King möter Henrik Lundqvist: ”Jag har ett sunt förhållande till pengar”

Man ska egentligen inte bli imponerad för att någon dyker upp i utsatt tid. Inte ens när en av världens största idrottsstjärnor gör det. Ändå går det inte att låta bli när Henrik Lundqvist stegar in i Carl Larsson-rummet, en stor soldränkt salong inredd i venetiansk renässansstil, på Grand Hôtel i Stockholm prick klockan 08.00. Han är avspänd, fyrar av ett miljondollarsleende och hälsar med förnamn på var och en i King-teamet.

– Senast jag träffade King måste varit hemma hos mig i New York för tre år sedan.

Stylisterna och sminköserna får en lugn arbetsdag, visar det sig. Henke är redo att ställa sig framför kameran utan några större förberedelser. Och utan några större efterbearbetningar också, för den delen – trots den arla morgonstunden ser Henke ut att ha klivit rätt ut från den senaste versionen av Photoshop.

– Jag är bara glad att jag har fått behålla tänderna. Det är tur att jag har mask.

Hockeymasken har fått ligga på hyllan under sommaren. Efter tolv säsonger som ohotad förstemålvakt i New York Rangers och ett svenskt VM-guld kunde Henke ta semester med gott samvete. Han och resten av familjen Lundqvist, som består av hustrun Therese och döttrarna Charlise och Juli, har varit tillsammans sedan dess.

– Vi brukar alltid stanna kvar några veckor i New York innan vi åker hem. Det är skönt att vara i stan utan en massa scheman och måsten. Vi bara hängde runt. Sedan blev det en sväng till Hamptons innan vi åkte hem till Sverige. Och där har vi hängt på västkusten. Vi har två boenden i Göteborg, en lägenhet i stan och ett hus ute i skärgården.

Känns Göteborg mer hemma än Åre där du växte upp?

– Ja. Vi flyttade från Åre när jag var elva och sedan dess har det inte blivit många resor tillbaka. Pappa är från Göteborg, mamma från Stockholm. Nu bor de i Båstad, så det är dit vi åker om vi inte drar till Göteborg. Hem för mig är Göteborg, när vi är i Sverige. Det är där jag har de flesta vännerna och det var där jag byggde upp ett liv innan jag drog till USA.

Du säger fortfarande "hem" när du pratar om Sverige.

– Det där är svårt, vad som är hem. Mitt liv är i New York, men vänner och familj är i Göteborg. Jag vet inte vad som är hem. Var drar man den gränsen? Men jag tycker att båda känns hemma, det känns som att komma hem till Göteborg och det känns som att komma hem till New York. I New York är jag nio–tio månader om året, barnen går på dagis där och det är ändå där basen är på något sätt.

Jag antar att barnen känner sig mest hemma i New York?

– Nja. Deras far- och morföräldrar bor ju i Sverige. Jag vet inte, det vore intressant att höra dem svara på det, faktiskt. Jag har aldrig ställt den frågan: "Vad är hem för er?" Jag får återkomma där.

Oavsett svar på den frågan blev döttrarnas pappa hela svenska folkets hjälte när Tre Kronor vann VM-finalen mot Kanada i somras. En upplevelse som Henke fick dela med tvillingbrorsan Joel Lundqvist, till vardags lagkapten i Frölunda. Matchen blev en rysare av historiska mått, tredje period övergick i förlängning, och när 20 minuter hade gått hade inget av lagen gjort mål och straffar väntade. William Nylander missade den första, men Henke räddade kanadensarnas dito. Nicklas Bäckström satte Sveriges andra och Henke följde upp med en ny räddning. Oliver Ekman Larsson gjorde mål på den tredje, och när Henke gjorde ännu en räddning var guldet nära. Gabriel Landeskog brände Sveriges fjärde, men det spelade ingen roll eftersom Henke spikade igen totalt och räddade guldet till Tre Kronor.

– Det VM-guldet kommer jag aldrig att glömma. Det var en fantastisk upplevelse. Framför allt att brorsan var med. Jag kommer ihåg när vi stod på isen och höll om varandra och bara såg varandra i ögonen. Det var så mycket känslor som kom tillbaka. Tankar från barndomen, när vi var sju år och började med hockey där i Åre. Vi började ju spela en gång i tiden för att stå precis där, tillsammans, med ett VM-guld. Det var väldigt känslomässigt.

