Henrik Huldschiner: Vår tids rockstjärnor – entreprenörerna

På 1980-talet var det aktie- och fastighetsaffärer som byggde privata förmögenheter. I dag är det inom it- och dataspelsvärlden som nya svenska miljardärerna skapas på rad. Men den stora skillnaden mot förr är omvärldens syn på dem som lyckas i affärslivet: hat har ersatts av hyllningar.

Entreprenörer som Spotifys grundare Daniel Ek, Klarna-grundaren Sebastian Siemiatkowski och Minecraft-skaparen Marcus ”Notch” Persson åtnjuter i dag närmast rockstjärnestatus. Jämför med 1980-talets Erik Penser, Robert Weil och föregångaren Anders Wall – de möttes sannerligen inte av några hyllningskörer utan benämndes som ”kallblodiga aktieklippare” i tidningarna.

Så klart spelar det in hur man skapat sin förmögenhet. Att bygga ett internationellt företag utifrån en egen snillrik affärsidé ger med rätta mer status än någon som köper och säljer värdepapper, vilket ju gynnar få andra än hen själv. Men det är långt ifrån hela förklaringen till samhällets uppvärdering av företagare.

Ta bara ordet entreprenör, som genomgått en makalös klassresa. För 30 år sedan var det ett epitet som endast företagare inom byggnads- och renhållningsbranschen använde. I dag vill alla kalla sig entreprenörer. Bland studenterna på Handelshögskolan i Stockholm är det mest åtråvärda inte längre att få jobb på McKinsey eller Morgan Stanley efter studenten, utan att dra igång en egen startup. Det har gått så långt att framgångsrika personer inom allehanda gebit – från Zlatan och Robyn till Henrik Schyffert och Camilla Läckberg – benämns som entreprenörer för att visa hur driftiga de är.

Inom ett område är det dock fortfarande paria att vara framgångsrik företagare: välfärdssektorn. När skolentreprenörens vinster ställs mot fler lärare och mindre klasser är det givet vilken sida som får flest röster. Tonläget i den redan infekterade debatten lär höjas ytterligare när vi närmare oss valet 2018 – att "stoppa vinstjakten" inom vård, skola och omsorg spås bli en av Socialdemokraternas mest profilerade valfrågor.

Men det är som sagt en isolerad nisch. Inom alla andra områden är företagarnas status högre än någonsin i Sverige i dag. Det finns en bred förståelse bland svenska folket om vad företagen betyder för samhället och vårt gemensamma välstånd.

Som affärsjournalist kan jag inte annat än välkomna utvecklingen. Men jag tror också att det är viktigt att inte dras med i det allmänna glädjeruset när entreprenörshjältar utses till höger och vänster. För alla företagare som tjänar storkovan ska självklart inte hyllas. Tvärtom, ju mer framgångsrik en person är desto mer ska hen nagelfaras. Betänk att världens åtta rikaste män – däribland firade entreprenörer som Microsoftgrundaren Bill Gates, Amazongrundaren Jeff Bezos och Facebookgrundaren Mark Zuckerberg – tillsammans äger lika mycket som halva jordens befolkning så förstår du vilken betydelse företagarna har för världen.

Poletten har ännu inte trillat ned hos alla. En rutinerad journalist från Sveriges Radio förvånades nyligen över att jag, när jag förberedde en intervju med en manlig offentlig person, gick igenom årsredovisningarna för hans bolag. "Jag tror inte att han håller på med något fuffens", sa SR-journalisten, som om det var det enda skäl till varför man som journalist skulle gå igenom bolagsräkenskaperna. Möjligheten att lyfta fram framgångsrikt företagande förespeglade aldrig den gamla SR-räven. Hyllas den som hyllas bör, säger jag. 

Hausse

The giving pledge

Att många av USA:s rikaste personer förbundit sig att ge bort majoriteten av sin förmögenhet till välgörenhet inger hopp. Bland de närmare 150 påskrifterna finns namn som Mark Zuckerberg, Larry Ellison och George Lucas.

Baisse

Bert Karlsson

Företagande blir inte mer cyniskt än när den förre partiledare för Ny Demokrati såg möjligheten att göra sig en hacka på flyktingkrisen. I fjol stängde han 40 av 44 asylboenden.