Fares Fares: ”För många koncentrerar sig på hur andra gör”

Fares Fares kliver ut på Ahornsgade, en liten gata i Nørrebro i centrala Köpenhamn där han lånar en lägenhet sedan en tid tillbaka. Det är dagen efter Oscars­galan, men Fares har inte kollat. Han var tvungen att filma klockan fem i morse, och när vi ses vid elva på förmiddagen har han bara varit hemma för en snabb dusch.
– Jeg ved et godt sted, hvor vi kan drikke kaffe.
Det är Fares. Strax efter att vi skakat hand diskuterar han närliggande kaféer med vår danske fotoassistent.
– De har de bedste croissanter.

Svenskarna i teamet utbyter imponerade blickar. Fares är mitt i inspelningen av Journal 64, den fjärde filmatiseringen i bokserien Avdelning Q av den danske thrillerförfattaren Jussi Adler-Olsen. I Sverige är det få som känner till filmerna, men här i Danmark har de sålt över 2,2 miljoner biobiljetter, vilket innebär att nästan halva befolkningen har sett Fares som polis på vita duken.
– Avdelning Q-filmerna handlar om två snutar, kriminalkommissarie Carl Mørck och hans assistent Assad, som löser gamla ouppklarade fall som legat och samlat damm i en källare. Jag och Nikolaj Lie Kaas spelar huvudrollerna. Det var 2011, i samband med den första filmen, som jag lärde mig prata danska. Just nu spelar vi in den fjärde och sista delen. Det har varit väldigt, väldigt roligt att göra.

Hur känd är du i Danmark?
– Själva filmerna är extremt kända. Däremot är jag inte så förknippad med rollen rent privat. Jag har en helt annan stil i verkligheten, så det är inte så många som känner igen mig på gatan. Men filmerna har setts av miljontals danskar, nästan hela landet har sett dem. Det är ganska häftigt faktiskt.

Vi har satt oss på ett nyöppnat kafferosteri i Nørrebro. Den populära stadsdelen har på senare år kommit att förknippas med haschhandel, skottlossningar och gängbildningar. Fares läppjar på en Americano och pekar på några av de nya fönsterrutorna som redan blivit krossade; en vanlig utpressningsmetod som de kriminella gängen använder för att erbjuda lokala verksamheter sitt "beskydd" i utbyte mot pengar.
Efter de många sejourerna i Köpenhamn kan Fares stan som sin egen bakficka.
– Köpenhamn är som ett enda stort Södermalm.

Är det någon skillnad mellan att jobba i Sverige och Danmark?
– Nej, det tycker jag inte. Det är sig faktiskt väldigt likt. Även jantelagen finns här, faktiskt, man ska inte tro att man är något.

Hinner du åka hem till Stockholm och vattna blommorna då och då?
– Jag skulle aldrig kunna ha blommor. Även en kaktus skulle dö hemma hos mig.

Hade du kunnat tänka dig att flytta till Los Angeles?
– Nej, LA är ingen stad. Det är en plats. På tal om det, hur gick Oscarsgalan?

Ingen Oscar för Ruben Östlund tyvärr.
– Jaså? Jag gillade verkligen The Square, det var en helt fantastisk film. Den förtjänade verkligen en Oscar. Men han vann ju Guldpalmen i Cannes.

Själv vann du Guldbaggen nyligen. Vad betydde det priset för dig?
– Otroligt mycket. Särskilt med tanke på att det var en roll jag som jag hade slitit så hårt för. Det var ett enormt erkännande. Sedan var det kul att inte bara jag, utan hela filmen, prisades också.

Det var i fjol som Fares gjorde en av sitt livs stora roller i Tarik Salehs politiska thriller The Nile Hilton Incident. Filmen utspelar sig i Kairo, i upptakten till den arabiska våren, och är löst baserad på det uppmärksammade mordet på en libanesisk sångerska några år före revolutionen i Egypten, 2011.
Filmen var kontroversiell redan på idéstadiet, och av säkerhetsskäl var inspelningen bland annat tvungen att flytta från Egypten till Marocko. I dag är filmen förbjuden i Egypten och när en liten filmklubb i Kairo försökte ordna en visning stoppades den av polisen som ska ha sagt till biobesökarna: "Vet ni inte att den här filmen förolämpar säkerhetstjänsten?"

