Jonas Åkerlund: “En vanlig dag för mig skulle vara ett minne för livet för någon annan.”

Jonas Åkerlund är hårdrockaren som bytte trumpallen mot registolen i mitten av 80-talet. I dag är han en av världens mest framgångsrika filmmakare och musikvideoregissörer, med världsartister som Madonna, Rolling Stones, Beyoncé och Metallica i telefonboken. Nu återgår Åkerlund till sina black metal-rötter med omsusade långfilmen Lords of Chaos. Ika Johannesson möter regissören i hemmet i Stockholm för ett personligt samtal om kontrollbehov, pengaångest och skinnpajer.

Ika Johannesson  |  Publicerad 2018-12-21 11:50  |  Lästid: 16 minuter

Det terrakottafärgade huset från 1600-talet ser inte på något sätt speciellt ut där det ligger smack mitt i Stockholms innerstad. Men bakom den stora ståldörren, som kusligt nog glider upp ljudlöst via fjärrkontroll, göms en gotisk helgedom. Ett sällskapsrum dekorerat med dödskallar, skelett, kandelabrar. Svart golv. Tunga draperier. Inne på den nedklottrade gästtoaletten dinglar en gasmask.

– Då har du inte sett vårt svarta slott i Los Angeles.

“Att improvisera i Marrakesh var en jävligt dålig idé.”

Jonas Åkerlund kommer nedför trappan i svart T-shirt, svarta stretchjeans och runda glasögon med tunna metallbågar. Han gör det på darriga ben, svag efter en rejäl matförgiftning som han drog på sig när han och frun Bea Åkerlund var i Marocko för att fira Madonnas 60-årsdag några dagar tidigare.


En kväll bestämde de sig för att lämna festligheterna och gav sig av på egen hand för att hitta en trevlig restaurang. Någonstans i det delikata berget av lammkött och skålarna med sås och grönsaker fanns en bakterie som totalt däckat både honom och ytterligare tre i sällskapet.

– Att improvisera i Marrakesh var en jävligt dålig idé.

Jonas Åkerlund:

Han har just lyckats få i sig lite kokt ris och morötter, men vågar inte prova att dricka te. I stället öppnar han en Ramlösa som hans assistent ställt fram och kurar ihop sig i den djupa svarta soffan med Josef Frank-tryck. Den mörka, gotiska inredningen står i bjärt kontrast till den färgglada estetik som präglat Jonas Åkerlunds filmer och videor sedan det tidiga 90-talet.

Madonna banade vägen med Ray of Light 1998 och har följts av uppdrag för vad han själv beskriver som "ikoniska kvinnor och rock'n'roll-gubbar"; Beyoncé, Lady Gaga, Nicki Minaj, U2 och Stones, för att nämna några få. Desto mer passar den hans nya projekt, som han är barnsligt glad över att äntligen få presentera.


På Stockholms Filmfestival i november är det premiär för spelfilmen Lords of Chaos, Jonas Åkerlunds femte i ordningen. En film som redan på idéstadiet är "det sämsta påhittet sedan oskivat bröd", enligt Gylve "Fenriz" Nagell, trummis i Darkthrone och norsk black metal-profil.

Boken som filmen är byggd på gavs ut 1998 och är en lika kontroversiell som disparat samling texter om den norska black metal-scenen. Spekulativ och fylld av överdrifter handlar den till stor del om kretsen kring bandet Mayhem och de kyrkbränningar och mord som skedde på det tidiga 90-talet.

En snabb sammanfattning: Mayhems svenske sångare Pelle "Dead" Ohlin begår självmord, gitarristen Øystein "Euronymous" Aarseth tar bilder av hans lik, basisten slutar i protest, sedan mördas Euronymous av den nye basisten Varg "Count Grishnackh" Vikernes – känd under det mer rubrikvänliga namnet Greven.

Dessförinnan mördas en homosexuell man av en musiker i kretsen, allt medan ett 30-tal kyrkor brinner i Norge och Sverige. Jonas minns att han satt i ett hyrt hus i Los Angeles och såg dramatiken på CNN. Redan där föddes idén om att göra något av historien.