Dubbla SM-guld med Frölunda, OS-guld med Tre Kronor och NHL:s målvaktspris Vezina Trophy. Hur högt värdesätter du ett VM-guld?

– Otroligt högt. Sedan är det svårt att mäta det mot andra grejer, som OS-guld eller SM-guld. Men det är absolut med i toppen på grejer jag någonsin varit med om, så mycket kan jag säga. Återigen, att få göra det med brorsan. Jag hade ju inte spelat med honom på tolv år, sedan jag lämnade Frölunda för New York Rangers.

Hur ser din och Joels relation ut i dag?

– Vi hörs när vi kan. Det är tidsskillnad och båda är rätt upptagna. Men vi försöker att höras så mycket det går, ofta när jag sitter i bilen på väg till träningen, då brukar han vara på väg hem och ska käka middag. Det gäller att försöka tajma det där, men det blir någon gång i veckan kanske.

Har era olika positioner på isen tagit bort lite av konkurrensen er emellan?

– Det tror jag. Vi är väldigt stöttande mot varandra hela tiden. Vi höll ju på med utförsåkning och tennis när vi var barn, men båda kände tidigt att det var roligare att spela tillsammans. Sedan att vi hade olika positioner gjorde ju att vi kunde glädjas åt varandras framgångar. Vi har aldrig mätt oss mot varandra. Vi har försökt göra det bästa av det och få den andre att jobba lite hårdare. Det har aldrig funnits någon konkurrenskänsla alls egentligen. Vi har snarare inspirerat varandra. Man har velat göra saker minst lika bra som brorsan hela tiden.

Sedan 2005 bor Henrik i New York, där han av Rangers-fansen går under namnet King Henrik. Fram till helt nyligen bodde han och familjen på Upper West Side men bor nu granne med Robert De Niro nere på södra Manhattan.

– Vi har bott uptown i elva år, men nu har vi flyttat ner till Tribeca och trivs hur bra som helst. Det finns inte så mycket att se rent turistmässigt, så det är mest de som bor där som rör sig i stadsdelen. Familjelivet funkar fint där. Det är lugnt och skönt och vi har allt vi behöver på gångavstånd.

Hur är det över lag att ha småbarn på Manhattan?

– Jo, men det går bra. Bättre än vad jag trodde. I synnerhet nu när vi flyttat till Tribeca. Men det är klart, det är absolut inte så som jag växte upp. En del av mig är nervös över hur det kommer att bli, medan en annan del av mig känner att det är fantastiskt att få ge dem den här möjligheten. Det är olika kulturer, stilar och människor överallt. Det är häftigt att de får uppleva allt det. Själv växte jag upp i Åre. Kan det ha varit 1 500 människor som bodde där? Mina barn har en helt annan spelplan. Men det känns bra att vi åker hem om somrarna, så att de får en känsla för Sverige och var vi kommer ifrån. 

Trivs du i USA?

– Ja, det gör jag. Det passar mig. Det är så stort och så mycket av allting. Jag känner mig bekväm i USA och det finns stora möjligheter, inte bara vad gäller idrott, utan inom allting. Samtidigt känns inte New York riktigt som USA. Det kunde legat var som helst på jorden, det är bara en enda stor blandning av allt som finns i världen. Jag gillar öppenheten.

Märker du av någon skillnad sedan Trump tog över som president?

– Det är väldigt delat. Mer delat nu än jag någonsin upplevt. Jag kommer ihåg när Obama blev vald. Det var ett så stort ögonblick, man kände det i luften; den första svarta presidenten. Jag minns talet Obama höll i Chicago, det fanns en framtidstro. När Trump blev vald var det en helt annan känsla ... Jag är inte så insatt i politik, men det är klart att jag följer nyhetsflödet och diskuterar mycket med vänner. Som sagt, jag upplever att det är ett väldigt splittrat samhälle just nu.

I Henkes nya kvarter i Tribeca ligger hans egen restaurang Tiny's and the Bar Upstairs. Krogen är bara en av 35-åringens många sidoprojekt. Förutom Tiny's är han ansiktet utåt för bland annat schweiziska klockmärket TAG Heuer, schampot Head & Shoulders, biltillverkaren Porsche och underklädesmärket Bread & Boxers, där han även är delägare. 