Rollen som genomkorrumperad, kedjerökande polis förärade Fares priset för Bästa manliga huvudroll på Guldbagge­galan i år. Det närmaste han kommit en bagge tidigare var med nomineringen för bästa manliga biroll i Snabba cash II för sex år sedan. The Nile Hilton Incident tog hem priset i ytterligare fyra kategorier, däribland Bästa film. Filmens producent Kristina Åberg sammanfattade den osannolika succén ganska träffande i sitt tacktal: "Tack, juryn, för att ni förstod att det här var årets bästa svenska film, trots att den utspelade sig i Kairo på arabiska."

Ruben Östlund har gjort ett stort nummer av sin tävlingsmentalitet. Hur viktigt är det med priser för dig?
– Jag blev inte skådespelare för att vinna priser. Men det är klart att det är roligt att få ta emot dem. Jag grubblar inte så mycket på det, om jag ska vara ärlig. Det vore en pojkdröm så klart att få en Oscar eller ett pris i Cannes, utan tvekan. Men det mäktiga med att vinna Guldbaggen är att det är i Sverige, på hemmaplan. Det känns stort.

Var har du ställt din guldbagge?
– Hemma i bokhyllan på Södermalm. Högt upp så att man ser den. Men jag måste nog hitta en ännu bättre plats för den. Jag får återkomma.

Guldbaggegalan i all ära, det var på den amerikanska filmfestivalen Sundance, när filmen tilldelades juryns prestigepris World Cinema Grand Jury Prize: Dramatic några månader tidigare, som The Nile Hilton Incident nådde en internationell publik.

Sundance och nattens Oscarsgala förblir det stora samtalsämnet när vi bryter för lunch och packar in hela King-teamet, inklusive Fares, i en minibuss. Samtalet leder oss snart vidare till den största av amerikanska tv-händelser, nämligen Super Bowl. Tidigare i år gick den 52:a upplagan av världens största sportevenemang av stapeln och hela 103,4 miljoner tittare satt bänkade för att se Philadelphia Eagles möta New England Patriots. Lika stort som själva matchen är naturligtvis det väloljade maskineriet runt omkring, inte minst reklampauserna där de största multinationella företagen står på kö för att synas. Att visa en 30 sekunder lång reklamfilm under Super Bowl kostar fem miljoner dollar, drygt 40 miljoner kronor.

Pengar är inget problem för den amerikanska tv-jätten HBO som i år valde att köpa en reklamspot under Super Bowl för första gången på 20 år. Något som alltså aldrig ens gjordes för flaggskepp som Sopranos eller Game of Thrones. Anledningen var säsong två av Westworld – Jonathan Nolans och Lisa Joys robotdystopi som 2016 blev bolagets mest sedda premiärsäsong någonsin. På bästa sändningstid rullade så den första trailern ut (en minut och 30 sekunder lång, you do the math) och nedräkningen till premiären den 23 april var ett faktum. Nytt för den här säsongen: Fares Fares.

– Jag tyckte väldigt mycket om första säsongen. Jag såg ju hela första säsongen utan att veta att jag skulle vara med i säsongen därpå, vilket gjorde att jag såg allt med rena ögon. Jag har alltid älskat sci-fi, så det var helt i min smak, även om den stundtals var förvirrande. Det var mycket att ta in. Men otroligt spännande.

Nytt för den här säsongen är även Gustaf Skarsgård samt The Nile Hilton Incident-regissören Tarik Saleh som ska regissera ett avsnitt i serien. Fares spelar datateknikern Antoine Costa och Gustaf Skarsgård en karaktär med det svenskklingande namnet Karl Strand. Ingen av dem är robotar, lovar Fares som för tillfället inmundigar den danska nationalrätten smörrebröd på Restaurant Kronborg i Köpenhamn där King-teamet har förlagt sin lunch. Men mer än så vill han inte avslöja.
– Westworld är det största jag har gjort hittills. Så mycket kan jag säga i alla fall. Om man ser det rent exponeringsmässigt är det helt enormt.

