det är få saker som är lika snyggt som en kille som passar i långt hår. En stilig haka, intensiv blick och vacker lejonman: tänk Brad Pitt i Höstlegender och fråga er själva vad som skulle kunna vara vackrare. Problemet är att vi inte alla kan se ut som Brad, att jag själv inte är i närheten av att göra det blev uppenbart för några veckor sedan när jag efter en längre tid tillsammans med balsam i duschen lät lockarna falla. I vanliga fall är omgivningens reaktioner halva nöjet med att drastiskt förändra utseendet. Den här gången var det ett impulsivt infall i en period av "många bollar i luften" och det låg inte mycket tanke bakom beslutet att klippa mig. Därför blev första dagen på jobbet tillsammans med min välsnaggade skalle en udda upplevelse.

Min arbetsplats ligger intill en glasvägg som skiljer min avdelning från nästa. Två minuter efter att jag kommit fram till min plats, hängt av mig min jacka och slagit på datorn stormar två kvinnliga 30+ kollegor in genom dörren busvisslandes för full hals. Någon minut senare gled en annan kvinnlig kollega förbi med den uppskattande kommentaren "har vi fått en ny man på avdelningen?" och så fortsatte dagen. En efter en trillade kommentarerna in om vilken fantastisk omvandling jag genomgått. Till en börjad blev jag generad och glad, det växte till självbelåtenhet, för att slutligen landa i en förbryllad frågeställning. Om jag såg så taskig ut innan klippningen, varför var det ingen som sa något?

Vi lever i ett land där män går runt med julgransslipsar i december, där semesterfirare har matchande overaller och där tubsockan har en given plats i allt för många garderober. Samtidigt så beskrivs vi som världens mest modemedvetna folk. Slutsatsen måste vara att ena halvan av befolkningen inte vet hur man klär sig. Den andra halvan kan konsten men vill inte, eller vågar inte, dela med sig av sina kunskaper. Ibland undrar jag om det inte är ängsligheten över vad folk ska tycka om vi oombedda delar med oss av vår åsikt som lett till bloggandets uppsving. Här kan vi dela ut kommentarer utan att behöva ta konsekvenserna. Vi behöver inte se vårt offer i ögonen efter att vi avlossat en loska svidande kritik. Mjäkigheten som styr oss i vår vardag får hornen att växa fram på nätet och vips så går det en Alex Schulman på dussinet.

Uppenbarligen kommer jag inte till min rätt med hår ned över öronen så varför kunde ingen ge mig en knuff i rätt riktning: skicka ett kollage med kortklippta killar i internposten eller hest viska i mitt öra på en after work "Daniel, borde inte du ta och klippa dig?" Är det så att man aldrig får sätta sig till doms över andras utseende och det enbart är nätet som har reserverat en plats för den ärliga åsikten? Jag tror att alla skulle må bättre av att vi blev ärligare i verkligheten och använde en smula självcensur i våra webbaserade åsikter. Om inte annat skulle vi bli snyggare.

Foto: Sandra Petersson