Diamant Salihu i stor intervju om gängkriget: ”Sverige sticker ut internationellt”

Den blodiga gängskildringen Tills alla dör blev en ögonöppnare för hela svenska folket. Nu är Diamant Salihu åter aktuell med en reportagebok som ska få oss att förstå vår nya brutala verklighet. För King berättar Sveriges okrönte krimkung om våldsvågen som är så hänsynslös att till och med de kriminella själva vill få stopp på den.

Rasmus Blom | Foto: Carl Thorborg  |  Publicerad 2023-05-03 14:20  |  Lästid: 16 minuter

På en skyddad adress någonstans i Stockholm har Diamant Salihus fru Linda dukat upp fika. Doften av nybryggt kaffe och vaniljbullar sprider sig till vardagsrummet där parets ettåriga dotter Agnes leker med sin farmor som är på besök från Borlänge.

– Egentligen skulle du fått frukost, mammas gräddiga äggröra, men det fick bli fika, säger Diamant på lätt klingande dalmål när han tar emot i hallen.

Den varma och familjära inramningen står i knivskarp kontrast till det vi ska prata om i dag. 40-årige Diamant Salihu har blivit den viktigaste rösten i det Sverige som skakas av nästan dagliga skjutningar och sprängningar. Hans bästsäljande reportagebok Tills alla dör har blivit ett standardverk för den som vill förstå varför unga killar skjuter ihjäl varandra i ett litet land som fram till nyligen var ett av världens tryggaste. Med hundratals intervjuer med kriminella, anhöriga och myndigheter har ingen annan gjort en så omfattande och pedagogisk analys av situationen, utan att vare sig glorifiera eller svartmåla.

– Vad som chockade mig när jag började göra intervjuer till första boken var att de här killarna pratade om det som ett krig. De flesta var dessutom barn till föräldrar som flytt verkliga krig och ändå använde de det ordet. De tillät sig att göra fruktansvärda saker för att de såg det som en krigszon – och det är ett slags gerillakrig. Man vaknar av att det sprängs eller hovrar helikoptrar över taken och barnen i skolan frågar vems kusin eller bror det var som sköts. Det är vardag för dem. För mig var det en stor insikt.

Diamant kämpade i motvind med debutboken. För att skildra konflikten i västerort i Stockholm, där stadsdelarna Rinkeby, Tensta och Husby som polisen klassar som särskilt utsatta ingår, behövde Diamant ta upp ämnen som ansågs kontroversiella.

– Det var lätt att få en rasiststämpel, säger han. Alla utom en hade somalisk bakgrund i konflikten i Rinkeby, men många höga röster sa att det var helt irrelevant. Det var självklart att jag inte menade att exakt alla i Sverige som sköt hade somaliskt påbrå, men i just den här specifika konflikten var det så. Det var ett gäng barndomskompisar med somaliska rötter vars familjer kände varandra. Det tyckte jag var naturligt att prata om. Varför är just den här gruppen så drabbad? Vad kan vi göra för att hjälpa föräldrarna? Vi måste prata om hederskultur och varför offentliga utrymmen tagits över av män. Det fanns jättemånga med somalisk bakgrund i just det området och det var en viktig pusselbit för att förstå lokalsamhället, som ju drabbats otroligt mycket av det dödliga våldet. Jag utgick bara från mig själv. Jag vet hur det är i ett community med människor från samma bakgrund. Föräldrar i områdena berättade att man pratade om det här hemma hela tiden, medan lokalpolitiker sa att det inte hade någon betydelse. I början när jag rapporterade om det på SVT valde jag det somaliska perspektivet och reaktionen efteråt lät inte vänta på sig. Det var så galet många aktivister, människor som ville ha rätt sorts åsikt, som började ifrågasätta och tyckte att jag stigmatiserade en svag etnisk grupp. Medan jag bara tänkte: Vad lever de här människorna i för värld? Vad bråkar de om? Det dör unga killar – vi måste göra något åt det här. Sådant var medieklimatet då. Allt fokus låg på att inte prata om etnicitet, samtidigt som unga mördades. Det var intressant att de människor som kunde minst hördes mest. Jag har fått armbåga mig fram.