Serien lockade tolv miljoner tittare per avsnitt första säsongen. I rollerna syntes bland andra Anthony Hopkins, Evan Rachel Wood och Ed Harris. Handlingen är baserad på en film med samma namn från 1973 och kretsar kring en futuristisk vilda västern-park dit rika människor kommer för att leva ut sina mörkaste och mest dekadenta fantasier, utan att behöva ta konsekvenserna. Parkens befolkning utgörs nämligen av verklighetstrogna androider, så kallade värdar, som på alla tänkbara sätt är där för att roa besökarna.
Men som det brukar heta: Handlingen tar plötsligt en oanad vändning.

Bakom tv-serien står de äkta makarna Jonathan Nolan och Lisa Joy. Den förstnämnde är känd framför allt för sitt nära samarbete med sin storebror, filmregissören Christopher Nolan, och tillsammans har de skrivit mastodontfilmer som The Dark Knight, The Dark Knight Rises och Interstellar.
Fares provspelade för andra säsongen av Westworld med en self tape, ett videoklipp som han spelade in själv hemma i Stockholm och mejlade till rollsättarna i Kalifornien. Ett allt vanligare tillvägagångssätt för skådespelare i den globaliserade världen.

Kort därefter ville producenterna ses på ett berömt "förutsättningslöst möte" i LA.
– Alla var väldigt snälla. Vi sågs på en av producenternas kontor. Folk kom och gick i rummet, det var väldigt avslappnad stämning. Jonathan Nolan och Lisa Joy dök själva upp efter en stund och slog sig ner i en soffa med var sin kopp kaffe. Det var helt enkelt väldigt trevligt. Ungefär som att sitta här med er och äta smörrebröd. Alla hade sett The Nile Hilton Incident och de gillade provfilmningen.

Resten är förhoppningsvis tv-historia. Kings fotograf Andreas föreslår att vi åker till Köpenhamns centralstation för att knäppa några bilder. Den danske fotoassistenten låtsas förstå men ser märkbart frågande ut, vilket Fares snabbt noterar.
– Vi kører til Hovedbanegården.
Assistenten nickar tacksamt.
– Många svenskar tror att danskar förstår dem. Det är någon sorts myt som har uppstått. Svenska är lika obegripligt för dem som danska är för oss.

Fares avslutar sitt smörrebröd med "håndpillede" räkor och Kings art director Joakim som alltid tar seden dit han kommer avslutar sina sex centiliter Brøndoms Snaps. Vi beställer in notan på Restaurant Kronborg.

Åter i minibussen som allt mer börjar fyllas på av Coca-Cola Zero-burkar och Snickerspapper dröjer samtalet ännu en gång vid den allt djupare vänskapen med Tarik Saleh, som var den som tog emot Guldbaggen i Fares ställe. Precis som för Fares var det The Nile Hilton Incident och priset vid Sun­dance-festivalen som gav Saleh ett möte med HBO och således ett avsnitt av Westworld. King träffade Saleh tidigare i år, då var han fortfarande lyrisk, dels över att ha landat ett jobb i världens mest efterlängtade tv-serie och dels över att få göra det tillsammans med två svenska vänner.
– Det är så jävla fett, sa Saleh då. Jag visste ju att de älskade Fares, och att Gurra dyker upp är ju också helt magiskt. Jag vet inte om jag kommer att få regissera dem eller inte. Hoppas det. Så jävla roligt. Jag ska vara så jävla hård mot dem. Komma med anklagelser om överspel.

Fares skrattar när han hör det, men är fortfarande försiktig med att avslöja några detaljer om den nya säsongen i förväg. Men så mycket kan han säga: Han kom till Köpenhamn för en månad sedan efter att ha tillbringat ett halvår i LA och Utah-öknen där han konstant har arbetat med Westworld, vilket åtminstone skvallrar om att han inte direkt är statist.

Har du scener ihop med Gustaf Skarsgård i den nya säsongen?
– Ja, absolut. Gurra och jag har hängt mycket nu under inspelningen. Annars är det framför allt hans brorsa Alex som jag har hängt med genom åren, men Gurra och jag har haft skitkul.

Är ni en svensk klan i Hollywood?
– Jag vet inte om vi är en klan direkt. Eller varför inte, man kanske kan kalla oss en klan. Klanen består i så fall av mig, Alex och Björne Larson. Det är dem jag hänger mest med i LA. Sedan känner jag Joel (Kinnaman) och alla andra, så klart. Sverige är så pass litet så man känner ju varandra.

Blir det en tredje säsong av West­world?
– Det vet man aldrig. Men jag skulle bli väldigt förvånad om det inte blev det.

