Dags att gå tillbaka

Plötsligt duger inga skor i min garderob. För där på golvet och på skohyllan står ju inte längre ett enda par Wallabees. Säkert elva par olika Tricker’s-modeller, Red Wing- och Yuketen-kängor samt ett knippe Visvims. Men inga Wallabees från Clark’s.

Sådana där sandvita i mocka som varenda brittisk popstjärna bar i nittiotalets mitt. I synnerhet The Verves Richard Ashcroft, som på omslaget till deras album Urban Hymns inte bara har dem på sig utan faktiskt lyckas placera dem så långt fram i bild, så nära kameralinsen, att de framstår som en betydligt viktigare bandmedlem än Ashcroft själv.

Under återstoden av 1990-talet förblev Wallabeen tack vare Ashcroft den slutgiltiga indieskon världen över. Sedan självdog den. Precis som musiken den hade ackompanjerat. Nu, tretton år senare, är de, i min lilla värld i alla fall, åter sommarens enda logiska skoval.

Det är en märklig känsla när ens klädsmak – och, okej då, modet – går varvet runt och man är mer än tillräckligt gammal för att ha upplevt det redan första gången. Och, som i fallet med Clark's-skor, är det här tredje gången de känns som det mest logiska alternativet.

Som ett litet mods 1981 var de det enda jag ville ha, under mitten av 1990-talet likaså. Sedan dess har jag inte ägnat dem en tanke. När jag flyttade till London vintern 2005 gav jag bort de sista paren Wallabees som stod kvar längst inne på skohyllan till några behövande indiemusiker.

Rationell vän av ordning frågar sig förstås varför jag inte kunde förutspå det här och spara i alla fall ett par. För säkerhets skull. Det är ju inte direkt så att mina fötter har växt eller att skomodellen i fråga har förändrats ens det minsta.

Well, av det enkla skälet att herrskor är som ex-flickvänner – när man har gjort slut så har man gjort slut. Man går vidare, man ser sig inte om.

Mode, precis som musik, handlar ju om kärlek och beter sig också exakt som kärlek. Det handlar om oerhört starka känslor i omlopp, man måste ha ett passionerat förhållande till sina plagg och man måste emellanåt bråka med dem men alla former av make up-sex med kläder undanbedes dock, ungefär där bör man dra gränsen.

Och man bör också undvika att ha nostalgiska förhållanden till kläder. Just ett par Wallabees skulle enkelt kunna hamna i det sistnämnda facket. Det är också därför jag inte kunde behålla de gamla: jag behöver bara ett par som ser exakt likadana ut.

För så många neonblinkande pilar i mitt huvud pekar mig mot just ett par Wallabees. Först alla jamaikanska dancehallhits som hyllade dem för sisådär ett år sedan och nu senast, från samma karibiska ö, trailern till filmen den till synes mycket provinsiella actionkomedin Blind Shotta.

Clarks's mest klassiska skomodell, ökenkängan, har aldrig riktigt haft ett lika uppenbart uppgång och fall och kan därför inte heller uppnå en lika stark renässans. Ökenkängorna är en slags fötternas dagligvaror. De bara fortsätter att samexistera med en ständigt föränderlig omgivning.

Men Wallabeen, denna i grunden ganska barnsligt rundade och mjukt vänliga sko, flög likt en Ikaros i mocka lite för nära solen, en smula för intensivt, att det till slut blev oundvikligt att den förr eller senare skulle göra en lika sensationell som överraskande comeback.

Tidigare publicerad i King nummer 6 2012.