• Få kingmagazine.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Intervju: Allt ljus på Adam Pålsson

    Efter tio år i rampljuset är Adam Pålsson redo för sin största utmaning i karriären. För King berättar Sveriges just nu mest hajpade skådespelare om dyra skor, billiga sågningar och storrollen som Ted Gärdestad i Ted - För kärlekens skull.

    Intervju: Allt ljus på Adam Pålsson

    Adam Pålsson känner nästan alla på Södermalm. Det har inte i första hand att göra med att han är känd eller exceptionellt socialt utåtriktad. Han är släkt med dem. Via ingifte. En statistisk extrapolering av alla gånger vi tvingades stanna och krama folk under en promenad från Nytorget till Medborgarplatsen gör gällande att cirka 70–90 procent av öns befolkning är svågrar till Adam. Detta i sin tur en följd av att hans sambo, tillika mor åt hans barn (Dylan; dotter; hennes förslag, inte hans; men hans ansvar till följd av musikaliska preferenser) tillhör en mycket stor syskonskara. Det är alltså på Söder vi stämt träff. Il Caffè. Adams agents val, tror jag. Att kliva in i lokalen är en scen som svårligen låter sig parodieras: en veritabel orgie i mattborstat aluminium.

    Jag har aldrig sett så många MacBooks i hela mitt liv, och då var jag ändå och lämnade in en monitor på service i en Applebutik i förra veckan. Faktum är att jag inbillar mig att det på västernsaloonvis blir helt tyst när jag kliver in genom dörren, och att ett tjog skäggiga män i toppluvor vänder sig mot ingången under preliminärt fördömande tystnad medan de avvaktar huruvida jag själv kommer att lyfta fram en MacBook och börja facebooka på någon annans bekostnad. I panik famlar jag i väskan och viftar lite med en Ipad tills någon form av skeptisk acceptans tycks infinna sig. Adam är till min fasa en aning sen. Jag väntar i ett hörn med skjortärmarna noggrant nedkavlade för att dölja det faktum att jag inte har underarmarna fulla av karpar och kompassrosor. Börjar oroa mig. Vilken sorts män­niska kallar detta sitt naturliga habitat? När Adam dyker upp har han en väl tilltagen pälsmössa nedtryckt över sitt riksbekanta hår och väljer också att låta denna sitta kvar på huvudet under hela intervjuns gång, något som snart utvecklar sig till ett mindfuck av rang.

    Tio år av intervjuer har skänkt mig följande insikt: Det finns en tidpunkt i den genomsnittlige celebritetens liv där kontakten med media i kombination med den egna självupptagenheten så att säga hittar en perfekt samklang. Du cementerar dig i din kändispersona. Du vet vilka anekdoter som går hem, vilka historier om dig själv som ligger i linje med den fasad du vill visa upp och som ger marknadsmässiga citat. Din ursprungshistoria har en dramaturgisk båge lika tydlig som hos vilken Marvelhjälte som helst. Ställ en öppen fråga till Mikael Persbrandt och du kan lämna diktafonen på och gå och ta en kopp kaffe. Detta gör
    intervjuprocessen rätt smidig för alla inblandade: Reportern vet ungefär vilka knappar som ska tryckas på för att det självspelande pianot ska gå i gång. Adam Pålsson är inte där än, och framstår som excentrisk nog att kanske lyckas undvika det helt. Blir lite av en utmaning att intervjua, dock, speciellt för den som försökt lägga ner lite möda på efterforskningar i förväg. Kul. En utmaning. Vi tar ett exempel:

    Jag har förstått att du har ett stort skointresse.
    – Nä. Det där var mest något jag hittade på som svar på en fråga i en intervju. Man gör ju det.
    Jag sneglar med en blandning av besvikelse och irritation på mina Alfred Sargent-wholecuts som jag inte bara putsat till spegelglans bara för att vi ska kunna prata om dem, utan också knölat ner en illblå och svullen stortå i dagen till ära, på vilken en middagsgäst tappat en lös bordsskiva under gången helg.

