Har modebranschen drabbats av inredningsfeber?

Häromåret ringlade sig köerna långa utanför Ikea-varuhus världen över. Tonåringar i brassestolar satt och frös, föräldrar försökte mödosamt säkerställa att de stod i rätt kö. Anledningen till köbildningen var till stor del ett Ikea-kvitto i ull, uppblåst i full mänsklig storlek. Virgil Ablohs postmoderna design hade till slut inte bara letat sig från gatorna till catwalken, utan också blivit till mattor, stolar och dagbäddar i Älmhult. Louis Vuitton- och Off-White-designern hade gjort en inredningskollektion för Ikea, som en del av sitt citationsteckenskantade världsherravälde. Möjligen kom idén från kompisen och kollegan Kanye West som tidigare varit på plats i Småland för att lära sig göra möbler. Han blev för några år sedan så inspirerad av en Le Corbusier-lampa att han spelade in en hel skiva på ren inredningsfeber. Sitt eget hem inredde rapparen tillsammans med den groteskt smakfulle belgiske möbel-designern Axel Veervordt. Just nu håller West tillsammans med Veervordt, den italienske arkitekten Claudio Silvestrin och den amerikanske ljuskonstnären James Turrell på att förvandla en ranch i Wyoming till minimalistiska konstverk som ska fungera som kontor, farm och fabrik för hans klädesföretag. Häromåret gjorde den legendariske belgiske modedesignern Dries Van Noten en hel kollektion efter danske arkitekten Verner Pantons mönster. H&M-ägda minimalisterna på Cos gjorde i sin tur nyligen en kollektion helt baserad på Bauhaus-rörelsen. På möbelveckan i Milano hyllas modemärken som Loewe och Raf Simons. Designern Rick Owens är numera lika firad för sina brutalistiska möbler som för sina kläder. Att mode- och inredningsvärlden har närmat sig varandra de senaste åren råder det inget tvivel om. Men svaret på frågan om varför modemänniskor byter ut mannekänger mot möbler är inte helt självklart.

För Malin Glemme var det något av en slump när hon lämnade modevärlden för inredningsbranschen. Hon hade länge arbetat på H&M där hon haft en rad olika uppdrag, bland annat som drivande kraft bakom företagets specialkollektioner. När hon letade efter mattor till sitt eget hem så hittade hon inte vad hon sökte, utan fick ta saken i egna händer. Hon ritade ett mönster och fick tag i en tillverkare i Indien som specialvävde en matta till Malin och hennes familj. Efter att Malins hem dök upp i ett hemma hos-reportage började så mycket folk höra av sig om mattorna att Malin bestämde sig för att ta fram en egen kollektion. Resultatet blev Layered, som numera tillverkar alltifrån mattor till soffor och fåtöljer. Även om företaget fick en flygande start så är just tempot det som Malin menar skiljer sig från modebranschen. 

– För sex år sedan, när jag drog i gång arbetet med Layered, så kände jag att jag hade tröttnat väldigt mycket på fast fashion. Jag började reflektera mycket kring hur man konsumerar, det ohälsosamma tempo som man ska uppdatera sin garderob i. Och att man bidrar till den hetsen, säger hon. 

– Sedan går det ju trender inom inredning också, såklart, men det är ändå mycket mer tidlöst och hållbart. 

Layered väckte mycket uppmärksamhet redan från början. En stor del av det får kanske tillskrivas Malins förflutna. Modefotografer som Christian Coinbergh och Tobias Lundkvist anlitades, och när företaget lanserade sin lurviga ryamatta var det lika stort fokus på modellerna och 70-talsstylingen som på själva mattan. Uttrycket är friare inom inredningsvärlden, tycker Malin. 

– Inom mode har du alla säsonger som man ska anpassa sig efter. Varorna du får in i januari får bara innehålla en viss mängd stickat, för sex veckor senare slutar du sälja stickat. Det är så komprimerade fönster som man måste tajma. Det som är kul med inredning är att inte förhålla sig till säsonger. Jag ritar något och släpper det när jag får inspiration. Det kan släppas i juni såväl som i november. Det blir stimulerande för kreativiteten. 

Varför tror du att många inom modebranschen rör sig mot inredning och möbler?