– I grunden handlar filmen om vägvalen man gjorde i livet, speciellt när man var ung. De snedsteg man gjorde. Historien är ju egentligen berättad förut. Vi har sett den i favelas i Brasilien, i förorter i England, maffiavärlden i Italien. Men nu råkar den vara i Norge. De var unga, de hade inget att skylla på. Inga misshandlande föräldrar, inget knark, ingen fattigdom.

Att det blir spelfilm av storyn har lett till många upprörda reaktioner i den extrema metalvärlden där autenticitet och hängivenhet är av yttersta vikt. Inte minst att Hollywoodskådespelare som Rory Culkin, Macaulays yngste lillebror, och Jack Kilmer, ja, Vals son, spelar huvudrollerna har väckt stor irritation.


Jonas Åkerlund:

Jonas Åkerlunds bakgrund som trummis i den första upplagan av det inflytelserika svenska black metal-bandet Bathory har samtidigt skapat förvirring i leden. Det märktes tydligt på en fest efter en Mayhemspelning i Oslo nyligen, där Jonas hängde med bandets sångare Attila Csihar.
– Alla var helt nervösa, där är ju han som gör den där filmen! Vänta nu, vi måste ju prata med honom för han var med i Bathory. Det var så fånigt. Ta det lugnt, det är bara en film.

Själv tycker han att de positiva åsikterna väger över, med råge. Filmen hade premiär på Sundance i januari och har visats på ett gäng festivaler sedan dess, till övervägande goda recensioner. Den är inte heller gjord med metalpubliken i särskild åtanke, även om Jonas hoppas att även inbitna old school-Mayhemfans kan gå och se den med ett öppet sinne.

Om inte annat så är filmen en estetisk godispåse för metalintresserade. Som gammal hårdrockare ägnade Jonas och hans kostymansvariga mycket tid och möda åt att varje T-shirt och jeanssnitt skulle vara tidstypiskt perfekt, inget tygmärke, knapp eller affisch fick vara anakronistisk. Musiken är en salig röra av tidig black metal, gammal hårdrock och nyskriven musiken av det isländska bandet Sigur Rós. 

Just allvaret inom black metal är det som både lockar med genren, men som också gör den lätt att driva med. Lords of Chaos är överraskande rolig, men Jonas berättar att det nästan är nödvändigt för att orka ta in den blodiga historien.
– Det är svårt att göra en film om idioter. Och egentligen är ju hela högen idioter. Den absolut bästa filmen om rock'n'roll är fortfarande Spinal Tap. Den enklaste vägen till att göra black metal vore att göra en riktig komedi, det hade man ju lätt gått i land med. Däremot, när jag tänker tillbaka på min tid så var det jävligt mycket pranks och jävligt mycket roligt och fånigt hela tiden. Som hårdrockare har man en skön självdistans.

Tycker du att även black metal har självdistans?
– Euronymous kändes humorbefriad, men hans karaktär, eftersom han var så jävla seriös, är rolig. Attila har berättat att när han kom till Norge första gången mötte Euronymous och Varg honom på tågstationen i full riddarmundering. Han fattade ingenting. När de kom fram till bilen lastade de av sig alla grejer i bakluckan för att kunna komma in i kupén, och när de kom fram dit de skulle satte de på sig allt igen. Det är ju oemotståndligt.

Jonas ursäktar sig för att kolla på sin telefon som surrat konstant sedan vi började prata. Han suckar och konstaterar att nu väntar många timmar av damage control. För en frilansande regissör finns ingen tid för sjukdom. Knappt för semester heller. Eller för den delen sömn. Men sms:en som flödar in tycks stressa mig mer än Jonas. Han är van.

