Intervju: Tarik Saleh regisserar världens dyraste tv-serie

Berget runt slussen i Stockholm liknar en schweizerost. Skyddsrum, kloaker, tunnelbana, ventilations-, kabel- och servicetunnlar, bergrum, passager och kulvertar vars ursprungliga syfte få längre kan dra sig till minnes. Tunnlarna och bergrummen kom under 90-talet att bli intressanta för andra. Hemlösa kunde hitta ostörd logi under kalla nätter, och nyfikna sökte sig hit utan annat syfte än att se vad som fanns att se. 

De sistnämnda tillhörde en löst sammanhållen rörelse som med tiden kom att få namnet urban exploration, och i takt med att de blev fler och fler blev det de som satte namn på bortglömda platser: SL-personalens sedan länge övergivna matsal Mustangen. Vissa är kryptiska för den oinsatte: Salt Lake City. Andra lämnar inget åt fantasin: Bajshavet. När dessa pannlampebestyckade ynglingar lyckats krångla sig förbi galler, larm och låsta dagbrunnar upptäckte de dock att en annan subkultur hunnit före. Graffitimålarna, från en tid då dessa var lätt räknade på våra breddgrader. Under jorden hade de hittat gott om betongkanvas där de kunde slipa sina färdigheter utan att få schäferhundar bussade på sig av nattpatrullerande väktarfirmor. 

Eftersom de spraymålade namn som lämnats över väggarna blev de underjordiska salarnas mest utmärkande drag levde de vidare i UE-folkets parlör, och ända fram till dess att gamla Slussen började
rivas var de mest sägenomspunna platserna
två: Akaytemplet, en sorts inofficiellt galleri för målaren Akay, och dess vestibul Tarikgrottan (sedermera gärna felstavat med q i stället för k). Medan Akay lyckats hålla sin identitet någorlunda hemlig är Tarik känd: Tarik Saleh, en av våra svenska graffitipionjärer. I skrivande stund medverkar han som regissör i andra säsongen av HBO:s mastodontprojekt Westworld. Vägen dit har, som den uppmärksamme läsaren säkert redan gissat, inte varit spikrak. Eller kanske den har det, ändå? Den röda tråden är nyfikenhet, mod och kreativitet.

– Jag hade en karriär som graffitimålare som sträckte sig över tio års tid och har en målning som blivit K-märkt, och det känns nog i dag som det hade känts om någon tagit en kritmålning du gjorde som barn och kulturskyddat den. Jag och Akay gjorde en vernissage där nere, efter att vi snott en nyckel från SL så att man kunde komma ner dit utan att passera tågspåren. Men för sju år sedan fick jag ett samtal från Expressen där de ställde en massa frågor om Tarikgrottan, och efter att jag hade fått prata på om det, lite stolt, berättade de att man hittat en trettonårig pojke död där dagen före. Han hade ramlat ner genom ett trettio meter högt schakt. När man sitter och skryter och spelar cool är det lätt att glömma bort att de här platserna faktiskt är livsfarliga, och vad man än säger lockar man folk dit. Man kan aldrig veta konsekvenserna av det man gör.

Om kreativa yrken kan beskrivas i en skala från graffitimålare i utdömda betongrum till regissör av världens dyraste tv-serie kan Tariks utveckling förefalla uppseendeväckande. Men det visar sig att han i mellantiden hunnit med att göra ungefär allting mellan de två extremerna. Han är född på Söder i Stockholm, men sökte sitt ursprung på fädernet genom att söka till en konstskola i Egypten, där han startade en tidning vid namn Alive. Väl hemkommen till Sverige startade han en annan tidning, Atlas, och började med sina kunskaper i grafisk formgivning parallellt att jobba med Sveriges Television, där han bland annat gjort vinjetten till kulturmagasinet Kobra. Via profilerat programledarjobb i samhällsmagasinet Elbyl sadlade han om till produktion, och stod bland annat som producent för Fredrik Lindströms Världens modernaste land. 2006 gjorde han den uppmärksammade dokumentären Gitmo, en skakande inblick i det fångläger som amerikanska staten inrättade jämte kubanska militärbasen Guantanamo i kölvattnet av George W Bushs krig mot terrorismen. Debutspelfilmen från 2009 liknar inget annat: Metropia, en animerad dystopi om ett Europa sammankopplat av ett labyrintiskt tunnelbanenät, med röstskådespeleri av bland andra Juliette Lewis, Vincent Gallo och Stellan Skarsgård. 2014 följde kriminaldramat Tommy.

