Fredrik Strage: Avicii var lika citatvänlig som en komapatient

Vad tycker du om svensk populärkulturell bevakning idag, jämfört med för 15-20 år sedan?

– Den är bredare, djupare och bättre. Men det är så många röster att jag känner mig extremt stressad. Det blir allt svårare för mig att stanna upp och njuta av en ny skiva eller film utan att tänka att jag borde ta del av något annat i stället. Tv-serier ger mig allra mest ångest. Vi fick en bebis i februari och jag hinner inte ägna tio timmar åt en serie. Därför har jag fortfarande inte sett Stranger Things. Men jag har, patetiskt nog, sagt till folk att jag sett den för att inte verka helt dum i huvudet. Någon på Twitter föreslog att min podcast skulle heta ”Strage things”.

Vilken populärkulturell företeelse ser du mest fram emot just nu?

– Jag har väntat i fem år på att det gotländska garagerockbandet Pascal ska släppa ett nytt album. Jag längtar ihjäl mig efter de sydafrikanska knasbollarna Die Antwoords kommande skiva. Och att ta farväl av Kent blir säkert ett tidsfördriv att dö för.

På tal om populärkulturella företeelser – hur har tankarna gått kring din nya podcast? Upplägget är ju ganska unikt.

– Jag är antagligen den sista personen på den här planeten som startar en podcast. Därför behövde jag en ny dynamik, något som skruvade till samtalen lite grann, så jag bad artister att intervjua mig i stället för tvärtom. Hittills har det gått bra. Lyssnarna tycker förmodligen att jag är en narcissistisk idiot men jag har fått prata om favoritämnen som gangsterrap, bandtröjor, South Park, Leila K och Dave Gahans ex-fru – sånt som jag alltid babblar om när folk kommer på besök.

Du har beskrivit formatet podcast som "slött redigerad radio". Vad gör "Hemma hos Strage" till något mer än det?

– Tajtare redigering. Eller okej, vi har inte lyckats klippa ner det första avsnittet till under en timme, så det är förmodligen också slött redigerad radio. Om jag bara kunde bli lite mindre intressant som intervjuobjekt så borde avsnitten kunna klippas ner till max 45 minuter. Mitt tidigare ointresse för podcastformatet berodde nog också på att jag var avundsjuk på folk som hade tid att lyssna.

Vad har du lärt dig om dig själv efter podcastserien?

– Att jag inte är en lika bra person som jag ibland inbillat mig. Ken Ring påpekade att jag vid ett tillfälle behandlade min pappa väldigt illa. Det var när han föreslog att vi skulle se Rolling Stones på Stadion 1995. "Skärp dig!" sa jag. "Du kan inte gå och se Stones nu! Du bodde ju i Stockholm när de spelade i Kungliga Tennishallen 1965 och på Råsundastadion 1970! Då var de världens bästa rockband!" "Jaha", sa pappa. "Då går vi väl inte på Rolling Stones då."

Är det inte höjden av narcissism att starta en podcast om sig själv?

– Definitivt. Och narcissism har blivit en folksjukdom så jag känner mig för första gången väldigt folklig. De första avsnitten har dock handlat minst lika mycket om personen som intervjuar mig. De flesta som lyssnar har beskrivit det som en "mysig" podd. Jag skulle aldrig lyssna på en podd om den presenterades som "Musikmys med Fredrik". Det låter mer spännande om temat är "Popstjärnor intervjuar självupptagen psykopat".

Vilket plagg skulle du inte klara dig utan?

– En svart skinnjacka som min svärfar lät sy upp hos en skräddare i Peking 1972. Jag har haft den sedan Linda och jag blev ihop hösten 2000. Det är den som syns på min byline i DN. Jag har försökt variera den med andra skinnjackor men ingen annan sitter lika snyggt. När hela media-Stockholm började ha motorcykeljacka i början av 10-talet testade jag med en sån modell men det såg bara 40-årskrisigt ut.

Vem är tidernas bäst klädda popstjärna?

– Jag har väldigt ofta jeans, t-shirt och skinnjacka. Den looken uppfanns av Ramones och snyggast av dem var Johnny, vars Musse Pigg-tröja hyllade den amerikanska kulturimperialismen. Annars tycker jag nog att Lana Del Rey är tjusigast. Hon är lika cool oavsett om hon har Pepsi-tröja och avklippta jeansshorts eller glittriga festblåsor.

Berätta om din besvärligaste intervju.

– Antingen Avicii, som var lika citatvänlig som en komapatient, eller den amerikanske R&B-sångaren Jaheim, som under en halvtimme hävde ur sig sövande banaliteter och nästa dag hälsade via skivbolaget att det var den bästa intervju han gjort. Ett hederspris går också till Thom E Yorke från Radiohead som somnade mitt under intervjun. Han bad om ursäkt och sa att han var jetlaggad efter att ha flugit till Stockholm från London.

Vem av dina intervjuobjekt har du kommit närmast?

– Gothikonen och artisten Henric de la Cour. Jag intervjuade honom för kulturtidskriften Sex i februari 2007. Sedan dess har vi umgåtts regelbundet, allra mest när vi fick barn ungefär samtidigt och var pappalediga ihop. Han är en hjärtvärmande cyniker, en underskön Jack Skellington-pinuppa och Sveriges mest underskattade artist. Tyvärr har vi blivit så nära vänner att jag inte kan recensera honom.

Vilken popkulturellt verk har gjort starkast intryck på dig?

– Dött lopp mellan Alan Moores Batman-album The Killing Joke, Nitzer Ebbs synthklassiker That Total Age och samtliga 267 avsnitt av South Park.

När slog du på sekretessfunktionen på Spotify senast? Vad lyssande du på då?

– Jamie XX. Jag har inga guilty pleasures men jag vet att min kompis Hipster-Kristofer hånskrattar när jag upptäcker skivor ett år, eller en månad, för sent.

Berätta om det mest rockstjärnekompatibla ögonblicket i ditt liv.

– När jag ramlade ut ur en taxi och spydde framför kön till Grammisgalan 2002. Jag berättade inte för någon att jag ätit dåliga ostron 24 timmar tidigare.

Din fäbless för t-shirt med tryck är vida känd. Vilken t-shirt ligger dig närmast om hjärtat?

– Åh, jag måste få välja tre. Det blir en ljusblå vintage med texten "Ronald McDonald Summer Camp 1987", en svart med texten "Je suis Charlie", under en bild av Charles Manson, och en brutalt sliten, 26 år gammal Slayer-tröja med en bild av liemannen, som jag hittade för bara 800 kronor på Stadsmissionen.

Vilka modemissar har du gjort dig skyldig till genom åren?

– Jag har sett hyfsat skarp ut hela tiden, förutom när jag i slutet av 90-talet bestämde mig för att klä mig mera street och drog på mig säckiga t-shirts. Det var en dålig idé. Jag har inte den fetma som krävs för märken som Fubu och Eckō. Däremot vägrar jag skämmas för mina 90-talsbrallor från märket Cyber Dog med blinkande rejvlampor.

När blev du starstruck senast?

– När jag såg Jocke Berg på stan. Framför allt blev jag avundsjuk på hans garderob med lyxiga gothplagg från Berlinbutiken Darklands.

Podden "Hemma hos Strage" finns ute nu.