På sociala medier går det knappt att hålla takten med paret Åkerlunds alla projekt. Sedan många år är han gift med Bea Åkerlund, en av världens mest eftertraktade stylister. Bland hennes mest uppmärksammade projekt är Madonnas framträdande på Super Bowl, där Bea lät sy upp över 500 gladiatorinspirerade dräkter åt Madonna och hennes dansare. Arbetskapaciteten har blivit deras signum.

– Jag skulle faktiskt säga att vi jobbar ännu mer än vad som syns. Mer än vad det är möjligt att förstå. Det finns ingen gräns mellan jobba och inte jobba, allt går ihop som en lång planering och det har blivit vårt liv.

Det låter nästan tvångsmässigt?
– Det korta ogenomtänkta svaret är ju att man tycker att det är kul att jobba, jag ser det inte som att jag offrar något annat. Det här är det jag gör. Sedan är det olidliga perioder från barn och sådana där dumma grejer som kommer med jobbet, där man ibland undrar om det är värt det.


Jonas Åkerlund:

"Det är svårt att göra en film om idioter."

Jonas Åkerlund växte upp som ett av fem syskon i den bekväma Stockholmsförorten Ålsten. Pappa Hans Åkerlund sysslade med fastigheter och flyttade till London när föräldrarna skilde sig. Som barn trodde Jonas att han var medelklass och reflekterade inte så mycket över att pendla till London för att gå på rockklubbar och köpa hårdrockströjor i Camden.

Skolan gick dåligt. En konstant känsla av misslyckande hängde över honom tills han en dag fick praktik på produktionsbolaget Mekano och lärde sig att klippa ihop bilder och ljud. Plötsligt kändes allt självklart. Självförtroendet växte, inget hade varit så enkelt innan.

Företaget förutspådde att kommersiell tv skulle komma till Sverige och stod redo när det hände på nyårsafton 1987.
– De första åren var helt osannolika och jävligt roliga. Plötsligt blev Sverige bäst i världen på reklam, byggt på någon sorts okunnighet. Att gå från Anslagstavlan till att vinna Guldlejon i Cannes.

Jonas var klippare i första hand, men fick allt fler regissörsuppdrag. 1992 gjorde han en dokumentärfilm till SVT med Marie Fredrikssons musik och berättelser. I och med det lärde han känna Per Gessle och gjorde sin första Roxette-video.
– Då kände jag helt plötsligt skillnaden mellan att kämpa med de här fyra minuters musikstyckena som ingen ser och kämpa med dem som fan folk ser.

Sedan dröjde det inte många år innan han gjorde dansfilmen The Hidden med konstnärerna Carina Reich och Bogdan Szyber, och blev kontaktad av Liam Howlett i det brittiska bandet The Prodigy. Howlett kallade över honom till Essex och Jonas fattade ingenting. Han tyckte att bandet var töntiga och låten meningslös och tackade nej på stående fot. Men efter en festkväll i Köpenhamn – "en riktig jävla sjörövarkväll" – så vaknade han på ett hotell och skrev ett treatment och faxade.
– Det var bara en riktigt dum kväll. Fylla, point of view, man ser en brud på slutet i en spegel. Han sa okej.

Videon till Smack My Bitch Up totalförbjöds omgående på grund av droganvändande, våld och sexuellt innehåll. Samtidigt hyllades den eftersom det i slutet visade sig vara en kvinna som röjt runt. Madonna ringde och karriären satte i gång på riktigt.

Fotografen bakom både Smack My bitch up, Ray of Light och många av Jonas tidiga filmer heter Henrik Halvarsson och är den fotograf som Jonas helst ville skulle ta bilderna till den här texten.

MTV växte explosionsartat och var den huvudsakliga spelplanen. Det fanns inga kreativa regler. Uppdraget löd: Gör något nytt – varje gång.
– Sedan blev MTV sakta men säkert som ett kooperativt jävla skitbolag, där alla videor behövde anpassas till programmet Total Request Live, en sorts lista. Plötsligt såg briefen ut: Det måste passa in på TRL.