Är det fler branscher du är nyfiken på?

– Jag gillar att vara kreativ. Men just nu vet jag inte, det kan uppenbarligen vara alltifrån restaurang till mode.

Hur väljer du samarbetspartners?

– Jag börjar med att titta på vad bolaget gör och vad de står för, men också vad vi kan göra tillsammans, mer än att promota ett varumärke. Med TAG Heuer, till exempel, har vi gjort allt möjligt: Vi testkörde bilar här i Sverige och gjorde en plåtning i Central Park som blev fantastisk. Vi gjorde också ett boxningsevent förra året, där jag fick träffa gamla boxningslegendarer. Saker som gör att det blir roligt och givande.

Efter drygt 700 matcher i världens tuffaste ishockeyliga finns det anledning att blicka in i framtiden. Kontraktet med New York Rangers löper ut om fyra år.

Hur ska du ersätta adrenalinkickarna från hockeyn den dagen du slutar?

– Det blir svårt. Väldigt svårt. Jag vet att jag kommer sakna att leva under den här hårda pressen när jag slutar. Vissa dagar tänker jag att det ska bli skönt att inte leva med det här. Under sommaren kan jag till exempel känna hur avslappnad jag är. Men efter ett tag börjar man sakna det. Man ser fram emot att känna adrenalinet pumpa igen. Jag tänker bara på VM när allt stod på spel. Det ställs inte mer på sin spets än i ett sådant skede; det gick till och med till straffar. Du är så nära en pojkdröm du bara kan komma. Att hitta något motsvarande i framtiden kommer minst sagt att bli svårt.

Hur känns det?

– Det gäller att hitta något annat man brinner för, men det kommer så klart aldrig gå att jämföra med hockeyn. Det här har varit mitt liv sedan jag var sju år. Det går inte att hitta något som ersätter det till 100 procent.

Var skulle du säga att du är i din hockeykarriär just nu?

– Jag har spelat tolv år i NHL och fem år i Elitserien, så jag har varit proffs i 17 år. Därför kan jag inte säga att jag är mitt i karriären, för jag kan inte spela i 17 år till. Men jag vill inte säga att jag är i slutet av karriären ... Nej, det känns inte alls bra. Förhoppningsvis har jag många år kvar. Det återstår att se. Jag måste kunna leverera hela tiden. Minnet är kort, det spelar ingen roll vad man har gjort tidigare, det är här och nu som gäller. Du måste bevisa att du förtjänar att vara kvar.

Vilka uppoffringar har du fått göra för att ligga på den här nivån så länge? 

– När jag var yngre la jag all vaken tid på träning. Jag åkte aldrig med polare på roliga resor, utan det var laget som gällde. Samtidigt var det där jag hade de flesta kompisarna, hockeyn var hela min värld, så det var aldrig något tufft beslut för mig. Men nu, de senaste 15 åren, är den stora uppoffringen all tid jag lägger på mentala förberedelser, vilket ibland kan vara jobbigt. Men jag vet att jag behöver det. Jag laddar stenhårt, vilket kräver mycket av mig. Jag behöver vara ensam och tänka igenom de tekniska bitarna. Det kräver ett engagemang som kan gå ut över andra. Alla behöver inte lägga den tiden, men jag behöver det för att kunna prestera.

Vad tycker familjen om det?

– Min fru vet hur jag är. När det är match är jag inte den pratglada typen. Är det hemmamatch så har jag mina rutiner; jag vilar på eftermiddagarna och vill inte bli störd. Det blir ett snabbt hej när jag träffar familjen på väg från skolan eller dagis och det är inget jag tummar speciellt mycket på. Jag måste behålla fokus. Men jag har blivit bättre med åren.

Tröttnar du aldrig på hockeyn?

– Jo, det är klart. Det krävs mycket för att ta sig tillbaka efter semestern. Den dagen du känner att du inte har den energin till att ladda om, det är då det är dags att göra någonting annat. Det sitter mycket i psyket. Det fysiska och tekniska är ju en stor del, men den mentala biten är så otroligt viktig där. Att fortsätta pressa sig. Men just nu har jag den energin. Jag trivs inte bara med själva hockeyn, utan även allt runt omkring; resorna, förberedelserna, medieuppbådet. Kan du inte njuta av den biten blir du jävligt trött.

