Henrik Huldschiner: Här är flygbranschens mest orimliga prissättningar

Kings krönikör och ekonomijournalisten Henrik Huldschiner om orimlig prissättning.

Henrik Huldschiner  |  Publicerad 2019-09-23 14:31  |  Lästid: 3 minuter

I spåren av Postnords kris har det aviserats att den statliga postjätten ska chockhöja priset på frimärken. Det har jag inga som helst problem med. Jag har alltid tyckt att det är knäppt att man betalar mindre än en tia för att få ett brev levererat vart man vill i hela vårt avlånga land.

Det finns många saker i livet som är orimligt billiga. Som barn fascinerade det mig att en tändsticksask bara kostade 50 öre. Och att jag i dag kan betala 99 kronor i månaden för att få tillgång till all världens musik är nästan för bra för att vara sant.

I den mest basala skolundervisningen i företagsekonomi får man lära sig att det finns två olika sätt att komma fram till ett pris för en vara. Det ena sättet är kostnadsbaserat: företaget räknar in alla kostnader för framtagandet av produkten, delar sedan upp kostnaderna på varje enhet (det så kallade täckningsbidraget), lägger på en viss procentsats som ska bli företagets vinst, och så kommer man fram till priset på produkten. Det andra sättet är värdebaserat: företaget sätter priset utifrån vilket värde kunden upplever att varan eller tjänsten har.

Läs också: Henrik Huldschiner: I framtiden kommer vi dricka oss höga

Men så fungerar det väldigt sällan nuförtiden. Jag betalar till exempel Comhem 299 kronor i månaden för att vi ska kunna surfa, spela datorspel, kolla Netflix-serier, med mera, i vår lägenhet. Men kostnaden för Comhem att ge mig tillgång till deras bredbandsnät är så gott som obefintlig. Nätet byggdes på den tiden då Comhem ägdes av statliga Televerket, så det är vi skattebetalare som stått för den stora grundkostnaden. Att addera en extra kund till det existerande nätet kanske kostar Comhem en krona i månaden, resterande 298 kronor är ren vinst för dem. Comhem tar hutlöst betalt med andra ord.

Men om man tittar på det ur ett värdebaserat perspektiv kan man i stället hävda att Comhems tjänst är underprissatt. Att få uppkoppling i hemmet är så viktigt för mig och min familj att jag sannolikt skulle betala det tiodubbla om det var så mycket det kostade, och det inte fanns några andra alternativ (det är därför konkurrens krävs för att en marknadsekonomi ska fungera).

Att det fortfarande kan kosta mer att åka taxi till Arlanda än att sedan ta flyget till, säg London, är så långt uppåt väggarna man kan komma när det gäller prissättning.

De amerikanska techjättar som under 2000-talet växt till att bli världens mäktigaste och högst värderade bolag har tagit det här ett steg längre och skapat sina alldeles egna prismodeller, som är så långt bort från skolboken man kan komma. Facebook kan exempelvis upplevas som en gratistjänst för oss användare, men sanningen är ju att vi betalar med vår tid och vår uppmärksamhet, som Facebook säljer vidare till företag för obscena summor varje dag.

De mest orimliga priserna återfinns ändå hos flygbranschen, och det kände jag långt innan Greta & co satte flygskam på tapeten. Att det fortfarande kan kosta mer att åka taxi till Arlanda än att sedan ta flyget till, säg London, är så långt uppåt väggarna man kan komma när det gäller prissättning.

Läs också: Europas 10 mest budgetvänliga städer just nu

Det differentierade prissystem som Ryanair var först med att införa i flygnäringen har tyvärr banat väg för hur priser i dag sätts i allehanda branscher. Att en flygbiljett till mer attraktiva avgångar är dyrare än till fakirflighten som de flesta undviker är så klart fullt rimligt, det är ju en grundläggande fråga om utbud och efterfrågan. Men att två passagerare som sitter bredvid varandra på samma flight till London kan ha betalat helt olika priser beroende på när och hur de bokade biljetten stör mig nästan lika mycket som det orimligaste priset av dem alla: att en flaska vatten alltid kostar minst 30 kronor på en flygplats, oavsett var du befinner dig i världen.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2019-09-23 14:49