En amerikansk ikon

USA:s yngsta president blev ett hopp för världen, en förebild för preppyrörelsen och en martyr för demokratin.

Niklas Natt och Dag  |  Publicerad 2012-02-19 09:36  |  Lästid: 8 minuter
En amerikansk ikon
John F Kennedy.
John Fitzgerald Kennedy blev den första amerikanska president som fötts på 1900-talet, den enda som bekänt sig till katolicismen, den enda av irländsk härkomst och den enda som belönats med det prestigefyllda Pulitzerpriset. Han blev den förs-ta president att förstå värdet av mode som personlig marknadsföring. Han blev den yngsta president som valts till ämbetet och den yngsta president som dött på sin post. Det arv som John f Kennedy lämnat efter sig till det amerikanska samhället är enormt. Trots knappt tre år vid makten räknas han som en av de mest visionära bland amerikanska ledare, och hans presidenttid har, på gott och ont, format det amerikanska samhället av i dag – inte bara tack vare den korta men intensiva regeringstiden, utan på grund av sättet på vilket den avslutades.

Det tragiska martyrskapet är naturligtvis ett stort skäl till Kennedys helgonlika status av i dag, men han la själv högst medvetet grunderna under sin livstid. John F Kennedy var den första president som förstod sig på värdet av marknadsföring. Han hade ett fördelaktigt yttre, och han var inte rädd för att använda det. Kennedy var 43 år gammal då han tillträdde presidentposten, och därmed nästan tjugo år yngre än båda sina företrädare. Den efter två presidentperioder avgående Dwight d Eisenhower hade redan börjat tillåta tv-sändningar av Vita husets presskonferenser, men Kennedy gick steget längre. Han förstod televisionens makt som medium och utnyttjade det till fullo. Ofta bad han om att, och tilläts, agera i direktsändning, vilket gav honom en direktkontakt med sina väljare som ingen tidigare president.  

Landets nya första familj, med Jack (som han föredrog att kallas privat) och hustrun Jacqueline ”Jackie” Kennedy i centrum, gavs snabbt popstjärneliknande status. Deras kläder och accessoarer bevakades noga och upphöjdes snabbt till högs-ta mode. De sökte själva rampljuset, och lät sig villigt fotograferas för reportage i erans mest tongivande tidskrifter. Kennedys fotografiska kvarlåtenskap är följaktligen gigantisk. När man i dag betraktar bilder av John f Kennedy slås man av att hans kläder inte framstår som tidstypiska. Du skulle själv kunna bära dem i morgon och uppfattas som synnerligen välklädd och fri från anakronismer. Skälet till detta är inte att Kennedy var före sin tid. Skälet är att John f Kennedy är en av tidernas mest efterhärmade modeikoner.
Sett till inflytandet är det sannolikt bara Steve McQueen som kan hävda sig i en jämförelse.

I likhet med McQueen lyckades Kennedy med den svåra balanskonsten att bemästra modets båda sidor; den formella och den sportiga. I Vita huset blev han den förs-te att drista sig att bära kavaj med endast två knappar gentemot tidigare kutymen tre. Hans kostymer var ofta av inhemskt fabrikat – inte sällan Brooks Brothers – men de fick i regel ta omvägen via Londons Savile Row för att korrigeras så att hans figur kunde smickras på bästa sätt: De karakteristiska kavajerna skars smalt i axlarna, men lämnade en aning utrymme i ryggen för att tidvis tillåta presidenten att bära en stödkorsett mot de ryggsmärtor som plågade honom genom hela livet. Brooks Brothers återupplivade Kennedys klassiska snitt 2007 med en hyllningsmodell kallad The Fitzgerald. Under kavajen bar Kennedy skjortor med smala, diskreta slag och som kronan på verket en tunn slips.

Den avspände, sportige JFK hade den egenskap som är mest åtråvärd men sällan skådad bland presumtiva fashionistas: Förmågan att se bra ut i kläder som tycks ha slängts på utan närmare eftertanke. En nonchalant, osökt coolhet. Under sin fritid kring Cape Cod på den amerikanska östkusten bar Kennedy gärna ett par smalt skurna chinos, upprullade en bit för att kunna promenera i strandbrynet, kompletterade med en enkel enfärgad ulltröja. Under varmare dagar kanske en slarvigt knäppt skjorta, hängande fritt över ett par khakifärgade shorts.
Accessoarmässigt är det främst två detaljer som är nära förknippade med Kennedy: Dels de solglasögon som i regel misstas för ett par Ray-Ban Wayfarers, men som i själva verket är av märket American Optical, modell Saratoga, och dels det rektangulära armbandsur som han mottog som gåva av en god vän under presidentkampanjen 1960, en Omega Ultra Thin. Klockan köptes häromåret tillbaka av Omega själva för 350 000 dollar och införlivades med tillverkarens egna utställningsobjekt.
John f Kennedy la med sin väldokumenterade stil grunden för den preppyrörelse som med oförändrade ideal dröjt sig kvar i den amerikanska övre medelklassens högsäte, nordöstra usa: Maine, Massachusetts, New Jersey, New Hampshire, Rhode Island, Vermont och New York.