Sedan dess menar Diamant att många har tvingats rannsakat sig själva och att den offentliga debatten i dag låter helt annorlunda.

– Jag kan bara säga att det har varit så otroligt många som har tackat mig i efterhand för att jag lyfte frågan, inte minst från de utsatta områdena. Lokala föräldrar ville prata om de här sakerna långt tidigare. I dag finns det en öppenhet som inte fanns tidigare, och bara nyligen var det en somalisk pappa som förlorat sin son i Tensta som själv pratade om att det somaliska communityt drabbats extra hårt. Han anser inte att staten gör tillräckligt för att garantera invånarnas säkerhet. Det är synd att han och andra föräldrar inte fick tala för sig själva på samma sätt redan för sex–sju år sedan. De som var ”the good guys” och ”ortens riddare” och ville tysta dem som ville lyfta detta tidigare har även varit ortens nyttiga idioter, som har fördröjt en diskussion och viktiga förändringar. Man ville göra det till en höger–vänster-fråga, men det är ingen som köper det längre. Våldet har helt enkelt eskalerat för mycket. Det är en fråga om trygghet. Har vi inte alla rätt till trygghet? Har inte barnen som bor i de här områdena, det vill säga de som påverkas mest, rätt till en trygg uppväxt? Man tog ordet från dem som behövde det. Den där ängsligheten tror jag tyvärr är en av orsakerna till de problem vi ser i dag, problem som har fått förvärras helt i onödan.

Jeansskjorta, Arket. Halskedja, Maria Nilsdotter.

Med snart 200 000 sålda exemplar hittar man Tills alla dör i var och varannan svensk bokhylla och ljudboksapp. Boken fungerar som en Rosettasten för att begripa det eskalerande våldet och används i svenska skolor och på beslutsfattande myndigheter. Den är även den mest lästa boken i landets fängelser. Samma år som boken gavs ut fick Diamant ta emot Guldspaden och Stora journalistpriset i kategorin Årets röst med motiveringen: ”När nyheterna om mördade unga män blivit vardag berättar han med insikt och nyanser om kriget som tycks pågå tills alla dör.”

– Det verkade onekligen finnas ett uppdämt behov av att prata om de här sakerna.

Sedan 2021, när Tills alla dör sköljde som en kalldusch över Sverige, har våldet skenat vidare i än värre hastighet. 2022 blev det blodigaste året i svensk historia med dödligt skjutvapensvåld. Medan Norge och Danmark hade fyra dödsskjutningar vardera och Finland två hade Sverige hela 63 stycken. Sverige slår inte bara sina nordiska grannar, utan är värst i Europa när det gäller dödsskjutningar – ett rekord så dystert att tyska tidningen Bild beskrev Sverige som ”Europas farligaste land.”

– Sverige sticker ut internationellt. Många utländska medier, allt från New York Times till Al Jazeera, skriver artiklar och gör dokumentärer om vad som händer här. Både tyska och schweiziska journalistkollegor har kontaktat mig och ställt frågor om det som sker. Det krockar med den traditionella bilden många har av välfärdslandet Sverige.

Diamant tror att en av anledningarna till att Sverige sticker ut internationellt är att gängen är så kaotiskt och ostrukturerat uppbyggda. Det är en sorts oorganiserad brottslighet med små grupperingar av unga killar som ständigt byter sida utan styrning uppifrån.

– En av flera förklaringar är att det är så oorganiserat här. I till exempel Nederländerna eller Tyskland har man strukturerade syndikat som styr över narkotikahandeln, vem som dör och vem som får leva. Överhuvuden som håller de här ungarna i schack och fångar upp dem i sina organisationer. Samma sak med den italienska maffian. Om man vill satsa på att bli kriminell finns det en organisation som man kan jobba för. Här i Sverige har vi torg som blivit som någon sorts fritidsgårdar utan vuxen närvaro med påtända, beväpnade ungar. Många ledare är borta på långa fängelsestraff. Det är jättemånga pyttesmå, illojala grupperingar som är baserade på vilka områden man växt upp i. De byter sida hela tiden; är vänner ena dagen och fiender nästa. De lever för dagen och lyckas sällan bygga upp något större. Många kommer från väldigt enkla förhållanden. Så jag tror att den dåliga organiseringen är en förklaring. En annan förklaring är den extrema segregationen. De här problemen har fått gro på platser utan insyn under lång tid.

