Hugo Rehnberg: ”Tumme. Hjärta. Svajp. Och vips, så försvann någons självkänsla”

Plötsligt fanns den bara där, lajkknappen, och gjorde oss snabbt beroende. Facebook var först, men i dag har alla sociala plattformar sin egen version. Jag vill påstå att lajkknappen är lika definierande för nutidsmänniskan som smartphonen. Inte lika tekniskt nydanande, kanske, men den har haft lika stor inverkan på våra liv. 

Leah Pearlman brukar kallas dess skapare. Hon uppfann lajkknappen under sin tid på Facebook, eftersom det blev för tjatigt med alla ”congratulations” i kommentarsfälten. I dag erkänner Pearlman att hon utvecklat ett svårartat lajkberoende.
– Jag jobbar som tecknare numera, och när jag postat teckningar jag lagt ner min själ i och de knappt får några lajks, då blir jag bedrövad. Och det kan ju inte vara hälsosamt, säger hon. 

Nej, Leah, det är inte hälsosamt. Det lajkknappen gjort är att hijacka den redan ytterst komplexa väv av känslor som är kopplad till männi­skors popularitet – något som alltid skapat en enorm stress hos många – och gjort det till en simpel lek. Tumme. Hjärta. Stjärna. Svajp. Swoosch. Och vips, där försvann någons självkänsla. 

Polarens nya Porsche. Brorsdotterns nya marsvin. En klädlös Elsa Hosk i ett badkar. Din chefs frukost. Allt ska bedömas. Gilla eller ignorera? Gilla eller ignorera? Det är ingen jättelik spännvidd, inte mycket utrymme för nyanser. För att undvika känslan av att ha blivit avvisade postar vi en massa smörja som vi misstänker att folk kommer att gilla. Bästa strategin är att lägga upp saker som lirar med folks sociala medier-positionering. Och det gör man bäst genom att föreställa sig vad en normalsympatisk person skulle ha tyckt, alldeles oavsett vad man själv anser. 

Hit hör att skriva #RIP när en känd och populär person dör eller att alltid välja "den goda" sidan i frågor kopplade till metoo, jämställdhet, Donald Trump, klimathot, transsexualitet, Mikael Persbrandt. 

Men. Det betyder ingenting. Din lajk får ingen att återuppstå från de döda. Den gör inte livet lättare för en transsexuell eller svårare för Donald Trump. Den är fullständigt verkningslös. Allt den gör är att driva trafik till medier som kapitaliserar på vårt lajkberoende och därmed bidrar till att ett dussintal geeks i vita sneakers blir lite rikare. 

Lajktörsten har gjort mig sämre på mitt jobb. Jag skriver kanske 60–70 krönikor per år. Allt oftare väljer jag vinklar jag tror har virala kvaliteter. Något som innebär förenkling och snuttifiering.

Vi behöver mindre lajkande i världen. Och framför allt mindre lajkfiskande. Det inställsamma fiskandet gör oss enfaldiga och impotenta i största allmänhet. På sätt och viss påminner det om religion. I sociala medier kan det skapas känslan av att det finns en osynlig kraft som förenar oss, en högre makt som kan se och höra vad vi tänker. Så vi gör goda saker. Lajkar rätt inlägg och ser till att bli lajkade av rätt individer. Inbillar oss samtidigt att om vi bara medverkar i den där knytblusmanifestationen kommer stora saker att hända. Ungefär som när våra förfäder inbillade sig att Gud skulle bota spanska sjukan. Men böner förhindrade varken digerdöd eller världskrig. Och det kommer dessvärre inte dina lajks heller att göra.

Hiss: Vissa saker förtjänar att bli viralbomber, som BBC-dokumentären om pojkbandet Bros.
Diss: Premissen för HBO-serien Black Monday är tilltalande men slutresultatet tyvärr en besvikelse.