Nordöstra usa är den del av landet där de europeiska rötterna ligger närmast ytan. Här återfinns samtliga av Amerikas mest re-spekterade lärosäten, de åtta universitet som tillhör den idrottsliga samarbetsorganisationen Ivy League. Kennedy själv tillbringade tid vid två av dem: en kortare sejour vid Princeton och fyra år vid Harvard. Familjen Kennedy bar redan på ett tungt politiskt arv. Fadern Joseph Kennedy var en framgångsrik affärsman med nära kopplingar till Rooseveltadministrationen, och morfadern hade tjänstgjort som Bostons borgmästare för det demokratiska partiet. Att en politisk bana förväntades av sönerna inskärptes tidigt. John var näst äldst i syskonskaran och led under uppväxten av att ständigt få stå i skuggan av sin populäre och framgångsrike bror Joseph, vilket ledde till en mängd upproriska handlingar. Mest markant när Kennedy sprängde en toalett med hjälp av en kraftig smällare, vilket föranledde dåvarande rektorn att hålla ett svavelosande förmaningstal i skolans kapell höttandes med den sotsvarta toalettringen i ena handen. Efter att ha gjort misslyckade försök – bland annat på grund av sviktande hälsa – att påbörja studier vid London School of Economics och Princeton föll till sist valet på Harvard, där han skrevs in 1936 och utexaminerades 1940.

Kennedy tog värvning i den amerikanska flottan i september 1941. Kennedy innehade en admini-strativ post då Japans bombning av Pearl Harbour tvingade fram usa:s krigsförklaring mot det andra världskrigets axelmakter, och Kennedy själv skickades till Stilla havet där han som löjtnant förde kommandot över en torpedbåt. Båten i fråga rammades under en nattpatrullering nära Solomonöarna av den japanska jagaren Amagiri, och sjönk. Besättningen övervägde att kapitulera, men bestämde sig i stället för att försöka simma till en närbelägen ö. Kennedy, vars onda rygg skadats ytterligare i kollisionen med det japanska fartyget, bogserade själv en svårt brännskadad besättningsman genom att hålla en av flytvästens remmar mellan tänderna, och gjorde sedan om samma sak då manskapet bestämde sig för att simma vidare till en annan ö, varifrån man kunde räddas. För detta dekorerades Kennedy med Navy and Marine Corps Medal, den näst högsta tapperhetsmedalj som usa:s flotta delar ut. I privata sammanhang berättade Kennedy senare att han inte ansåg sig ha förtjänat medaljen: Sammandrabbningen var ett misslyckande som kostade två män ur besättningen deras liv. En reporter frågade vid ett tillfälle hur han burit sig åt för att bli en krigshjälte. Det lakoniska svaret blev:
– Det var inte mitt fel, de sänkte min båt.

John F Kennedys militära tjänstetid avslutades strax före Japans kapitulation, och han återvände hem efter krigsslutet med en politisk karriär i sikte.  

Efter en åttaårig tid som senator gav sig Kennedy in i kampen om en presidentkandidatur, lyckades bli utsedd till demokraternas kandidat och besegrade Richard Nixon i valet. De debatter som föregick röstningen anses vara milstolpar i amerikansk politisk historia. Kennedys personliga stjärnglans gjorde stort intryck: I de televiserade debatterna uppträdde han sminkad, välklädd och rak i ryggen, medan Nixons svårkontrollerade skäggstubb, dåliga hållning och tendens att börja svettas ymnigt framstod i starkt negativ kontrast. Tv-publiken var enig om att Kennedy avlöpt som segrare. Det är intressant att notera att undersökningar bland de medborgare som enbart lyssnat på radio ansåg att Nixon vunnit, eller att det hela på sin höjd kunde kallas oavgjort. Tv-tittarna avgjorde valet: Kennedy segrade med 303 elektorsröster mot Nixons 219 och svor presidenteden den 20 januari 1961.

Kennedys tid vid makten blev kort men händelserik: Den kubanska missilkrisen förvandlades från en potentiell utlösande faktor för global atomvinter till en diplomatisk framgång och en ömsesidig början på nedrustningsavtalen mellan usa och Sovjetunionen.
Som president vann John f Kennedy stort gehör tack vare sin lysande retorik. I hans första tal som president, direkt efter den svurna eden, uppmanade han medborgarna att inte fråga sig vad deras land kunde göra för dem, utan vad de kunde göra för sitt land, och slog an en sträng hos folket. Hans tal inför hundratusentals av recessionen svårt prövade tyskar i Västberlin rev ner lyriska applådåskor med de ikoniska orden ”Ich bin ein Berliner”.