Samtidigt understryker Diamant att många som ger sig in i den kriminella miljön gör det av egen fri vilja.

– Man blir inte mördare bara för att man är fattig. Du får sämre förutsättningar, men det ger dig inte rätten att döda en annan människa. Många fattiga människor är extremt generösa och ger bort den sista brödbiten. De flesta mördar inte, så att bara prata om fattigdom som orsak ger en helt skev bild. Då förminskar vi alla de fattiga som kämpar, har trippla jobb och gör sitt bästa.

Den gamla skolans mer strukturerade mc-gäng som fanns i Sverige förr om åren ses som dinosaurier av den nya generationen.

– De kallas för panschisar. Pensionärer helt enkelt. Unga kriminella förstår ingenting; ”Vadå skinnväst och Harley-Davidson?”

Långt ifrån alla dödsskjutningar grundar sig i pengar och narkotikauppgörelser, berättar Diamant. I stället menar han att ett människoliv är så lite värt i de väldigt radikaliserade kriminella kretsarna i dag att motiven ofta handlar om hämnd och kränkningar.

– Narkotikan är bränslet som driver ekonomin i den här våldsamma gängmiljön. Men morden handlar inte sällan om rena struntsaker. Man pratar mycket om heder och respekt. Ingen får trampa på någon. Man måste alltid svara på våldet för att inte tappa kraft eller status.

Rock, Filippa K. T-shirt, Cos.

Man behöver inte tillbringa många minuter vid Diamants köksbord förrän man inser att samhället tappat kontrollen totalt. Gängen rekryterar allt yngre springpojkar och polisen larmar om nioåringar som sitter i en taxi med en Glock i väskan. Vad som tidigare var ett storstadsfenomen i Stockholm, Göteborg och Malmö är i dag en riksangelägenhet med gängkonflikter i städer som Eskilstuna, Gävle, Kalmar, Linköping, Sundsvall och Örebro. Den kriminella orkanen har till och med börjat röra sig utanför landets gränser. Svenska kriminella har i allt större utsträckning börjat etablera sig utomlands. De är i Grekland, Nederländerna, Marocko, Somalia, Turkiet, Sydamerika – och framför allt Spanien. En period befann sig så många som tvåhundra svenskar från den kriminella miljön i Spanien, främst Màlaga och Marbella, långt under de svenska myndigheternas radar.

– Kända kriminella kan sitta i Turkiet, som de vet inte lämnar ut personer till Sverige ens om de är svenska och inte turkiska medborgare, och skicka beställningar till småkids i Skogås, Upplands-Bro och Sundsvall om att spränga eller skjuta ihjäl folk.

När kriminella håller sig undan blir deras anhöriga måltavlor för fienden. Oskyldiga föräldrar och flickvänner till gängmedlemmar hotas, utsätts för sprängattentat och mördas, vilket Diamant menar är en helt ny moralgräns som har passerats.

– Det är sensationellt smutsigt, det tycker också många gängkriminella själva, säger han.

Det har gått så långt att många av de kriminella som Diamant träffar i fängelser eller som håller sig undan rättvisan utomlands själva vill att våldet ska få ett slut, trots att det skulle påverka deras verksamheter.

– Många kriminella har familjemedlemmar som lever utanför deras egen värld. Det kan låta konstigt, men även de vill att samhället ska vara tryggare. Speciellt äldre kriminella tycker att det har gått för långt. Det är som ett tåg som bara accelererar och saknar nödbroms. Vi har en så kaotisk situation just nu att kompetenta och dedikerade poliser inte hinner lösa morden innan de överöses med nya. Det mesta handlar om att släcka bränder. Bara 20–25 procent av morden klaras upp i dag.