    Vadå, inte alls?
    – Jo, okej, då, lite.

    Det gjorde väldigt ont att ta på mig de här skorna i dag bara för din skull.
    – Är det ett par Crockett & Jones?

    Jag är inte riktigt där än.
    – Har du inte råd med det?

    Det är mer en mental tröskel som handlar om hur mycket det är rimligt att ett par skor ska kosta. 2 500 får man liksom plötsligt knappt ett par randsydda för.
    – Nej, nej, nej. Fem tusen minst. Tricket är att sula om dem så fort sulan börjar må dåligt. Då behöver man inte köpa ett par pjuck för fem lax en gång i kvartalet, utan det räcker med ett par. Jag köpte mina Crockett & Jones 2011 och går till skomakaren med dem varje år. De är fantastiska. Nu när du säger det ska jag nog gå och köpa ett par nya skor. Det blir ju mest bruksplagg sedan man fått barn.
    Adam indikerar sina skitiga vita sneakers.
    – Hade det inte varit plåtning sedan hade jag haft mjukisbyxor också.

    Det är alltså inte första gången Adam blir intervjuad – ens i King, faktiskt, även om den intervjun av olika skäl främst kom att handla om huruvida Adam kände Joel Kinnaman eller inte, ett faktum för vilket den ansvarige reportern sedermera kände sig manad att be om ursäkt på fyllan (nej, Stockholm är inte stort) – varför vi börjar med en kort diskussion om vilka Pålssonkonventioner vi helst undviker, och vilka vi kommer att bli tvungna att ta tag i för att inte underträffa publikens förväntningar. Hur det är att hångla med killar är en klassiker i sammanhanget efter gayikonstatusen som följde på Torka aldrig tårar utan handskar, men det är ju för fan 2017 och handen på hjärtat, vem vet inte hur det känns, har jag rätt grabbar? Kritiken av SVT Plays  Boys då? Ja, det är väl lika bra att riva av det plåstret med en gång, speciellt när vi råkar befinna oss i rena rama hipsterkulissen.
    – Boys var inte dålig, Boys var bra. Jag var i Norge och råkade träffa han Tarjei Sandvik Moe, som spelar Isak i Skam. Han är bra, tänkte jag. Lite senare stod jag och drack ett glas vin, och då kom han och knackade mig på axeln och sa: "Sorry, bro; jag måste bara få ta en selfie med dig för att jag verkligen gillade Boys – alla mina polare i Norge älskar Boys!" "Har du hånglar med Nanna Blondell på riktigt?" Och så vidare. Norrmännen vet ju inte vad Nytorget är, vad som skrivs i Nöjesguiden och hur svenska hipsters beter sig. Jag kan bli påverkad av recensioner, men de har inget att göra med min egen syn på vad jag gjort. Du kan säga att någonting jag varit med i är det bästa som gjorts, men jag vet ju att det inte stämmer. Samma sak om du säger att det är det sämsta; det är ju bara du som har problem.

    Ni drev ju också med en miljö i vilken det mediala åsiktsmonopolet hör hemma.
    – Så jävla enkelt var det ju. Dessutom var Boys inte uppenbart en komedi, vilket gjorde serien öppen för tolkning, och många satt nog och undrade om vi själva ansåg att vi gjorde drama på hög nivå. Så här i efterhand är jag stolt. Den har gjort avtryck. Men din fråga var, gissar jag, hur det känns att bli hyllad för att sedan bli sågad? Det känns ingenting. Det kan kännas kul att bli hyllad, men det är som att äta hamburgare. Kristallenvinsten [för rollen som Christian i SVT:s Innan vi dör, reds anm.] betydde en del, dock, eftersom det var själva branschen som tyckte till, personer som vet vad de snackar om. Jag har läst sågningar av personer som verkligen vet vad de sysslar med och hyllningar av människor som varit helt lost. För mig spelar det verkligen ingen roll. Men du hör ju hur mycket jag snackar om det, så någon roll kanske det spelar ändå. Min egen relation till Adam Pålsson vilar huvudsakligen på Dramatens uppsättning (2013–14) av Peter Shaffers pjäs Amadeus, i vilken Adam gjorde titelrollen som kompositören Wolfgang Amadeus Mozart, mot Johan Rabaeus som Salieri. 