Är det värt det?

– Tidigare insåg jag inte hur mycket tid jag lägger på hockeyn. Men nu när jag har barn inser jag hur mycket jag är borta, när de är ledsna för att man är borta och så. Då börjar man inse hur mycket man reser. Men även under hemmamatcher, jag är hemma, men ändå inte. Jag förbereder mig och är mentalt frånvarande.

Har du mycket dåligt samvete?

– Både ja och nej. Det är ju mitt jobb, det är det här jag vill göra. Och jag tycker ändå att vi har lyckats kombinera hockeyn och familjelivet ganska bra. Precis som för alla andra föräldrar får man pussla lite. Fördelen för oss är ju somrarna, där vi får mycket tid för varandra. Men när säsongen börjar, då kommer hockeyn i första hand. Det går aldrig att ringa in och säga: "Jag är sjuk i dag." Eller säga till familjen: "Nu åker vi på en weekend någonstans." När du väl kör, då kör du på nonstop.

Planerar du att avsluta karriären i NHL?

– Mitt fokus är att spela ut det här kontraktet. Jag har fyra år till. Man kan inte se för långt fram, man tar år för år och försöker göra det bästa av det hela tiden.

Så säger många idrottsstjärnor. Är det en mental strategi?

– Ja, exakt. Att inte planera för långt. Sedan får vi se om fyra år. Kan jag fortfarande leverera? Har jag suget? Funkar kroppen? Jag får ofta frågan om vad jag ska göra efter hockeyn, och det är fortfarande ganska öppet. Jag gillar att lära mig nya saker. Jag gillar att inspireras. Men exakt vad det blir lämnar jag faktiskt ganska öppet.

Det är dags för klädbyte i salen på Grand Hôtel. Henke testar ett par vita snea-kers från det svenska varumärket Tiger of Sweden, ett märke som han alltid har gillat och som numera skänker honom en viss hemkänsla.

– Tiger har alltid funnits med på ett hörn, vare sig det har varit jeans, kostymer eller sneakers. Det är kul med skandinaviskt mode när man är i New York. Är det någon som frågar om märket får man tillfälle att nämna Sverige, och det känns bra på något sätt. Jag tänkte inte så mycket på det sättet när jag bodde i Sverige, men så fort jag flyttade utomlands blev jag stolt svensk och ville promota allt från Sverige.

Hur är det med modeintresset annars?

– Jag är en allätare när det kommer till kläder. Vi reser alltid i kostym med Ran-gers, så det blir mycket kostym. Stephen F och Ralph Lauren är mina favoritdesigners när det kommer till kostym.

Är dina lagkamrater lika stilintresserade som du?

– Det är stor skillnad nu, mot när jag kom dit för tolv år sedan. Jag ska inte säga att det var en kulturkrock, men … Då brydde sig folk inte så mycket och jag var den yngre killen som de äldre nog tyckte var ganska fånig. Men då var hockeyn mycket mer amerikansk rent stilmässigt, i dag är det mer europeiskt.

På vilket sätt?

– Det året, när jag kom, var det inne med smala slipsar och tajta kostymer, vilket jag hade anammat då. Och det är klart att jag fick mycket pikar …

Vadå för pikar?

– Det var en kille, Jason Strudwick (då försvarare i New York Rangers). Jag tyckte att det var lika roligt att titta på honom som han på mig. Han hade gräsliga skjortor. Han var en otroligt skön människa, men han hade inget vidare intresse för kläder. Hur som helst, han kallade alltid mina slipsar för tandtrådar. "Du kan väl gå och knyta en av dina tandtrådar till slipsar." Det där har satt sig, haha.

Henke slår sig ner i en sammetssoffa. Framför honom står en magnifik frukost uppdukad, beställd av King-teamet på uppmaning av Henkes amerikanska pr-team från NHL: "You need to provide him break-fast at 9 AM." Man påminns om den enorma apparat som är runt varumärket Henrik Lundqvist och som sysselsätter en lång rad personer. Något som är svårt att föreställa sig när man sitter mitt emot den sällsynt ödmjuke Åre-sonen med den lätt klingande göteborgskan.