Men om nu de kriminella själva vill bromsa det här skenande godståget. Vad tycker de att man ska göra? Diamant har ställt samma fråga.

– Många säger ”legalisera skiten” och syftar på drogerna, och främst cannabis. De är väl medvetna om att det inte skulle lösa hela problemet, men de tror att det skulle kunna göra skillnad.

Vad Diamant själv anser om det förslaget låter han vara osagt.

– Det är en fråga som ligger bortanför min egen horisont. Jag håller mig utanför den debatten. Min uppgift är att blottlägga och illustrera den här utvecklingen för att göra den mer begriplig för gemene man. I min roll är det svårt att prata om vilken väg som är den rätta. Om vi tar hårdare lagar till exempel: skärpt vapenlagstiftning har lett till att äldre kriminella vet att de riskerar fängelse om de går runt med vapen. Då får vi barnsoldater som visar sin lojalitet genom att bära vapnet i stället. Vi har unga tonårskillar på gatorna som vet hur låg risk det är att bära vapen och ta på sig morduppdrag. Hur får man bort de mest impulsiva och våldsbenägna från den här miljön? Ska vi sätta dem i fängelse också? Ett fängelse är inget hotell, det är snarare en folkhögskola i kriminalitet. Om vi på allvar vill att det ska bli bättre måste vi nog acceptera att många av de här människorna kommer ut någon gång. Vad vill vi ha för personer som kommer tillbaka? Ska vi ha mer radikaliserade människor som känner ett ännu större förakt för samhället? Eller människor som under åren i fängelse skaffat sig en utbildning, gått behandlingsprogram, omvärderat sina liv och kan bli till nytta för samhället? Det är komplexa frågor hur man än vänder och vrider på det.

Att ägna all sin vakna tid åt mänsklighetens mörkaste sidor sliter på psyket. Vissa enskilda händelser har Diamant svårt att skaka av sig.

– Pizzeriamordet i Rinkeby är ett sådant, säger han. Övervakningskameran visar en maskerad 16-åring som kliver in på en pizzeria och skjuter en kille, som precis ska ta en tugga av sin pizza, med två skott i huvudet på en meters avstånd. Vad som gör det hela ännu värre är att det precis innan har kommit in en mamma med sin tolvåring. Mamman går på toaletten och barnet är för sig själv när mordet sker. Den där tolvåringen kommer att leva med det i resten av sitt liv. Samtidigt är det de fruktansvärda scenerna jag vill förmedla, för många har blivit så avtrubbade inför våldet. Vi vaknar till de här nyheterna varje dag och efter ett tag blir det avdramatiserat. Som människor i Kiev som slutar reagera på flyglarmen. Man måste måla upp de hemska bilderna för att få folk att reagera.

Mockajacka, J.Lindeberg.

Linda kommer in i köket med Agnes på armen och frågar om någon vill ha mer kaffe – från vardagsrummet hörs Bolibompa. Även om familjen lever på skyddad adress är inte Linda särskilt orolig i vardagen.

– Det är Dias passion, och jag backar honom fullt ut. Enda gången jag varit rädd var när vi fick en pistolkula med posten – det var när Dia hade skrivit om högerextremism, säger Linda som själv arbetar som folkhälsovetare.

Diamant säger att bevakningen av våldet har påverkat honom starkare sedan han själv blev pappa.

– Jag har fått en större referensram som förälder. Det jag gör har fått en helt annan mening än tidigare. Varför ska jag utsätta mig för de här riskerna? Varför ska jag bevaka och irritera de här farliga människorna och blottlägga deras sämsta sidor? Det kanske är dumt, men jag drivs av något slags rättspatos. Det som hände på pizzerian i Rinkeby var inte rättvist. Vi måste ta den här utvecklingen på allvar och göra frågan mer begriplig för alla. Det handlar om min och mitt barns framtid. Vår gemensamma framtid.

