Hugo Rehnberg om bortsållade snubbar
"I världens mest jämställda land gängar sig folk ändå efter synnerligen traditionella mönster."
Har du slarvat med karriären?
Jobbade du i bar på Mallis mellan 20 och 30 och förkovrade dig i exotiska könssjukdomar medan kompisarna nötte kurslitteratur på universitetet?
Hoppas du hade kul, för priset kan bli högt. I en studie gjord vid Stockholms universitet har man forskat i hur många svenska män respektive kvinnor som blir föräldrar. Resultatet: betydligt fler kvinnor än män. Och klyftan växer för varje år.
De som oftast blir ofrivilligt barnlösa är män med låg inkomst och låg utbildning. Studien är ingen munter läsning för den obotlige romantikern. I verkligheten skulle filmen The Wedding Singer inte sluta med att Drew Barrymore lämnade sin flygplansfåtölj för att kasta sig i armarna på bröllopssångaren Adam Sandler. Hon hade suttit kvar bredvid sin otrogne finansstekar-make. Snubbar utan stålar sållas bort när kvinnor ska bilda familj.
Hiss: Baxter of California.
Utmärkt skönhetsmärke som både har fina produkter OCH andas avslappnad surferdude.
Diss: Camping.
Geniförklarade Lena Dunhams nya tv-serie är … helt värdelös. Trist.
Deppigt, jag vet. I världens mest jämställda land gängar sig folk ändå efter synnerligen traditionella mönster. Man kan säga att det är darwinism i sin allra renaste form. I medierna har det varit märkligt tyst om studien. Aftonbladets krönikör Malin Wollin är en av få som kommenterat den, med frågeställningen: "Ska vi tycka synd om männen för att de inte får bebisar?" Nej, det ska ni verkligen inte. Men för identitetsvänstern – som envist hävdar att kön bara är en social konstruktion – är studien trots allt svår att vifta bort.
Identitetsvänsterns hatobjekt, den kanadensiske psykologiprofessorn Jordan B Peterson – som blivit mångmiljonär på att missionera om de biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor – får ytterligare vatten på sin kvarn. Peterson ojar sig jämt över den unga generationens män. Han kallar dem "quitters", eftersom de alltför lättvindigt hoppar av jobb, skolor och äktenskap. "Jag pratar med alla dessa unga killar som kommer till mina föreläsningar.
Budskapet är alltid detsamma. Sträck på dig. Ge dig ut i världen. Ta ansvar. Ta dig samman. Få din aggression under kontroll. Stärk dig själv. Sluta gnälla. Det finns inget farligare än en svag man", skriver Peterson. Han är en subtilare variant av predikanten Frank T J Mackey (spelad av Tom Cruise) i filmen Magnolia. (Ni minns säkert hans catch phrase "Respect the cock! And tame the cunt".) Peterson är visserligen intressant, men det är något omodernt med hans idé om den starke, ensamme mannen som ska stå pall för alla livets lidanden.
Vi är trots allt inte kvar på savannen. Själv skänker jag en tacksam tanke till min far i himlen. När jag som vilsen 20-åring lanserade idén att jag skulle flytta till Barcelona och börja jobba i bar slog han näven i köksbordet och förklarade att det inte skulle ge mig någonting. Förutom möjligen fler könssjukdomar och en större erfarenhet av rekreativa droger. Jag tjurade i några dagar, sedan började jag på universitet i stället. I dag har jag en hyfsad karriär och framför allt en liten unge som betyder precis allt för mig. Kanske hade jag fått allt det där även om jag stuckit, kanske hade jag varit en barnlös ecstasymånglare på Las Ramblas. Lyckligtvis behöver jag aldrig få reda på svaret.