Skivbolagen började tvinga en att skicka manus till MTV för att säkerställa att det skulle bli något som de tänkte visa. Glöm det. Precis när Jonas hade tänkt sluta göra musikvideor dök Lady Gaga upp och förklarade för honom och Bea att hon tänkte bli störst i världen.
– Hon var den första artisten som sa till mig: "Fuck MTV, vi klarar oss utan dem." Med Gaga började allting om för mig.

Man kan också säga att hela musikvärlden startade om ungefär samtidigt. I dag används musikvideor mindre för att sälja skivor och mer för kommunikation. Visual albums och kampanjer i flera delar är vanligare än regelrätta musikvideor. Men genomslagskraften är fortfarande överraskande stor, konstaterar Jonas.

– Förra året gjorde jag en video med Kesha som jag aldrig har tänkt på som mer än en okej artist. Men så hörde hon av sig och var så himla trevlig. I dag har Praying 90 miljoner hits på Youtube. Att videon fortfarande kan ha den kraften, trots att hon hade varit borta ett tag.

Jonas Åkerlund:

Bea kommer nedtassande för trappan i svart morgonrock. De tioåriga tvillingdöttrarna Billie och Eddie är redo att lägga sig och vill bli nattade av pappa. I morgon ska Bea och barnen tillbaka till Los Angeles, och Jonas åker till Toronto för att spela in de sista scenerna till den kommande Netflix-filmen Polar. Filmen bygger på flera noir-artade serieromaner av den spanske serietecknaren Victor Santos. Jonas berättar att han alltid varit skeptisk mot både action och serieromaner.


– Många actionfilmer är som porr, icke-filmer, bara scener staplade på varandra med lite dialog mellan. Men den här presenterades på ett intressant sätt. Det är en berättelse med djup som är sjukt spännande.

Polar handlar om en åldrad lönnmördare som försöker dra sig tillbaka och gå i pension. Men det leder givetvis till problem. Huvudrollerna spelas av Mads Mikkelsen och Vanessa Hudgens. Deadmau5 står för musiken.
– Hela budgeten för Lords of Chaos motsvarar ungefär cateringbudgeten på Polar.

Hur mycket påverkar pengar ditt sätt att göra film?
– Inte alls egentligen. Jag är härdad eftersom jag går mellan extremer hela tiden; från rålyxiga reklamfilmer till kortfilmer eller konstprojekt eller musikvideor som alltid är en kamp, även när det är stora artister. Det är väldigt lätt att skita i de där jobbiga projekten och bara göra dem som är lyxiga. Jag är glad att jag har den hungern kvar.

Jag förutsätter att du har ett finansiellt läge där du har råd att göra lågbudgetprojekt?
– Både ja och nej faktiskt. Slutar jag jobba så slutar ju pengarna att komma in. Jag har världens sämsta kreativa yrke, för som filmregissör bygger man ingen backkatalog som fotografer, musiker eller författare. Jag är director-on-hire vad jag än gör. Gör jag Lords of Chaos och Polar under två år betyder det noll pengar in på två år. Jag måste klämma in andra projekt emellan hela tiden. Jag har ju ett ganska stort liv, mycket folk att se efter, ett stort crew som är superlojala. Så jag kan inte bara skita i att jobba.

Företaget Åkerlund består av, förutom familjen, en inre krets av en handfull personer, ekonomiansvarig och assistenter. Sedan tillkommer säljorganisationen på ett 30-tal personer runt om i världen. Ytterligare 30–40 avdelningsansvariga när han är ute på projekt, och ovanpå det cirka 200 medarbetare.

Han påpekar att det är förmätet att klaga. Att det är en situation han med glädje själv försatt sig i. Detsamma gäller boendet i Los Angeles. Efter dryga 20 år i utlandet längtar han efter att vara mer i Sverige, eller i alla fall Europa. Allra helst skulle han vilja bo i London.

"Det är omöjligt att göra så här mycket utan att misslyckas."