Diamant och Linda har båda albansk bakgrund och träffades via gemensamma vänner när de var på besök i Kosovo. Linda föddes i Göteborg medan Diamant kom till Sverige först som sjuåring. Sina första år tillbringade han i en liten bergsby utanför staden Gjakova i västra Kosovo – ett land lika stort som Skåne – som var ett enkelt jordbrukssamhälle där familjen körde häst och vagn i stället för bil trots att det var tidigt 90-tal.

– Att komma till Sverige var som att resa framåt i tiden. Mina första år påminner nog mer om svenskars far- och morföräldrars uppväxt, vilket har gjort att jag alltid har kunnat relatera till äldre personer i Sverige. Det var ett enkelt bondesamhälle. Det har varit otroligt berikande att få växa upp i ett omodernt samhälle och sedan hamna i ett så modernt land som Sverige. Jag är övertygad om att det har gjort mig till en bättre journalist.

Upptakten till Kosovokriget tvingade familjen Salihu att lämna hemlandet, och efter en resa med buss, tåg och färja kom Diamant med sin farfar, mamma och lillasyster till Sverige 1991 där pappan redan var på plats för att försöka lösa familjens uppehållstillstånd. De bodde trångt i en campingstuga i Kramfors i väntan på asylbesked innan de skickades vidare till ett asylboende i Dalarna. Under våren 1992 kunde familjen dra en lättnadens suck när de slutligen beviljades uppehållstillstånd och flyttade till en lägenhet i Tjärna Ängar i Borlänge. 

– Det var definitivt en klassresa, men även en fysisk resa i sig som präglade oss alla. Att lämna någonting och ställa om till någonting helt annat. För mig som barn var det lätt att anpassa sig, men för mina föräldrar var det inte lika enkelt. Som vuxen är det lätt att leva i det förflutna och mentalt vara kvar det i gamla landet. Man har haft en position i ett samhälle och ska från en dag till en annan förlora den och få en lägre status.

Miljonprogrammet Tjärna Ängar i Borlänge var på 90-talet likt i dag ett utsatt område, men det var inte lika segregerat och Diamant gick i samma klass som svenska medelklassungar, vilket han tror underlättade integreringen i det nya landet. Han blev snabbt plugghästen och senare elevrådsrepresentanten på högstadiet.

– Jag var en fotbollsspelande pluggis. Jag gick ut med väldigt bra betyg som en av skolans bästa elever. Jag har alltid varit hungrig på att lära mig nya saker.

Han växte upp i samma generation som medlemmar ur Borlängebanden Mando Diao och Sugarplum Fairy, bland andra sångaren Viktor Norén, i dag känd från Så mycket bättre och Talang-juryn, och trummisen Kristian Gidlund som öppet kämpade mot cancer och gick bort 2013, 29 år gammal. Den senare kan inte
Diamant prata om utan att få tårar i ögonen. Vännerna blev båda journalister och gjorde sina respektive års mest hyllade Sommarprat.

– Mando Diao-killarna var några år äldre, men Viktor och Kristian var i min ålder. Viktor och jag träffades första gången som elevrådsordförande för våra respektive skolor. Jag och Kristian var väldigt tajta. Vi blev ännu bättre kompisar som vuxna. Båda bodde i Stockholm, skrev för tidningar och hade kommit ur långa relationer. Vi hittade varandra i skrivandet, kan man säga. Det är svårt att prata om Kristian … Det är sjukt hur man kan vara så ledsen fortfarande, säger Diamant och måste samla sig innan samtalet kan fortsätta.

Det var under gymnasiet Diamant fick upp ögonen för journalistiken. Som 16-åring började han jobba på ungdomsredaktionen på Borlänge Tidning och efter studenten gjorde han lumpen på Värnpliktsnytt som många kända journalister före honom, alla från Lars Adaktusson till Filip Hammar.