Det var 2016 års The Nile Hilton Incident, en film om korruption i Egypten före revolutionen med Fares Fares i huvudrollen, som ledde till en förfrågan om att bidra med regi till andra säsongen av Westworld.

– Det är helt sjukt. Det är som att vara inne i The Matrix. Säkerheten är enorm. De ger dig EAN-koder som måste skannas för att få tillgång till databasen med manuskript. Jag har tillgång till manus för alla avsnitt fram till det jag regisserar, och bara ångesten över logistiken är enorm. Hur får man ens ut 400 pers i öknen? Hur ska kranen nå upp över kullen? Allt det där är saker som egentligen inte är mitt problem, men de är alla saker som blir mina problem så fort de inte funkar ordentligt. När man läser … jag höll på att skita på mig när jag läste vad jag skulle filma. Det är helt nya världar de bygger upp. Jag vet att budgeten per avsnitt var 100 miljoner kronor under första säsongen. Den måste vara ännu högre nu. Som regissör har du egentligen bara tre rörliga delar att jobba med. Första gången man gör det känns det som att jonglera tusentals grejer, men de är egentligen bara tre: texten i manus, skådespelarna och miljön du ska filma i. Det är min trygghet i det här sammanhanget: Om du har ett grymt manus, några av världens bästa skådisar och fantastisk location så är förutsättningarna de bästa tänkbara. Jag behöver ju inte trolla med arslet, direkt.

Framgång kan komma snabbt, men den kommer sällan oväntat. För att lyckas i stor skala behöver man först göra väsen i mindre sammanhang. I Tariks fall blev den direkt utlösande faktorn bakom projektanställning hos HBO den succé som The Nile Hilton Incident gjorde under Sundancefestivalen i amerikanska Utah, världens i särklass mest ansedda filmfestival med fokus på independentfilm, det vill säga produktioner som skett utom ramarna för de stora filmstudiorna. Sundance har med åren utvecklats till en magnifik plattform för okonventionell talang, och blivit början på karriären för namn som Tarantino, Soderbergh, Aronofsky, Coen, Jarmusch och Anderson (Paul Thomas alltså, inte Wes eller Paul WS). Allt du behöver göra är att övertyga juryn om att just din independentfilm är bättre än åtskilliga hundra andra.

– Jag och Fares hämtade upp priset, och måndagen efter började det hända saker. Tidigare har jag haft som princip att inte filma andras material, men efter Sundance sa jag till mig själv att vara öppen, för de erbjudanden som eventuellt kommer nu kanske bara kommer en gång i livet. Jag har ju haft agent i USA länge, och det mesta som kommit den vägen har bara varit skit: Många projekt är bara ute efter någon med ett europeiskt pass. Plötsligt såg jag hur min möteslista för måndagen hade förändrats helt. Ett av de mötena var med HBO, ett rum fyllt av diverse executives som alla började applådera när jag klev in i rummet. Lite av en ny tillvaro att förhålla sig till.

Mötet visade sig vara ett känna-och-klämma-möte, där frågor ställdes om vad Tarik gillade, vad han helst ville göra, vad han hade på gång härnäst.
– Jag nämnde att jag gillade Westworld. De frågade om jag hade tid att träffa Jonathan Nolan innan jag åkte hem. Lite av en retorisk fråga, för min del.