Förutom Westworld, kollar du mycket serier annars?
– I perioder kollar jag serier. Jag fastnar så lätt och då måste jag se allt på en gång, jag gillar inte att vänta på nya avsnitt. Det bästa jag vet är att kolla på avslutade serier så att man kan plöja alla säsonger i ett svep. 

Har du sett något bra på sistone?
– Tredje säsongen av Gomorrah. Den var helt fantastisk.

Någon film?
– Jag såg Dunkirk två gånger på bio. Den var otrolig. Film ska ses på bio. Punkt slut.

Vad föredrar du, att göra film eller tv-serie?
– Film, helt klart. Där har du hela berättelsen klar och det färdiga materialet framför dig. Du vet precis vad du gör. Med en tv-serie har du i bästa fall läst ett eller två avsnitt innan det är dags för inspelning, så du har ingen aning om vart din karaktär ska ta vägen. Du har mycket mer kontroll när du gör en film. Även om Westworld har en enorm genomslagskraft och trots att det pratas om att tv är framtiden så tror jag personligen alltid att filmen kommer att vara störst. Film är något annat. De allra största stjärnorna fokuserar fortfarande på film. Tom Hardy gjorde förvisso tv-serien Taboo, men det är fortfarande film som gäller. Med det sagt har det gjorts jättemycket bra tv, ta bara True Detective, till exempel.

Vad tyckte du om den?
– Jag älskade första säsongen. Men det var tack vare regissören Cary Fukunaga som True Detective blev så bra. Jag tycker faktiskt att manusförfattaren Nic Pizzolatto tog åt sig alldeles för mycket av credden för serien. Det visade sig också sedan när andra säsongen kom. Den var ju usel. Då var Fukunaga borta som regissör, men Pizzolatto kvar som författare. Manuset var helt okej, men storheten låg i sättet som den första säsongen var berättad. Det var berättartekniken som gjorde den så genial.

Får man inte mer tid på sig att fördjupa och utveckla sin karaktär i en tv-serie jämfört med film?
– Nja, det är nästan bara frustrerande eftersom du inte vet i vilken riktning karaktären är på väg. Och manus levereras ofta ganska tätt inpå inspelning, vilket försvårar arbetet ytterligare. Med film kan du se den dramaturgiska bågen och förbereda dig mycket noggrannare.

Vilken av alla dina roller värdesätter du högst?
– Många av rollerna har betytt extremt mycket. The Nile Hilton Incident ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Ofta känns det som att ens senaste eller pågående roller betyder mest. Det är i alla fall dem man kommer ihåg bäst. Men även de här danska projekten, för att inte tala om Snabba cash–filmerna har varit jätteviktiga för mig. Och så klart Jalla! Jalla! och Kopps när allt begav sig. Eller Dag och Natt som jag gjorde efter det med Simon Staho, den gillade jag jättemycket. Rollen i Child 44 med Daniel Espinosa var också fantastisk att spela. Du hör, det är flera roller som har betytt mycket för mig.

Du kan stå för hela ditt cv, med andra ord?
– Nästan hela mitt cv i alla fall. Jag försöker vara väldigt noggrann med vilka roller jag väljer. Om jag är det minsta osäker tackar jag nej. Jag tackar mycket oftare nej än vad jag tackar ja. Jag behöver inte jobba jämt och jag vill heller inte jobba jämt, för jag behöver ladda batterierna emellanåt. För mig är det viktigt att de roller jag väl väljer görs rättvisa både före och efter. Dels förberedelse, dels återhämtning.

Apropå förberedelse, skulle du beskriva dig själv som en method actor?
– Det är ett så missbrukat ord, method actor. Jag gör det som krävs. Är det något jag behöver känna till om rollen så tar jag reda på det. Men om det är något som är totalt oviktigt så struntar jag i det. Jag
flyttar inte ut i en skog och bor där ute i ett halvår om jag ska spela en skogshuggare. Jag går väldigt mycket på känsla och intuition. Man plockar saker ur vardagen hela tiden.

Vilka är dina största styrkor som skådespelare?
– Närvaro, skulle jag säga. Och tålamod i bemärkelsen att våga vänta på rätt stund och inte stressa fram saker. Jag har också en tro på de beslut jag fattat. Det är bra att ha.