    Milos Formans åttafaldigt Oscarbelönade film med samma namn, baserad på samma källmaterial, var min favoritfilm som barn. Måste sett den dussin­tals gånger, och kan i princip manus utantill. Scenuppsättningen hade därmed en del att leva upp till…
    – Säg inget elakt nu. 

    Tvärtom: Jag tyckte du var en bättre Mozart. 
    – Jag såg filmen något år innan vi gjorde föreställningen, och egentligen tycker jag nog att den bearbetningen är bättre. Det finns två stycken gycklare i pjäsen som ger väldigt mycket av en 70-talskollektivteaterkänsla. Och så Salieris oändligt långa monologer, som är nedbantade i filmen, till det bättre.
    Många uppsättningar av Amadeus gör misstaget att framställa Mozart som en pajas, ett vuxet barn med en genialisk gåva för musik han är oförmögen att hantera socialt. Adam Pålssons Mozart var mörkare, mer medveten, mindre naiv, mer tredimensionell, alla faktorer som bidrog till att göra hans öde långt mer drabbande.
    – Det var en konventionell uppsättning. Det gör mig chockerad ibland, med teater, att man har ungefär samma tid till förberedelser oavsett om man ska göra Amadeus helafton på Stora Scenen eller en Jon Fosse-pjäs på en timme i Lejonkulan. Den ena har tjugotre pers på scenen, den andra tre. Det var nästan hopplöst att bara ha åtta veckor på sig inför Amadeus, det stora, stora bygget. Man hinner liksom inte riktigt bli klar. Om föreställningen någonsin blir klar händer det typ trettio föreställningar in, det är först då man börjar bottna.

    Jag har fått den varningen förr: Gå aldrig och se en pjäs för tidigt under produktionen.
    – Precis. Gå inte på premiären, men framför allt: Gå inte på andra föreställningen. Då har ensemblen klarat av premiären, alla recensenter har varit där, man har varit full på kvällen. Dagen efter är alla bara så glada att trycket har släppt, och det än nästan oundvikligt att stämningen blir lite bakfull även om man inte är bakfull. Tredje föreställningen är bättre: Då vill alla ha revansch efter andra föreställningen. Sista föreställningen är alltid speciell också.


    Dramaten har ju traditionellt sett varit en rätt speciell arbetsplats, med förra och kanske snarare förrförra generationens stora manliga divor, som på en och samma gång skulle ha skyhögt kulturellt kapital men också vara alfahannar som söp och slog folk på käften. Märkte du av något av den miljön under din tid?
    – Inte alls. Supa och slåss-kulturen var borta i tid till att jag dök upp. Det går kanske att romantisera den bilden, men det kan knappast ha varit kul på plats. Särskilt inte för dem som tvingas stå bredvid och se på skiten. Men det där handlar väl om stort bekräftelsebehov. Jag är ganska oberörd av det, är inte beroende av det, känner inget behov av att imponera på dem. Det var en större förlust att jag missade Ingmar Bergman, som ju slutade precis innan jag började. Men alla i generationen över mig hade en relation till honom. Hans hand vilade ju på sätt och vis över Dramaten under hela hans liv, kanske också fortfarande. På gott och ont.

    Adam berättar lite om känslan i att kliva fram ur ridån efter genomförd föreställning och motta publikens ovationer: Hur det kan vara en beroendeframkallande upplevelse, i synnerhet hos det gamla gardets teaterskådespelare, och hur han själv inte har något egentligt behov av den sortens bekräftelse, ett uttalande som stärks av att det nu förefaller vara färdigspelat på teatern ett tag framöver.
    – Jag gick ju på ett långtidskontrakt där, som tog slut. Nu tänkte jag ta ett års paus från allt scenskådespeleri, men det blir nog längre.