För tre år sedan köpte paret Åkerlund Trefaldighetskyrkan på Östermalm. Jonas vill inte prata så mycket om planerna för byggnaden mer än att det ska bli bostad på sikt.
– Jag trodde aldrig att vi skulle lämna det här huset. Vi har bott här i tio år och jag älskar det, men plötsligt dök möjligheten upp och den var för bra.

Kyrkan var i dåligt skick och de senaste åren har den renoverats från grunden. Tankarna på vad han ska göra på ålderns höst har funnits länge.
– Då kan jag lätt tänka mig att sitta och skriva i en kyrka i Stockholm.

Vad vill du skriva?
– Screenplays. Att filma själv eller ge bort. Jag har en massa idéer. Jag känner mig ung och kreativ och inspirerad på ett sätt som jag inte gjort på länge.

Har du några fler filmprojekt på gång?
– I stället för att få projekt skickade till mig har jag utvecklat egna. Jag har en liten skön bank med filmer och idéer som jag vill göra. Bland annat har jag köpt Howl av Allen Ginsberg. Sedan har jag två projekt med Irvine Welsh. Alla är i olika faser. Men får jag ett projekt som är finansierat och färdigt att köra så är det väldigt svårt att säga nej. Det tar en sådan tid att få i gång de egna projekten.

Vad plockar du inspiration från?
– Usch, det är en svår fråga. Eftersom jag har ett brett register så varierar det väldigt. Jag tittar ju på sjukt mycket film. Vi försöker kolla en film om dagen, men det är svårt med sovtimmar. Jag sover inte särskilt mycket.

Är du rädd för att bli en frånvarande far?
– Ja. Det är helt värdelöst. När min äldste son Love flyttat hemifrån gick jag upp i hans tomma rum och insåg hur jävla dum i huvudet jag var som varit så lite med honom. Men jag känner att jag har bra kontakt med barnen. Om man slår ut alla dagar vi får tillsammans över ett år så kompenserar det perioderna när jag är borta. Jag och Bea är bra på att lösa av varandra. Det bästa är när vi jobbar tillsammans.

Hur pass mycket kontrollfreak är du?
– Jag gör kanske lite mer än vad man som regissör förväntas hålla på med. Det kanske också är en kontrollgrej. Jag skriver listor till alla, gör breakdowns till alla. Det kan vara en kontrollgrej, att man inte släpper. Men det är också en del av min process. Det är så mycket lättare att jobba när det är väl förberett.

Är du rädd för att misslyckas?
– Det är klart, det är jag alltid. Och det gör jag hela tiden. Det är omöjligt att göra så här mycket utan att misslyckas. Men om du gjort det bästa du kan och det blir dåligt, då är det okej – men om du slarvar och det blir bra så är det inte okej.

Hur tycker du själv att du utvecklats som långfilmsregissör?
– Det här kan låta lite konstigt men jag ser faktiskt Lords of Chaos som min första film. Under perioden när musikvideon var som hetast tjatade alla på att man skulle göra film, jämt. Man hade kunnat sno uppdrag från Spielberg för att man var en sådan himla hot potato. Men jag var inte så brydd, jag älskade att klippa musik. Av rena antianledningar så sa jag att nu ska jag göra den här skitfilmen om methpundaren som bodde utanför mitt hus och hade skrivit ett manus om sitt liv på servetter.

Spun från 2002.
– Alla tyckte att jag var dum i huvudet och att jag borde göra en stor actionfilm istället. Men jag är väldigt stolt över Spun. Horsemen of the Apocalypse var ett misslyckat försök att göra en större film, det var första och sista gången som jag lyssnade på mina agenter och management. Efter den här filmen kan du göra vad du vill! Ja, säkert. Det blev tvärtom, jag satt i movie jail i några år i stället. I och med det blev Small Apartments ytterligare ett tonårsmove. Fuck you guys, då ska jag göra ytterligare en liten skitfilm. Som jag också är stolt över. Men Lords of Chaos är min första film, en film där jag gått all in och som jag verkligen bryr mig om.