– Jag tror att det är hållbarhetsfrågan. Många har tröttnat på att uppdatera sin garderob hela tiden. Fast fashion och high street-mode nådde kanske sin peak för fem år sedan – det kunde helt enkelt inte gå snabbare. Jag tror att man började reflektera kring om det känns hållbart och sunt. 

När Malin själv berättar om företagets framtid är det framför allt olika typer av hållbarhetsinitiativ som hon vill lyfta fram. 

– Nu till hösten jobbar vi för att man ska kunna spåra alla produkter, exakt var garnet kommer ifrån, hela kedjan. Det är ett stort arbete att genomlysa hela produktionsprocessen. Vi släpper också en kollektion där vi utgår från vad leverantören har för restgarner i stället för att de ska utgå från vad vi vill ha. Vi tittar på vad som redan finns och vad man kan göra för fint av det. Det är ett helt nytt sätt att designa för mig, det är jag väldigt stolt över. 

Layered har under våren märkt att när människor (tvingas) spendera mer tid i sina hem innebär det också att man hinner fundera kring hur man vill ha det där hemma. 

– Jag trodde att vi skulle tappa mycket, men vi har haft superstark försäljning. Tidigare har man kunnat se mycket order sent på kvällar eller helger, men nu märker man att folk sitter hemma och beställer mitt på dagen, när man är hemma och jobbar. Folk hinner fatta de där stora besluten som handlar om mycket pengar och där det krävs stor eftertanke, säger Malin. 

Längtan efter något hållbart kan de flesta känna igen. För den som är modeintresserad är känslan extra påtaglig. Modeföretag tävlar om att uppfinna nya kapselkollektioner och samarbeten mellan ordinarie kollektioner, kedjorna pumpar ut nyheter, och veckan efter att du har spanat in något på Guccis senaste visning så finns en budgetvariant i skyltfönstren. Inte är det konstigt att människor letar efter något beständigt. Inredningsvärlden innehåller förvisso också trender, men i ett lugnare tempo – och, kanske framför allt, så erbjuds en förvissning om att man med rätt sorts investeringar aldrig kommer att bli helt omodern. Köper du en dansk designstol från 60-talet så krävs det att jordklotet ska snurra många varv innan den byts ut.

En som vet något om just designklassiker är Kalle Gustafsson, en av Sveriges mest etablerade modefotografer. Som barn gick han själv på loppis i hemstaden Lund och sålde sina leksaker för att kunna få råd att köpa 60-talsprylar. Han ritade av gamla Coca-Cola-flaskor och Lucky Strike-paket, och köpte Super 8-kameror, mest för att han gillade formen. Efter att Kalle med tiden också ha lärt sig använda kameror i sin yrkesutövning har hans filmiska foto synts i exempelvis Vogue och Esquire. Häromåret dök en av hans bilder upp på omslaget till Bruce Springsteens senaste album Western Stars. 

– Det måste vara den största bekräftelse jag har fått. Det var många som hörde av sig och äntligen kunde säga att ”just det, du har faktiskt ett riktigt jobb”, skrattar Kalle.

Förutom att plåta för jordklotets mest prestigefulla magasin och reklamkampanjer så har Kalle ett sidoprojekt. Man skulle kunna påstå att han är delansvarig för att du de senaste åren inte har kunnat plocka upp ett exklusivt inredningsmagasin utan att se en rottingfåtölj från Pierre Jeanneret placerad någonstans i förgrunden.

Bredvid sin fotostudio i Stockholm har Kalle nämligen öppnat Galerie Maison Première, ett galleri med fokus på den schweiziske arkitekten. För några år sedan besökte Kalle och en vän en samlare som hade importerat möbler från det mytomspunna Chandigarh-projektet i Indien. Le Corbusier hade under 50-talet ritat upp den indiska moderniststaden, och hans kusin Pierre Jeanneret möblerade staden; stolar, skrivbord, pallar och dagbäddar i trä och rotting, som sedan kom att glömmas bort. Årtionden efteråt såldes möblerna som ved eller slängdes ut på gatorna. Kalle fastnade för berättelsen och köpte på sig allt samlaren hade. Vilket, visade det sig, inte var så lite.