John F Kennedys främsta svaghet, jämte sina livslånga hälsoproblem, lär vara hans vidlyftiga kärleksaffärer. Presidentens kärleksliv var legendariskt. Till hans mer bemärkta påstådda affärer hör Marilyn Monroe, konstnärinnan Mary Pinchot Meyer, svenska aristokraten Gunilla von Post och Judith Campbell, en älskarinna som han av allt att döma delade med maffiabossarna Sam Giancana och John ”Handsome Johnny” Roselli. Kennedy sa en gång till sin brittiske kollega, premiärministern Harold McMillan:

– Jag vet inte hur det är med dig, Harold, men om jag inte fått en kvinna på tre dagar får jag fruktansvärt ont i huvudet.
Den logistik som krävdes för att hantera Kennedys notoriska otrohet ställde stora krav på diskretion och personlig lojalitet hos alla som stod presidenten nära. Det är en vittnesbörd om den respekt han tillmättes att ingen av dem någonsin talat bredvid mun.

Kennedy sköts till döds den 22 november 1963, under en motorparad i Dallas. Han träffades av två kulor: Den första i ryggen nära skuldran, med ett utgångshål i halsen omedelbart vänster om slipsknuten. Den andra kulan tog i Kennedys bakhuvud, och dödade honom sannolikt ögonblickligen.

Lee Harvey Oswald, en anställd på det skolbokslager från vars sjätte våning skotten avlossats, arresterades 40 minuter efter mordet. Han hade under en period bott i Sovjetunionen, var en uttalad Kennedyhatare och öppnade eld mot en poliskonstapel för att undgå att omhändertas. Fallet prövades aldrig i en rättegång: Oswald sköts själv till döds av nattklubbsägaren Jack Ruby två dagar senare, under en transport från polisstationen till häktet. Hela händelseförloppet fångades i direktsänd tv. Ruby uppgav i förhör att han ville återge Dallas det amerikanska folkets förtroende genom att hämnas presidentens mördare, men kom senare med åtskilliga motsägelsefulla utsagor om sina motiv, ömsom hävdandes att han agerat på order, ömsom bedyrandes att avrättningen utförts i stundens ingivelse. Ruby dömdes till döden men dog i sviterna av långt framskriden cancer och en plötslig lunginflammation i januari 1967, innan domen kunnat verkställas.
Varför mördades John Fitzgerald Kennedy? Den officiella utsagan är att Lee Harvey Oswald agerade helt på egen hand, likaså Jack Ruby. Konspirationsteorierna är åtskilliga. Den mest genomarbetade – som man hittar bland annat i James Ellroys spekulativa romaner – går ut på att Kennedyklanen haft betydande samröre med den italiensk-amerikanska maffian, med vars hjälp man säkrat framgång i presidentvalet 1960. Maffian hade betydande intressen i Kuba i form av kasinon, som plötsligt nationaliserades när Fidel Castro tog makten. Maffian var därför den pådrivande kraften bakom usa:s planer att störta Castro. Projektet – ett historiskt faktum – gick ut på att 1 500 Castrofientliga exilkubaner tränades av cia och gavs hjälp att iscensätta en invasion av Kuba, till synes helt utan amerikansk inblandning. Kennedy gav klartecken för invasionen den 17 april 1961, och samma dag landsteg styrkan i Grisbukten på Kuba. Invasionen blev ett fiasko av episka proportioner, och en pinsam diplomatisk incident för Kennedyadministrationen. Presidenten ville efter detta inte befatta sig mer med Kubafrågan. Maffian hämnades, understödd av krafter inom cia som ansåg att Kennedys tolerans mot en kommunistisk stat så nära usa:s gränser var oacceptabel.
Andra påstår att militär och vapenindustri ansåg att jfk:s utrikespolitik riskerade att avsluta det kalla kriget, vilket skulle leda till omfattande ekonomiska förluster.
Andra pekar fingrar mot KGB, eller mot staten Israel, eller mot Kennedys egen vicepresident Lyndon B Johnson.

Svenskar som minns mordet på Kennedy kan berätta att det på kvällen den 22 november ställdes ljus i fönstren i vart och vartannat svenskt hem för att hylla den döde, som även för oss på andra sidan världen förkroppsligat en anda av hopp och förståelse i en tid av ständigt närvarande kärnvapenhot. Majoriteten av de amerikanska medborgarna nämner John f Kennedy i samma andetag som Abraham Lincoln, George Washington och Franklin d Roosevelt. Kennedys tid vid makten markerar den tidpunkt då det amerikanska folkets förtroende för sin regering var som högst, ett förtroende som urholkades markant under turerna kring utredningen av lönnmordet. De skott som berövade presidenten livet blev även startskotten för en utbredd amerikansk cynism och ett kollektivt misstroende gentemot makten som är högst påtagligt än i dag.
I egenskap av modemagasin minns vi avslutningsvis John Fitzgerald Kennedy då han såg som bäst ut, för hans goda smak och hans klanderfria modekänsla; faktorer som kan tyckas ytliga och irrelevanta i ett större perspektiv, men som i likhet med all god stil lyckades förmedla så mycket om sin bärare. I det aktuella fallet väldigt bra saker.

Dela på Facebook
Tweeta