Just nu varvar Jonas klipparbetet på Polar med en reklamfilm och de sista klippdagarna på en dokumentär om den amerikanska hiphopartisten Nicki Minaj. I höst väntar fler reklamfilmer. Främst gör han skönhet och mode, "kändisar som står och kastar med håret", för varumärken som L'Oréal, Cover Girl, Maybelline och även mer flotta designhus i Paris. Det blir också en del bilfilmer. Det senaste året har han gjort fler musikvideor än vanligt, med bland annat Metallica, U2, Lady Gaga och Queens of the Stone Age.
– Nu för tiden brukar jag bara göra två om året. Jag tänker alltid att det är den sista jag gör. Men musikvideobranschen räddar sig själv hela tiden.

Om man tittar noga på Jonas Åkerlunds filmer så finns det ofta ledtrådar till hans gotiska och metalinfluerade estetik, även i de mest glättiga av popvideor. Ett gethuvud mitt i en Lady Gaga-låt. Ett patronbälte på Britney Spears. Radiopratare från stationen K-U-K i alltifrån Cardigans till Paul McCartney (och många fler).
– Jag har haft samma stil och smak nästan jämt, både vad gäller kläder och prylar. Förutom några avstickare på 90-talet när jag klippte håret kort och färgade det blått. Det var en ganska oskön period.

Det ser ut som en antikbutik här inne, hur länge har du samlat på saker?
– Alltid. Fast nu börjar samlingen se mer och mer seriös ut för att den har växt med åren. Jag är värsta loppmarknadsgubben, något av en hoarder. Samlar på idiotgrejer. 350 jumpadojor i låda. Jag har en låda där jag slänger alla mina boardingpass, den väger väl fem kilo.

Vad letar du efter på loppmarknader?
– Men du ser ju, bara en massa skit! Jag och min fru älskar att leta efter de här grejerna tillsammans och vi ser dem som små konstverk. Jag älskar gamla prylar och samlar på ockulta saker, nakenmodeller, erotisk konst. Memorabilia med mina filmer. Jag skulle kunna öppna min egen temarestaurang.

Jonas Åkerlund:

"En vanlig dag för mig skulle vara ett minne för livet för någon annan."

Ute i hallen hänger skinnpajerna på rad. I en fönstersmyg står ett par chockrosa Charlie Chaplin-liknande herrskor. Det är handsydda Guidi.
– Ett tag ville jag se ut som Noddy Holder i Slade. Jag försökte med polisonger också, men det gick inte. Körde ett års experiment, men nu är jag babyface igen.

Ja, du ser inte särskilt sliten ut för att vara en 53-årig arbetsnarkoman.
– Mja, jag skulle nog säga att jag ser ut som en gammal tant.

Kämpar du mot det gråa?
– Vad fan tror du? Det är klart att jag färgar. Jag tar i alla fall inte av mig mitt hår på kvällen när jag lägger mig.

Hur pass fåfäng är du?
– Inte alls, tror jag, men så kanske alla människor säger. Jag och Bea är kända för att göra oss i ordning på två minuter, även när vi ska på Oscarsfest. Alla säger att, åh, det måste vara så skönt att vara ihop med en stylist, men jag får ingenting, ingen hjälp av henne! Jag säger "Kan jag gå så här?", hon bara "Jaja", utan att ens kolla!

Bryr du dig mycket om vad du har på dig?
– Alltså, jag köper mycket dyra kläder, men allt ser typ likadant ut. Jag letar efter de perfekta svarta jeansen, den perfekta svarta T-shirten och den perfekta skinnpajen. Jag har en jättefin skinnpajsamling.

Har du hittat de heliga graalerna då?
– Just nu kör jag ett jeansmärke som heter Boris Bidjan Saberi. De är helt handsydda och sitter supertajt med precis lagom stretch och lite halvtjockt tyg. Mycket stretch innebär mycket gummi och då blir det för varmt.

Och den perfekta T-shirten?
– Comme des Garçons, nästan uteslutande.