– Jag har haft mycket flax i livet. En kompis tipsade om att bli ungdomsreporter på Borlänge Tidning och en annan kompis tipsade om Värnpliktsnytt. Jag var överlycklig på Värnpliktsnytt, jag fick träffa likasinnade människor från hela Sverige, från Lund till Övertorneå. Över lag tror jag att lumpen hade varit jättebra för dagens ungdomar. Speciellt för dem som växer upp i segregerade miljöer, vare sig det är i den svenska glesbygden eller personer med utländsk bakgrund i utanförskapsområden. Lumpen hade kunnat vara en mötesplats där man tvingas samarbeta och sträva efter ett gemensamt mål under kontrollerade former.

Så småningom hamnade Diamant på Expressen, där han under några år var tidningens utrikeskorrespondent i London och New York. 2010 dömdes han och två Expressenkollegor för vapenbrott när de skulle granska den illegala vapenhandeln i Malmö. Diamant lyckades köpa en halvautomatisk tjeckisk pistol, och trots att det insmugglade vapnet lämnades över till polisen dömdes han, nyhetschefen och chefredaktören till dagsböter.

– På den tiden var det mycket fokus på problemen i Malmö. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson ville att vi skulle försöka köpa en pistol för att se om det var så lätt som det påstods, vilket det visade sig vara. Jag tror att det tog fem timmar att få tag i pistolen. Jag förhandlade om köpet i en port med en ung kille i döskallemunskydd. Det är ett ganska klassiskt gräv som har gjorts av många journalister tidigare. Det finns en känd bild på Jan Guillou i FIB-Aktuellt från 1967 där han poserar med en k-pist som han har köpt illegalt – aningen mer macho än jag. Det blev en av många svåra publiceringar som jag har varit inblandad i.

Under åren på Expressen började dödsskjutningar bli allt mer vanligt förekommande, vilket fångade Diamants uppmärksamhet.

– Det började skjutas i förorterna, men det fick inte så mycket uppmärksamhet, säger han. Det hände ganska sällan och vi bevakade det knappt. Det började hända saker i Malmö, Göteborg och Stockholm. 2016 skrev jag om dubbelmordet i Rinkeby där två bröder brutalt mördades. Ingen anhörig eller boende i området vågade ställa upp på intervju. Där någonstans började jag tänka: ”Vad fan är det som händer egentligen?” Sedan började dödsskjutningarna avlösa varandra.

Skjorta, Oscar Jacobson. Halskedja, Maria Nilsdotter.

I sin nya bok När ingen lyssnar förflyttar sig Diamant från torgen och gårdarna i förorterna till den digitala världen där den tunga kriminaliteten pågår i det fördolda. I ärlighetens namn var det bara en tidsfråga innan någon skulle skriva en bok, tv-serie eller film om den raffinerade FBI-insatsen Trojan Shield och hur fransk polis knäckte Encrochat, två krypterade tjänster som hundratals kriminella använde. Diamants bok blir en av de första i världen i ämnet, men även Netflix har gått ut med planerna på en dramatiserad thrillerfilm vid namn Dark Wire, i regi av Jason Bateman, utifrån Trojan Shield.

– Jag kände direkt att det här var en bra story.

Den i raden av hemliga operationer inleddes efter att fransk polis våren 2020 lyckades hacka den krypterade chattjänsten Encrochat som användes av kriminella världen över. Tack vare det europeiska polissamarbetet Europol stoppades tio planerade mord i Sverige och bevisningen ledde till att hundratals svenska brottslingar kunde låsas in.

– När Tills alla dör kom ut 2021 åtalades många av dem jag skrev om i boken, och den bevisningen byggde till stora delar på Encrochatmaterialet. Även om jag var helt slut efter arbetet med första boken visste jag att det här var en naturlig fortsättning. Jag kunde även känna ett ansvar att fortsätta berätta om de här sakerna när jag förstod att alla från gymnasieungdomar till intagna på anstalter läste det jag skrev.

I kaoset som utbröt i den undre världen när Encrochat infiltrerades planterade FBI det egna krypterade verktyget Anom i kriminella organisationer där det fick rykte om sig som det nya Encrochat. Plötsligt kommunicerade hundratals kriminella, bland annat i Sverige, på en plattform skapad av den amerikanska federala polismyndigheten. I realtid kunde polisen följa mordkomplotter, narkotikaförsäljning och vapensmuggling från första parkett i en aldrig skådad omfattning.