    Nu är det film som gäller.
    – Film och tv. Min ambition är att vara med och påverka i större utsträckning än bara som skådespelare, att vara med och utveckla projekt. De möjligheterna är helt enkelt större framför filmkamerorna, även om jag skulle tycka att det var minst lika roligt att göra det inom teatern. Jag är en sorts maktmänniska, i ordets bästa bemärkelse: Jag vill vara med och ta ansvar, med om att staka ut en väg.

    I vad som tycks vara en gångbar tid för biografiska filmer om svenska celebriteter – vi sneglar åt Borg här – kommer lagom till julen Ted – För kärlekens skull, regisserad av Hannes Holm, i vilken Adam Pålsson gestaltar den folkkäre Ted Gärdestads liv från åren som tonårsidol till mental ohälsa.

    Har du kunnat bidra med mer än skåde­speleriet redan där?
    – Mer än jag någonsin gjort tidigare. Hannes har varit väldigt generös. Han är trygg i sin roll, och därför också väldigt öppen för input. Det är annars slående hur maktlösa skådespelare i allmänhet är. Har man en biroll vet man inte om man riskerar att bli bortklippt förrän man ser filmen på bio, och även om man får plats är man helt utlämnad åt andras godtycke när det gäller val av tagningar och så vidare.

    Men du blir förmodligen inte bortklippt ur Ted Gärdestad-filmen med tanke på att du spelar Ted Gärdestad.
    – Spelar du en bärande roll är det vanligaste att du får se en klippning som ligger väldigt nära den slutgiltiga, och om du tycker att du ser tjock ut i någon scen kan du fråga snällt om en annan tagning. Vanligtvis blir man då övertalad om att man inte alls ser tjock ut, och sedan är det slut med den diskussionen.

    Hur ligger ni till i produktion?
    – Klippningen är låst. Nu är det bara postproduktion.

    Har du sett den?
    – Ja.

    Är den bra?
    – Jodå. Jag vet inte hur bra, men jag kommer inte att skämmas. Jag tänker inte ha luva och solglasögon med mig till galapremiären.

    Jag ser på promobilderna att du tar ackord med högerhanden, medan Ted var vänsterhänt och tvingades stränga om sina gitarrer så plektrumskyddet satt felvänt. Är det seriöst, verkligen? Ska det vara så?
    – Du! Jag frågade runt bland en massa musikerkollegor om de kunde berätta vad det var som var så speciellt med hans gitarrspel. Alla hade olika svar, men det var ingen som ens kom ihåg att han var vänsterhänt. Sedan frågade jag Kenneth, Teds bror, om han tyckte att det var bäst att jag spelade gitarr som jag var van eller att jag bytte sida och att det inte såg lika bra ut. Han tyckte det var självklart att jag skulle spela som jag brukar. Hade han tyckt tvärtom hade jag gjort så. Sedan ska vi inte glömma att Ted bara spelade gitarr på sina första två skivor, sedan slutade han och gick över till piano.

    Du spelar piano också?
    – Ja. Bättre än gitarr. Det är därifrån jag kommer från början. Gick ett år på Rytmus också. Trummor. Även om jag hoppade av efter ett år för att satsa på skådespeleriet i stället. Bra årskull: Icona Pop, Tove Lo, Fritiof & Pikanen … 

    Hur mycket av Teds liv skildrar ni?
    – Från 16 till 40. Mycket liv att täcka in i en film. Inte alldeles lätt. Jävligt trixigt att hitta filmen i livet, om du förstår vad jag menar. Man får försöka karva fram en kraftfull berättelse utan att göra våld på verkligheten – men det gör man ju ändå alltid när man berättar en historia. En jävligt knepig avvägning.