Tarik begav sig till det Nolanska högkvarteret i Burbank.
– Det låg leksaker på golvet i deras kontor. Jag kände direkt att det här var riktiga människor, inte några nyutexaminerade handelsstudenter, vilket många execs i USA annars gärna är. Rosaskjortor som egentligen inte bryr sig om film och har sina jobb för att de är duktiga på att räkna. Jonathan kom in, tillsammans med sin fru och medskapare Lisa Joy, höggravid och väntad att föda precis vilken dag som helst. Jag såg direkt att han var precis som jag: jobbar med något han älskar, jobbar alldeles för mycket, brinner för det. Skiter i allt det där runt omkring. Vi började direkt att prata om film och teknik. Han verkade genuint gilla min film, vilket kändes helt surrealistiskt att höra från någon som skrivit Inception, Interstellar och The Dark Knight-filmerna. Huvudet snurrade lite. Sedan åkte jag hem till min familj.

Det dröjde en och en halv månad innan en förfrågan dök upp från Westworlds producent: Vad gör du i september–oktober? Tarik lät hälsa att han inte gjorde någonting alls, även om det var en lögn.
– Jag skulle skola in på dagis.
Någon månad senare kom det konkreta erbjudandet.
– Jag var orolig för huruvida de skulle hinna fixa ett arbetsvisum, men det tog bara två veckor. HBO brukar få som de vill.

Hur stort är ditt inflytande som gästregissör?
– Jag tar för givet att de kommer att vara närvarande under hela processen. Från vad jag sett av Westworld tycker jag att de lyckats hålla avsnitten väldigt homogena, och så är det inte alltid: i House of Cards, exempelvis, upplever jag att man kan ana skillnader beroende på vem som regisserat. Men varje avsnitt är ju som en långfilm i sig, med 20 inspelningsdagar. Jag tror att Game of Thrones hade 15. Som regissör gör du ditt jobb, och etablerar en förståelse för vilken effekt de vill uppnå.

Men rent konkret?
– Jag tror att det är dödsstraff på att ändra i texten. När det kommer till själva scenerna är det inte så att det är jag som bestämmer hur Ed Harris ska spela The Man in Black; det bestämmer Ed Harris. Däremot är det möjligt att jag kan ta saker ännu lite längre, och det är det jag tror är HBO:s ambition med att anlita filmregissörer för att göra tv. Rent allmänt om filmregi har vi i Sverige en syn på att regissörsrollen är en sorts allvetande maestro, vilket härstammar från Bergman. När du gör din första långfilm tror du förmodligen att du är en maestro också – det gjorde jag – men du blir snabbt varse att du har massor att lära. Det finns ett naturligt motsatsförhållande i kommunikationen mellan regissör och skådespelare: Regissören tenderar att vara ganska känslomässigt hämmad, och får utlopp för sina inre konflikter genom att använda sig av skådespelarna. Skådespelarna behöver tvärtom ha väldigt nära till sina känslor, och vill det sig illa är det en egenskap som regissören börjar förakta, varpå han, om det vill sig illa, börjar mobba och bli elak. Mitt jobb är att ta reda på vad scenen handlar om och syftar till. Dialogen är bara en ledtråd. Vad händer mellan raderna? Jag behöver lägga timmar av analys för att förstå vad den egentligen handlar om. Stanislavskij pratade om att dela in en text i beats – det skulle egentligen varit "bits", men Stanislavskij var ingen kung på engelska – det vill säga små skiften av ämnen inom repliker och dialog.

Genom dem framgår det vad en karaktär vill med det han eller hon säger. För att ta ett exempel: Jag har haft förmånen att jobba med några av världens bästa skådespelare, och låt oss ta Stellan Skarsgård. När han kommer in för att filma kan han sin text, för han har gjort sin fucking jävla hemläxa, precis som jag. Vi gör en tagning, allt funkar perfekt. Efteråt kan jag be honom att göra scenen som om hans karaktär skulle vara road av det hela i stället för likgiltig, och vi får en annan effekt, kanske en vi båda uppskattar. Det är ett hantverk att ge regi, ett man kan lära sig, och jag är jättebra på det. Jag vågar påstå att jag tillhör de övre tio procenten, och det säger jag med följande motivering: Av tusen pers som vill göra en långfilm får en göra det. Av hundra debuterande regissörer får en göra en andra film. Av tio andragångsregissörer kanske en får chansen att göra en tredje film. Så ser urvalsprocessen ut, och med tre långfilmer under bältet har jag gjort mer film än de flesta. Efter tre långfilmer kan du regihantverket, förutsatt att du inte är en jävla idiot.