Och skinnpaj?
– Just nu skulle jag nog säga det amerikanska märket Amiri.

Du vurmar inte för gamla 70-tals Jofama och Petroff som vi vanliga hårdrockare?
– Det är tyvärr fel passform för mig, jag är så jävla lång. Vi har ju haft lite medvind på sista tiden när skinnpajer har varit på modet. Både Saint Laurent och Dior gjorde snygga ett tag – och Tom Ford när han började på Gucci, jävlar vilka jackor han gjorde. Jag har faktiskt några av dem också. Men nu har det vänt igen, nu är det plötsligt färgglatt och hiphop överallt.

Jonas ska snart ge sig in i designbranschen själv. Det egna varumärket Ditch ska utökas med en linje T-shirts. Märket föddes av en slump för sju år sedan. Det började med att Jonas ville att det skulle lukta gott hemma och lade ner en förmögenhet på att hitta rätt doftljus. Sedan kom han på att han ju kan göra sitt eget ljus och hittade en tjej i London med ett labb. Han radade upp sina favoritdofter; asfalt, flygbränsle, blöt lera, absint.


– När hon hade blandat klart sa jag till henne: It smells like a wet ditch. Känslan av att slå upp ögonen och man ligger i ett lerigt dike med brallorna vid knäna och minns inte hur man hamnat där. 

Först använde han bara doftljusen hemma, men alla frågade vad det var. Han kontaktade tjejen och bad henne tillverka tvålar med samma doft, men det blev för komplicerat. Hon föreslog i stället en parfym.
– Men det använder jag aldrig. Hon gjorde en liten flaska till mig ändå och jag upptäckte att folk blev nervösa kring doften samtidigt som de drogs till den. Som bensin eller thinner. Vissa är helt hooked. Jag fick en beställning av en arab som ville ha 30 flaskor.

Parfymen säljs nu på utvalda butiker, som Selfridges i London och Max Fields i Los Angeles. I fjol kontaktades han av det svenska spritbolaget Brands for Fans som specialiserat sig på rocksprit, med samarbetspartners som Motörhead, Ghost och In Flames. Jonas ville göra absint.
– Men den är skitsvårsåld. Den är väldigt torr och bitter. Man måste ha balls för att dricka den.

Varför blev det absint?
– Jag har alltid gillat det. När vi jobbar i Prag så går jag till en gubbe som har riktig absint. Han öppnar dörren i någon sorts Breaking Bad-outfit och man får en skitliten flaska för 90 euro. Jag kör inte med sockerbit och vatten, utan shottar med kaviar i munnen.

Det festas ofta i dina filmer och videor. Hur pass mycket festar du själv?
– Jag är ganska bra på att supa, tappar sällan kontrollen. Jag brukar snarast klaga på att jag dricker för lite. Jag hinner ju aldrig! Jag är i princip nykterist ända tills jag super, någon gång i månaden på Rainbow Bar and Grill i Los Angeles eller varannan månad i Stockholm med mina kompisar. Att supa är alltid på bekostnad av något.

Varifrån kommer din arbetsmoral?
– Vi är dyslektiker hela bunten, så vi kan inte skryta med annat än ett sunt förnuft och ett jävlar anamma. Mina syskon är exakt likadana, fast vi gör fem olika saker. Min syrra jobbar precis lika hårt och lika mycket som jag fast med handikappade barn och min brorsa med restauranger och barer i London.

Är det fortfarande lika roligt?
– Jag är fortfarande ute efter kicken. En del människor är tänkare, andra är startauppare, förvaltare eller avslutare. Jag har allt det där. Får en oerhörd kick av att starta upp, en oerhörd kick av att avsluta. Det är ett beroende. Bra klipp, kunden är nöjd. Småkickar hela dagarna. En vanlig dag för mig skulle vara ett minne för livet för någon annan. Man blir något slags adrenalinjunkie på intryck. Det finns tyvärr ingen genväg, man måste stoppa in hårt arbete för att få belöningen.

Läs också:



Dela på Facebook
Tweeta