    Du spelar honom i alla åldrar?
    – Ja.

    Många timmar i sminket med rynk­-ap­plicering?
    – Inte rynkor, men mot slutet av sitt liv blev Ted ganska uppsvullen av sin medicinering. Vi byggde … jag vill inte avslöja för mycket, men jag går upp i vikt en del mot slutet, kan man säga. Jag hade en idé om att vi skulle vänta med att filma tredje akten tills jag hunnit gå upp i vikt genom att äta kortison och hamburgare, men det var ingen annan som tyckte att det var en lika bra idé som jag. Det funkade heller inte med inspelningsschemat. Vi filmade inte kronologiskt, så jag skulle vara trådsmal på förmiddagen och tjock på eftermiddagen.

    Robert De Niro råkade illa ut när han gick upp 35 kilo för att filma slutscenerna i Tjuren från Bronx: Han blev inkallad för lite sena omtagningar, och då hade han redan bantat bort allt, så det blev till att knyta kuddar runt midjan till slut ändå.
    – Gör inte Christian Bale det också just nu? Äter pizza och dricker vispgrädde för någon politikerroll han ska spela? Så kan det vara att vara skådis. Jag gillar honom. Han har ett litet talfel privat, visste du det? Det passar så bra in i hans allmänna hunkighet. Man får inte bara vara snygg, liksom, det måste finnas en liten spricka. That's where the light gets in.
    Ah, så organiskt vi leds fram till en elefant i rummet: För den icke insatte kan det ligga nära till hands att underskatta Adam Pålsson som yrkesman, och helt enkelt dra slutsatsen att han fått sina roller enkom tack vare sin fina arvsmassa, det vill säga för att han ser så jäkla bra ut. Så är dock inte fallet. Under ett skal av naturligt återfuktande hud med perfekt pH-värde döljer sig en V8-motor av ren ambition. Det fanns många andra presumtiva manne­känger i kön till långtidskontrakt på Dramaten, något som kom till Adam först genom sägenomspunnen målmed­vetenhet. Samma mönster syns också längre tillbaka i cv:t.

    Du valde att göra Hamlet, pjäsernas pjäs, som din avslutande föreställning på
    Teaterhögskolan. Fanns det klasskom­pisar som himlade med ögonen och tänkte att det är klart att Adam Fucking Pålsson ska spela Hamlet? Som monolog.
    – Det var lite så jag tänkte. Chansen var annars ganska liten att någon skulle be mig spela Hamlet. Man har ju ett spann på några få år när man är i rätt ålder för att göra den rollen. Jag kände att det mycket väl skulle kunna ta mig nio år att komma in på Dramaten, och då skulle det vara kört. Hamlet är det bästa jag gjort på scen. Jag är en skrivande person, och det projektet fick jag ju driva helt själv. Jag plockade bits and pieces och skrev om, använde bara 20–25 rader blankvers totalt. Spelade den ett tiotal gånger på skolan, och sedan några föreställningar på Stadsteatern ­också.

    Jag har alltid haft en malande känsla av att jag aldrig riktigt begripit den texten fullt ut.
    – Den går att angripa från så många håll. Jag såg en uppsättning i Berlin med Lars Eidinger, min favoritteaterskådis alla kategorier, och den var så håll käften-bra att det var löjligt. Jag har nog en rätt postmodern syn på teater.
    Bra omslagsrubrik där: "Jag har en postmodern syn på teater". Tidningarna kommer att flyga av hyllan! Vi kommer osökt in på Adams enligt utsago nyligen avklarade trettioårskris. Han beskriver symptomen.
    – Alltifrån att det blir svårare att hålla sig i form till att man blir mer bakfull. Man tappar håret och blir tjock.

    Har du börjat tappa håret?
    – Det gör väl alla? Du då? Ja, där, lite! Vi har nog samma hår ungefär.
    Vi jämför våra vikar. Adam är chanslös.
    – Den mindre fåfänga delen av krisen är existentiell. En del av mig känns som om jag fyllde 18 i går, men plötsligt är man 30. Om tolv år 42. Nu måste jag börja göra det jag vill och ska.