Känner du att din framtid på andra sidan Atlanten står eller faller med hur väl du presterar med Westworld?
– Nej. Inte alls. Jag tror inte att det påverkar någonting.

Men du tror inte att HBO skulle bli mer benägna att lyssna när du pitchar ett eget pilotavsnitt någon gång i framtiden?
– Jovisst. Men det är fortfarande finare att göra långfilm än att göra tv, och The Nile Hilton Incident passerade 320 000 besökare i Frankrike förra veckan, så nu får jag göra vad jag vill. Jonathan och Lisa har gjort en helt fantastisk tv-serie, någonting i en skala som aldrig gjorts förr och som bara kan jämföras med Game of Thrones, och det vore väl för jävligt om jag skulle klampa in där och inte göra mitt absolut yttersta, men det är inget examensprov jag gör, det är snarare en klapp på axeln för redan utförd prestation. I Sverige har vi också en tendens att se på USA som det stora filmlandet, och att varje erbjudande att göra någonting där är helt fantastiskt, men vi glömmer att Sverige av i dag är ett av världens förnämsta länder inom film. Vi har just vunnit Guldpalmen! Ruben är inte Zlatan, han är Messi! Jag har vunnit Sundance, och det är väl åtminstone som att ta hem Premier League. Amanda Kernell hyllas unisont världen över för Sameblod, Daniel Espinosa är en av världens mest anlitade Hollywoodregissörer. Och Tomas Alfredson på det. Och titta på vad Ruben Östlund gör nu: Han hade kunnat göra vad han vill var som helst i världen, men det gör han inte. Han fortsätter att göra film här. 

Både Gustaf Skarsgård och Fares Fares dyker upp i Westworlds andra säsong?
– Det är så jävla fett. Jag visste ju att de älskade Fares, och att Gurra dyker upp är ju också helt magiskt. Jag vet inte om jag kommer att få regissera dem eller inte. Hoppas det. Så jävla roligt. Jag ska vara så jävla hård mot dem. Komma med anklagelser om överspel.

På Världens modernaste land jobbade du med Malik Bendjelloul, som tog sitt liv kort efter sin succé med Searching for Sugarman. Hur minns du honom?
– Vi tappade tyvärr kontakten, även om vi levde ganska parallella liv. Extremt begåvad kille. Lekfull, rolig. Jag tror att det är viktigt att förstå, när man pratar om framgång, att framgång egentligen består i att ha ett sammanhang. Vad hjälper det att vinna en Oscar om du inte mår bra? Ingenting. Det kan tvärtom vara farligt. Därför är jag väldigt vaksam när saker och ting börjar gå bra, för det uppstår turbulens i ditt liv. Där hjälper det att ha familj och att hela tiden återgå till din lilla värld, och att komma ihåg varför man gör det man gör. Jag försöker också att aldrig se på saker i termer av storlek: Det är klart att det faller sig naturligt att sitta i en tidningsintervju och prata om hur fett det är att göra Westworld, men jag försöker att ta jobbet på lika stort allvar om jag gör en informationsfilm för Vårdförbundet. I dag gör jag det här; då är det det viktigaste. Annars tror jag att avgrunden öppnar sig. Och det är många som har stirrat ner i den.

Hur blev det med den här inskolningen, då?
– Det ordnade sig. Jag fick ett sms precis nu om att min dotter kunde pussa mamma hej då utan att börja gråta. Jag är sjukt nöjd. Vi går hos ett gäng tanter som har ett periferisinne som jag drömmer om att en gång kunna ha som regissör.