Den snart 45-årige Fares har spelat in omkring 30 långfilmer sedan han slog igenom till tonerna av Daniel Lemmas If I Used to Love i Jalla! Jalla! för 18 år sedan. Utöver det har han stått på Dramatens stora scen och medverkat i den ameri­kans­ka tv-serien Tyrant. Meritlistan blev inte mindre konkurrenskraftig när han för två år sedan flimrade förbi som senator Vasp Vaspar i Star Wars-filmen Rogue One. Med Sveriges mest prestigefulla filmpris hemma i bokhyllan och en roll i Westworld på toppen kan han gå mot 50 med gott samvete.

Men att ständigt hålla sig relevant i en av världens mest nyckfulla branscher har inneburit en och annan svacka, även för den gode Fares.
– Jag har alltid haft jobb, men det har funnits perioder när det har varit torrt med riktigt bra jobb. Alltså stimulerande projekt som får en att utvecklas. Det är sådant där som kan påverka hela ens framtida karriär. Man kan hamna i fel fack. Att vara skådespelare är som att spela schack, du måste tänka tio drag framåt. Och du är samtidigt beroende av andra hela tiden. Du kan bara styra din karriär genom att tacka ja eller nej till saker. Och om det inte trillar in några erbjudanden eller om erbjudandena känns fel, då är det lätt att hamna i en svacka. Mellan 2008 och 2010 var det så för mig, före Snabba cash. Någon gång under en skådespelares karriär kommer det att komma en svacka, så är det för alla. Fast just nu går det bra.

Hur hanterar du framgång?
– Bra. Jag har alltid haft fötterna på jorden. Framgången kom rätt sent för mig, jag var trots allt 27 år. Då fick jag jobb på Stadsteatern i Göteborg och sedan kom Jalla! Jalla!. Det är nog bra att inte börja för tidigt. Det enda jag märker är att jag blir mer och mer folkskygg. Men jag tror inte mer om mig själv nu än jag gjorde när jag var 20, jag tror precis lika mycket. Jag var lika kaxig då som jag är nu, haha.

Hur gör man för att behålla fötterna på jorden egentligen?
– Jag vet faktiskt inte. Det har med personlighet att göra, gissar jag. Som sagt, det var bra att inte börja för tidigt. Som 27-åring visste jag vem jag var. Det kanske hade varit annorlunda om man slog igenom i 16-årsåldern. Sedan har jag alltid slitit och jobbat rätt hårt i jobbet, vilket också har bidragit till att jag aldrig har svävat i väg.

Vad skulle du ge för råd till unga skådisar?
– Tålamod. Ha inte för bråttom. Och snegla inte för mycket på andra. Låt din karriär ha sin egen gång och gå din egen väg. Det är alldeles för många som koncentrerar sig på hur andra gör, som om det fanns någon sorts mall att gå efter. Se på mig, jag har definitivt inte gått efter en mall. Jag återkommer till tålamod hela tiden, men jag tror verkligen på det. Det är min stora styrka: att vänta på rätt känsla och på rätt roller.

Du växte upp med kung fu-filmer. Drömde du om att bli en ny Bruce Lee som barn?
– Nej, aldrig. Min barndom var väldigt separerad från mina tonår och det var först då jag bestämde mig för att bli skådespelare. Som barn drömde jag aldrig om att bli kung fu-stjärna eller actionskådis. Jag ville bli arkitekt. Men sedan, i 15-årsåldern, började jag spela amatörteater och efter några år insåg jag att det var alldeles för kul för att sluta. Så när jag var 18 år bestämde jag mig för att satsa.

Vad tyckte dina föräldrar om det?
– De tyckte det var kul tills jag bestämde mig för att göra det på allvar. Det var inte bara familjen, varenda vuxen männi­ska runt mig tyckte att jag skulle plugga för att ha någonting att falla tillbaka på. Men det var inte så konstigt resonerat egentligen. Jag förstår dem. Det är ju svårt att veta hur det ska gå i det här yrket.

Vilka uppoffringar har du behövt göra för att nå dit där du är i dag?
– Ingen aning, faktiskt. Det är intressant. Jag vet inte om mitt liv hade sett annorlunda ut om jag hade prioriterat andra saker eller fattat andra beslut. Det här är allt jag vet.