    Fast det är ju inte så att du sitter och slickar kuvert för jordnötter och lider av din ouppfyllda önskan att satsa på skådespeleriet.
    – Nej. Men man kan inte jämföra lidande. Hur som helst har jag börjat ta tag i det, så nu känns krisen överspelad.

    Du har ju fyrtioårskrisen att se fram emot, i alla fall.
    – Fast jag kanske slipper den?

    Ja, du har ju i alla fall fått barn rätt tidigt, med Stockholmsmått mätt.
    – Det hade kunnat vara ännu tidigare. Jag hade samma barnlängtan när jag var 17 som jag hade innan vi fick barn. Alltid längtat efter att få bli pappa. Det är så jävla kul att ha någon att ta hand om: Man blir lite mindre självupptagen, lite mindre ångestriden. Mer effektiv på jobbet. Får man dåliga recensioner kan man fråga sig huruvida kritikern har barn, och om inte dra slutsatsen att vederbörande inte vet någonting om livet. Sedan är det jättetråkigt att ha barn också: sjukt trist att stå och gunga en eftermiddag i januari eller laga mat som ingen vill äta. När jag kommer hem från dagis med Dylan brukar jag lägga mig på golvet så att Dylan bara kan klättra runt på mig och skrattar. I en timme kanske. Det finns ingenstans jag hellre skulle vilja vara.

    Inte ens i Hollywood?
    – Jag har aldrig haft någon riktig Holly­wooddröm. Jag vet att många av mina kollegor är jättetända på det, och visst skulle jag tycka att det var ett äventyr också, men det är ingen drift hos mig. Om jag fick valet mellan att spela huvudrollen i en amerikansk långfilm eller att regissera en svensk dito vore valet självklart.

    Det är ju delvis en ekonomisk fråga också.
    – Alltså, jag älskar att tjäna pengar …

    Där har vi en bra omslagsrubrik.
    – Då får du stryka det! Det var inte så jag menade. Det finns få saker som är så lugnande för min själ som ett positivt kassaflöde. Min mamma inskärpte under hela min uppväxt att det måste rulla in mer pengar än det rullar ut. Jag kommer inte från pengar, absolut inte. Mina föräldrar var lärare tills de gick i pension. Om jag ska tjäna pengar vill jag tjäna lite mer hela tiden, men jag är inte på jakt efter de stora pengarna. Eller vafan, vem skulle tacka nej till det? Ett hus på Rivieran vore inte fel. Man ljuger ju alltid när man talar om sig själv. Jag är säkert betydligt mer girig än vad jag vill ge intryck av. Men om pengarna varit en starkare drivkraft skulle jag väl ha sökt mig utomlands: Agenten är ju på mig.

    Ted är klar. Vad händer härnäst?
    – Jag ska leda P3 Guld i januari. Det ska bli … jag har ingen aning om var det ska bli. Tillsammans med Tina Mehrafzoon, som lett galan flera gånger förut. Jag ska vara hennes parhäst, liksom. Jag blev väldigt smickrad över att de frågade. Och överraskad. Sa ja på momangen innan jag egentligen begrep vad det var de bad om.

    Har du någon form av scenskräck?
    – Det är klart att det kommer att bli nervöst. Det blir det ju alltid. Man förbereder sig och tränar, men när man väl ställer sig upp börjar man svettas och pulsen slår. Det är som att hålla tal på ett bröllop. 

    Vi bryter upp. På plats vid fotostudion hindras vår framfart av en ovälkomnande järngrind till vilken vi saknar kod. Men det är lugnt! En av Adams svågrar står och röker på innergården och öppnar åt oss.
    Senare den dagen går jag och köper ett par Crockett & Jones. Tack, Adam.

  • Få kingmagazine.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!