Häromveckan blev du ännu en gång framröstad till en av världens bäst klädda idrottsmän, den här gången av Sports Illustrated …

Henke stöter till en kanna och råkar hälla ut kaffe över hela frukostbordet. Han hinner inte lyfta på benen och de vita skorna under bordet blir bruna.

– Oj. Nu är det kaffe överallt. Men bäst klädd var det, ja. Stil är väl över lag väldigt personligt? Vad jag tycker är snyggt kanske någon annan tycker är fult. Det är svårt att ranka stil. Kan man ens ranka stil? Jag vet inte om det går. Det är det som är skönt med New York, man ser så många olika stilar hela tiden. Och alla äger sin stil på något sätt – ingen är ute, ingen är inne.

Det känns som om du duckade den frågan. Hur gör du för att inte få hybris?

– Haha. Man kan inte ta sig själv på för stort allvar. Ibland går det bra och ibland går det dåligt. När det kommer till utmärkelser är det bara att le åt det. Du blir inte en bättre människa av att vara med på en bäst klädd-lista. Det är inte det som betyder något i slutändan. Det viktigaste är att ha folk omkring sig som värdesätter rätt saker. Familj och vänner man tycker om och som tar ner en på jorden. Men det var svårare när jag var yngre. Första gångerna det började gå bra rycktes man med i det på ett annat sätt. I dag är jag mycket tryggare. Fast ibland kan jag gå upp i den där exalterande känslan när allt är fantastiskt och jag kommer på att jag lever min dröm, men den där ballongen kan spricka lika snabbt. Det har man lärt sig genom åren: du kan inte vara för högt upp när det går bra och du kan inte vara nere i källaren när det går dåligt. Man får försöka hitta en behaglig nivå där man kan tackla känslorna åt båda hållen.

Har New York Rangers regler för hur du ska bete dig utanför hockeyrinken?

– Nej. Men så fort du sajnar med ett lag så tillhör du en organisation, som vilken som helst, och den har värdegrunder som du ska vara en ambassadör för. De förutsätter att du sköter dig. Vi får en folder där det står hur man bör bete sig. Det gäller att följa det. Du är så mycket mer påpassad som idrottsman i dag, men också som offentlig person. Så som sociala medier funkar ... bara du går ut och äter eller tar en öl blir du bevakad på ett annat sätt. Det är extremt stor skillnad nu mot när jag började spela i New York för tolv år sedan, då fanns ju inte Instagram till exempel. Allt kan missuppfattas på sociala medier och bilder är så otroligt viktigt för folk i dag. Det tror jag att även människor som inte är offentliga känner av.

Apropå det har jag sett dig dyka upp i sociala medier under Håkans Hellströms konserter. Är du ett fan?

– Absolut! Jag har alltid lyssnat på Håkan. De två sista åren jag spelade i Sverige, typ 2003, började jag lyssna mycket. Men framför allt när jag åkte över till New York så hjälpte det att lyssna på Håkan när jag saknade Göteborg. Nuförtiden lyssnar jag på Håkan varje matchdag.

Du spelar ju själv gitarr. Hur går det?

– Det rullar på, men jag önskar att jag kunde lägga mer tid på det. Det har inte blivit så mycket sista tiden, nu har jag två döttrar som tar mycket tid, men jag spelar så fort jag får tid.

Har du kvar bandet The Noise Upstairs med John McEnroe? På Youtube kan man se er spela Sweet Child O' Mine av Guns N' Roses, bland annat.

– Jajamen! Men nu var det länge sedan. Jag och McEnroe sågs faktiskt nyligen och sa att det är dags att spela snart. Han far och flyger hela tiden och jag är också iväg rätt mycket, så det är svårt att få ihop det. Men det kanske blir något framåt vintern. Det bästa är att boka in en spelning så att vi tvingas boka in rep.

Tiden rinner ut, precis som kaffet på Henkes frukostbord. En agent, influgen från New York, sticker in huvudet och meddelar att Henke måste vidare. Och man ska egentligen inte bli imponerad för att någon tar sig tid. Inte ens när en av världens största idrottsstjärnor gör det. Men det går inte att låta bli när Henrik Lundqvist säger:

– Har du fått allt? Annars kan jag ringa dig nästa vecka så snackar vi mer?

Funkar det?