– Jag stod med 160 stycken möbler och insåg att jag inte kunde någonting. Jag tog ett halvår ledigt och började plugga. Jag råpluggade gallerister, läste allt om Pierre Jeanneret, Le Corbusier, Charlotte Perriand och Jean Prouvé, och försökte lära mig hur man avgör om något är äkta eller inte. Det gav resultat. Jag skulle inte kalla mig expert, men jag fick en massa köpare året därpå som flög in från världens alla håll och kanter. 

Kalle menar att projektet inte handlade så mycket om att göra affärer egentligen. Han drogs till berättelsen – och formen. 

– Jag visste inte så mycket om Pierre Jeanneret, jag älskade bara designen. Jag har aldrig brytt mig om namn eller märken, för mig har det varit formen och designen som jag har varit intresserad av. Det var lite väl tidigt – rotting var inte populärt då – och Pierre Jeanneret visste ingen vem det var. När vi ringde runt  var det ingen som var intresserad. Journalister som ringde upp frågade om ”Pierre Göran-möblerna”. Vi behövde förklara historien bakom, då var det några som ändrade sig lite. Men några danska tidningar snappade upp det – kedjorna började kopiera stolarna och de sålde till höger och vänster. Plötsligt blev rotting supertrendigt. 

Kalles dygn verkar innehålla ovanligt många timmar. Utöver fotograferandet och galleriet har Kalle renoverat herrmodebutiken A.W. Bauer, och i höst ska han vara med som meddesigner på ett designprojekt där en historisk lada i Dalarna ska byggas om och förvandlas. Faktum är att inredningsintresset föddes innan fotograferandet ens var påtänkt.

– Det började väldigt tidigt. Så fort jag fick ett eget rum som barn så ville jag alltid ha det städat. Jag möblerade om hela tiden. Jag minns att jag hamrade fransarna på mattan för att de skulle ligga platt och rakt. 

Kalle menar att galleriet i dag mest är något av ett hobbyprojekt, men inredningsintresset verkar ha sipprat in även i resten av hans projekt. Så snart han blivit klar med novellfilmen Archipelago, som han har arbetat på sedan 2012, ska en dokumentärfilm om den legendariske arkitekten Harry Gesner färdigställas. Kalle visar upp en trailer vars vindlande historieberättande går i Tarantino-tempo. Berättelser verkar vara den röda tråd som löper genom hans arbete som fotograf, gallerist och regissör.

– Jag var i Malibu och plåtade för H&M och Neiman Marcus. Producenten för jobbet var fotografen Bruce Webers gamla producent från 90-talet, vi diskuterade och han sa att han skulle gå in med pengar pro bono om jag ville göra en dokumentär om Harry Gesner. Jag flög över några gånger och pratade med Harry, han är 96 år nu. Vi har 30–40 timmars filmmaterial. Det är en helt fantastisk story!

Berättelser tycks prägla även Bengt Thornefors förhållande till både kläder och möbler. Att prata med honom är att kastas in i en torktumlare av referenser, tankar och idéer om konst, mode, inredning, politik och arkitektur. Trots att han även för många modeintresserade är något av en doldis så har han bakom kulisserna varit ansvarig för en hel generation mäns våtaste kläddrömmar i över tio år. Nuförtiden gör han detsamma, fast bland sängkläder och möbler. Sedan några år tillbaka driver Bengt Magniberg tillsammans med flickvännen Nina Norgren, som tidigare har arbetat som florist och grafisk formgivare. Företaget drog i gång för snart fem år sedan, och vände uppochned på en sömnig bransch genom sina poetiska sängkläder. 

– Jag ville ta med den energi som finns i mode till Magniberg. Mitt mål är att skapa ett universum med ett starkt DNA, och det känns som om vi är på god väg. Att gå från mode till inredning tror jag delvis har med ålder att göra, som ung är det enkelt att hitta mode som en uttrycksform, och naturligt så leder det intresset ofta vidare till inredning och konst. För mig går de uttrycksformerna hand i hand.

Att det började med just sängkläder för Magniberg är inte så konstigt. Bengt har tidigare arbetat på bland annat Acne Studios och sedermera Saint Laurent Paris, där han som designkonsult åkte kors och tvärs runt jorden för att välja de rätta tygerna åt dåvarande designern, den mytomspunne Hedi Slimane. På ett väveri i Japan fann han sig vid ett tillfälle stående tillsammans med en tystlåten man som uppmanade honom att lyssna på tygerna.