Jobbar du mycket?
– Ja, jag jobbar mycket. Men jag behöver vila mycket mellan jobben också. Den senaste tiden har det råkat bli så, men annars brukar inte inspelningarna avlösa varandra. Från inspelningen av Westworld i LA direkt vidare till Köpenhamn och den danska polisfilmen. Jag vill ha lite tid emellan för att andas ut, det är minst lika viktigt för mig som att jobba.

Vad gör du när du är ledig?
– Jag gillar att bara vara hemma och slappa. Mitt hem är viktigt för mig. Det är min trygga plats. Jag spelar mycket tv-spel.

Fares skiner upp när ämnet tv-spel kommer på tal. Ända sedan han fick sin första Atari i elvaårsåldern har spel varit hans främsta form av eskapism strax efter skådespeleriet. Den yngre brodern Josef, som ju bland annat regisserade Jalla! Jalla! och Kopps, har tagit det ett steg längre och sadlat om till tv-spelsmakare. En framgångsrik sådan. För fem år sedan debuterade han i gamingvärlden med succéspelet Brothers – The Tale of Two Sons som han gjorde i samarbete med den svenska spelstudion Starbreeze. Och som om inte familjen Fares hade nog med priser vid det här laget utsågs spelet till Årets mest innovativa spel på brittiska Bafta Video Games Awards.

Sedan dess har Josef arbetat på nästa spel, upphaussade A Way out, i sin numera egen spelstudio Hazelight som huserar i EA:s lokaler på Södermalm i Stockholm. Storebror Fares gör rösten till en av huvudkaraktärerna.
– A Way out är ett så kallat co-op-spel som man bara kan spela tillsammans med någon annan, antingen i soffan eller via nätet. Du kan alltså inte spela själv, vilket ger hela spelupplevelsen en ny dimen­sion. Inget av problemen går att lösa på egen hand, utan för att ta dig igenom hela berättelsen måste du samarbeta. Spelet handlar om två snubbar som bryter sig ut ur ett fängelse. Det är jättemycket dialog.

Det låter som om det går bra för Josef.
– Det går extremt bra faktiskt. A Way out är ett av de mest hajpade spelen i världen, det är helt galet. Han gör kometkarriär i spelbranschen, det går superbra.

Har han lagt filmregisserandet på hyllan helt och hållet?
– Det tar så jävla lång tid att göra spel, så det är svårt att göra två saker samtidigt. Men jag kan inte se någon anledning till varför han någonsin skulle gå tillbaka och göra film igen, ärligt talat. Det skulle vara om han hittade något projekt som han verkligen brinner för. Annars är tv-spelsbranschen framtiden. Och hans jobb är sig likt – precis som filmerna är spelen baserade på en historia; en dramaturgi med en början, en mitt och ett slut. Skillnaden är att du själv får delta i berättelsen.

Det visar sig att Fares är rollspelare i dubbel bemärkelse. Som ung spelade han alla klassiska bordsrollspel som Dungeons & Dragons och Shadowrun.
– Jag var till och med på lajv en gång, haha. Men det var inget för mig. Nuförtiden spelar jag bara tv-spel. Favoritspelet är Mass Effect. Det blir mest RPG-spel, alltså rollspel, med mycket handling. Jag blir alldeles för stressad av skjutspel.

Vad har du för spelkonsol?
– Jag har alla. Det är ett privilegium när det går bra yrkesmässigt. Då har man plötsligt råd med alla.

Inga andra lyxvanor?
– Inte direkt. Jag går ut och äter god mat på restaurang ibland. För två år sedan började jag intressera mig för vin, men jag kan absolut ingenting, jag är en bebis i sammanhanget. Om 20 år kanske jag kan kalla mig för vinkännare. Annars gillar jag att resa. I övrigt lever jag ett enkelt liv. Fast just i kväll ska jag faktiskt ut och äta.

Fares har bord på Michelinkrogen Kiin Kiin om en timme ("Det låter så vräkigt, måste du skriva det?"). Vi lämnar centralstationen – eller Hovedbanegården – och återvänder till Nørrebro där solen sakta är på väg ner. Trots att väckarklockan ringde klockan fem i morse syns inte en tillstymmelse till trötthet i Fares ansikte. Han hoppar ur minibussen på Ahornsgade och ler brett.
– Tack för i dag, hörni. Vi ses. Mange tak. Farvel.