– Från en dag till en annan fick man en helt unik inblick i den kriminella världen. Man kunde se deras exakta positioner på en världskarta när person A meddelade person B. De skickade bilder på vapen, knarkfabriker i små svenska samhällen och planerade mord i tron att de var helt säkra. FBI såg snart att Sverige hade ovanligt hög kriminell aktivitet och valde att inkludera oss i samarbetet.

Inblicken i de krypterade chattarna ledde till att tusentals greps världen över, hundratals mord förhindrades och tonvis med narkotika beslagtogs tillsammans med en halv miljard euro av kriminellas tillgångar.

– Sverige kan inte ta åt sig äran, utan det är andra länder som har knäckt chattarna och delat sina underrättelser med oss. På ett sätt kan man säga att vi fick det serverat på ett silverfat, men svenska myndigheter har samtidigt arbetat väldigt effektivt med att förvalta de här underrättelserna. Det har hanterats oerhört bra från svensk sida, vilket är den internationella bilden bland folk inom rättsväsendet, även om själva metoderna också väckt kritik från försvarsadvokater och dem som dömts.

Diamant påbörjade arbetet med När ingen lyssnar sommaren 2020, vid sidan av jobbet som reporter på SVT, när nyheten om att Encrochat knäckts rullade ut. Sedan dess har han läst tiotusentals sidor med utredningar och domar och gjort över hundra intervjuer med personer utspridda över Sverige och utomlands för att förstå hur den komplexa labyrinten hänger ihop. I boken skriver han om spelet bakom den historiska operationen där olika länders underrättelsetjänster tvingades samarbeta och de krypterade chattarnas betydelse för de kriminella nätverken i Sverige.

Som läsare är det ibland lätt att glömma att boken inte är en spänningsroman, utan ett grävande reportage.

– Det är viktigt att komma ihåg att detta är på riktigt och att det är extremt utbrett. Om första boken handlade om ett område och en konflikt med en etnisk dimension är det här mycket, mycket bredare. Det involverar alla skikt i samhället och innefattar enorma summor pengar, säger Diamant.

Stickad tröja, Tiger of Sweden. Jeans, Tiger of Sweden. Halskedja, Maria Nilsdotter.

Det sägs att diamanter skapas under hårt tryck, och med bara dagar kvar till att manuset ska lämnas in är författaren onekligen pressad. Varenda detalj måste sitta när man skriver om ett så laddat ämne – både högt uppsatta polischefer och tungt belastade kriminella framställs i allt annat än smickrande dager.

– Jag har lärt mig från tidigare publiceringar att obehag är en bra känsla. Det måste skava och uppröra människor, annars har jag inte gjort någon skillnad. Journalistik ska vara en käftsmäll.

Kaffet är slut och Diamant ska återvända till familjen. Vägen hit, från sommaren 2020 till att boken snart går till tryck, har varit kantad av många sömnlösa nätter, svåra överväganden och skakande intervjuer.

– Det är tufft att sitta i fem timmar med en mamma som berättar om mordet på sin son. Eller med en kille på en anstalt som har begått fruktansvärda handlingar med många år i fängelse framför sig. Men jag ser mitt arbete som ett meningsfullt uppdrag. Jag är inte där för att vara någons domare. Jag tjänar ett högre syfte, som är att göra det obegripliga begripligt. För allas skull, det kan vara alla från de kriminellas föräldrar till polisens chefer. Vi måste fatta det här. För det är först när vi gör det förståeligt som vi kan göra skillnad. Det ska vara högt i tak utan några stämplar på varandra. Vi ska sträva efter samma verklighetsuppfattning, även om vi inte alltid är överens. Men vi måste lösa det här tillsammans. 


Text: Rasmus Blom
Foto: Carl Thorborg
Styling: Rebecca Cohen
Grooming: Linnea Hellbom

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-05-03 14:22