– Då visste man att man hade kommit rätt, skrattar Bengt.

– Textilier har jag ju hållit på med i många år, jag har jobbat med händerna. Att det blev sängkläder var naturligt, det är en grundpelare för Magniberg: texturer och textilier. Tvättad jersey, poplin, linne, spets – vi erbjuder en garderob av sängkläder. Sammanhanget skapar en idé om vilket uttryck man känner för vid just det tillfället. Ena dagen vill vi klä oss i en svart, tvättad t-shirt, och vid andra tillfällen väljer man en vit skjorta. För oss har det alltid varit viktigt att produkten inte bara är vad du ser på bild, utan vad du känner med händerna. Både inredning och välgjorda kläder ska inte bara vara bra på bild, utan också leva upp till känslan när man faktiskt tar på det med händerna.

Magniberg utgår från ett hus vid samma namn, byggt 1769 i Nyköping, där Bengt och Nina bor med sina barn. Numera gör man också möbler från sitt showroom och studio i Stockholm. Alltifrån dramatiska svarta stolar i granit till mjukt rosa bord i furu, inspirerade av både svensk allmoge och uppväxten i Stockholmsförorten Högdalen. Bengt pratar inlevelsefullt om hur man inspireras av paret Karin och Carl Larssons hem, hur barnen fick ta plats i deras hus. Tjugo minuter bort från parets hus ligger deras möbelproducent, som också tillverkar åt exempelvis Svenskt Tenn. Hemmet spelar uppenbarligen en viktig roll för Magniberg. 

– När jag träffade Hedi Slimane på min arbetsintervju på en bar i Paris så pratade vi nästan uteslutande om inredning. Allt annat bockades av snabbt. Jag berättade att jag bodde på landet i en mindre stad som Nyköping. Då var det lättare för oss att mötas, det kändes som om han förstod kontrasten. Jag bodde i Nyköping även när jag jobbade för Saint Laurent i Paris och Los Angeles. Det var kanske märkligt för fransmännen och fransyskorna, men det var ett krav jag hade. Jag sa som det var – jag har barn och familj. Man måste våga stå upp för vad man vill.

Magnibergs sängkläder och möbler är också ett möte mellan grundarnas uppenbara känsla för det kontemporära, och det allra mest tidlösa. 

– För att skapa något nytt bör man förstå vad som har varit. Kontemporärt och tidlöst utesluter inte varandra. Det bör vara sprunget ur ett genuint intresse. Jag tror att man måste lära sig historien och hantverket, men samtidigt också vara orädd. Är man medveten om det blir det lättare att se det i en ny kontext, det är först då saker och ting kan börja bli intressanta. Det gäller vare sig man gör en stol, byxor eller en rock – det är samma process för mig. I huvudet, i alla fall.

Helt har Bengt inte övergivit modebranschen. Magniberg har bland annat gjort samarbeten med Our Legacy, och vid sidan av Magniberg har han också varit designkonsult åt bland annat Hope, Ganni och Sunflower. Från och med nu ska dock Bengt fokusera helt på Magnibergs utveckling efter att man har ingått ett partnerskap med danska textilföretaget Kvadrat. 

– Magniberg är också mode, även om vi inte gör plagg som du bär på kroppen – sedan kanske vi kommer att göra det också, vem vet. Men vi vill inte göra en pyjamas bara för att vi har gjort sängkläder, i så fall ska det vara något du ska kunna bära på nattklubben eller på gatan. 

Även om möbler är dyrare än kläder så ska känslan vara densamma, den ska få folk att vilja vara en del av företagets värld, menar Bengt. Från höghusen i Högdalen till huset i Nyköping – mycket av Magnibergs idé tycks vara att skapa ett universum att träda in i. 

– Jag vill att de som inte har råd med oss ska vilja köpa oss ändå. Helt enkelt för att de gillar vårt DNA och vårt universum. Så kände jag när jag var ung och köpte kläder. Jag handlade en hel del på Uff, på den tiden var det bra second hand, men när jag väl köpte något nytt så sökte jag mig till Helmut Lang och Prada på Paul & Friends, det fanns något i deras universum som tilltalade mig redan de tidiga åren på gymnasiet. Att vi är inkluderande är superviktigt. För oss är kunden som köper en kudde precis lika viktig som den som köper en stol eller tre set sängkläder.