– Absolut. Ge mig ditt nummer.

King-teamet packar ihop. Utanför hotellet står en 2 x 2 meter stor livvakt från NHL tillsammans med den amerikanska agenten och väntar vid en blankpolerad Porsche Panamera. Några dagar går. Dolt samtal ringer. Det är Henke, han är ute och kör.

Är du kvar i Sverige?

– Jadå, nu är jag i Göteborg.

Vad kör du för bil när du är i Sverige?

– Nya Porsche Panamera. Den är skön. Men det har blivit mer familjeorienterat nu de senaste åren. Lite större bilar, men det finns några roliga kvar i garaget också. Jag älskar bilar. Jag har 45 minuter till träningen varje dag så det blir mycket tid i bilen. Det är behagligt att sitta där och filosofera.

Förutom bilar, vad unnar du dig?

– Det jag lägger mest resurser på är helt klart resor och boende. Det är dyrt att bo i New York, vi har två boenden i Sverige och ett hus i Miami. Jag är ingen prylnörd, så resor och boende, där unnar jag mig mest.

Hur mycket hinner du vara i Miami?

– Inte mycket. Det är mest mamma och pappa och Therese och barnen som nyttjar huset. Men det var hela tanken när vi skaffade det. Mitt schema är så fullt, så jag hinner tyvärr inte vara där så mycket. Men resten trivs bra där, det är kul.

Vad har du för förhållande till pengar?

– Ett sunt förhållande, skulle jag säga. Jag är uppvuxen i en medelklassfamilj där man skulle vara rädd om pengar. Men jag kan fortfarande unna mig saker, som vi var inne på. Jag har en långsiktig plan men kan samtidigt leva i nuet.

Motorn stängs av och en bildörr öppnas på andra sidan luren.

– Ett ögonblick bara. Jag måste tanka. Jag ringer upp dig.

Några minuter går. Henke tankar sin Porsche Panamera på en bensinmack någonstans i Göteborg. Dolt nummer igen.

– Hallå igen. Förlåt, var var vi?

Är det något du själv känner att vi har missat att prata om?

– Jag skulle vilja prata lite om min foundation.

Din foundation? Har du släppt ett eget smink?

– Hahaha, nej. Alltså min välgörenhetsorganisation: Henrik Lundqvist Foundation.

Just det. Berätta om den.

– Det är jag och Therese som styr skutan, tillsammans med en styrelse som jobbar heltid med att administrera allting. Det handlar framför allt om barnhälsa. Nyligen var vi bland annat med och finansierade utbyggnaden av Ronald McDonald Hus i Göteborg. Det är ett hus bredvid Drottning Silvias barnsjukhus där familjer till sjuka barn får bo tillsammans under påfrestande behandlingsperioder, oavsett om sjukhusvistelsen sträcker sig över ett par dagar, veckor, månader eller längre. Så att de slipper ta in på hotell. Sedan jobbar vi med barnsjukhus i New York och Dominikanska Republiken också.

Hur väljer du projekt?

– Jag kom i kontakt med Ronald McDonald Hus redan under Frölunda-tiden när jag var 18 år, det berörde mig otroligt mycket. Nu har jag egna barn och jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara om de blev sjuka. Det handlar inte bara om ekonomiskt stöd, utan det handlar lika mycket om att ge barnen inspiration och låta dem träffa andra människor. Senaste åren har jag kommit och hälsat på under juldagen på ett barnsjukhus i New York. Det är både jobbigt och upplyftande. Välgörenhetsorganisationen är för övrigt en grej jag kommer att jobba mycket med efter hockeykarriären.

Har du fler projekt på gång? 

– Ja! Vi gör en välgörenhetsmatch nästa sommar tillsammans med Mats Zuccarello, min norske lagkamrat i New York Rangers, och organisationen Right to Play. Vi ska anordna en utematch på Ullevål Stadion i Oslo. Ett norskt allstarlag möter ett lag som jag och Zuccarello väljer ut. Det blir uppträdanden i paus och vi hop-pas såklart att så många människor som möjligt dyker upp. Jag har gjort flera evenemang i New York, så nu känns det kul att äntligen göra något hemma i Skandinavien. Hela matchen handlar om att sprida kunskap och intresse för barns hälsa. Att engagera människor, helt enkelt.