Ikonen: Tom Wolfe

Bara de snyggaste kläderna packades ner i resväskan. Året var 1962 och en förväntansfull Tom Wolfe hade fått jobb som reporter på tidningen New York Herald Tribune. Nu skulle han flytta till Manhattan och försöka göra sig ett namn i den sektliknande journalistkåren där.

Men han kunde inte, som senare i livet, gå till de exklusiva klädbutikerna och handla vad han ville. Nej, på den här tiden var klädkontot ytterst begränsat. Så Tom Wolfe packade sin slitna gröna cheviotkostym, liksom kavajerna och de svarta flanellbyxorna.

Men redan efter sin första lön valde Wolfe att göra en uppgradering av garderoben. Han lade pengarna på en vit kostym. Men det visade sig att den unge journalisten helt hade missbedömt New Yorks fruktade sommarhetta. Wolfe svettades floder i sin nya kostym och valde därför att bära den vintertid i stället. 

"Med en vit kostym på mig slipper jag ha en personlighet"

Det här var mer än en årstidskorrigering. Omgivningen betraktade det som ett statement. Vita kostymer ansågs nämligen enbart höra sommaren till. Men det struntade Tom Wolfe i. Han upptäckte då att det var en fördel att sticka ut i en yrkeskår där folk vanligtvis såg ut – och fortfarande ser ut – som om de kom direkt från ett härbärge där de sovit med de illasittande kläderna på.

Med åren blev Tom Wolfe fanbärare för en klädstil som förde tankarna till godsägare med farfars fars pengar eller excentrisk konstsamlare.

Till den vita kostymen bar han gärna blå skjorta, manschettknappar, väst och tvåfärgade gangsterskor. Allt detta nästan alltid ackompanjerat av en snusnäsduk som verkade vara på väg att ramla ur bröstfickan. Skjortan hade ofta hög krage och det skulle mycket till för att skippa slips eller fluga. Hatt var en annan favorit.

Enligt Wolfes agent Lynn Nesbit var den extravaganta klädseln ett sätt att få intervjuobjekten att känna sig trygga. En så propert dressad person måste ju gå att lita på. "Med en vit kostym på mig slipper jag ha en personlighet", var Tom Wolfes egen förklaring. Att lägga sitt eget väsen åt sidan var faktiskt en av hans stora tillgångar som både journalist och författare.

Oavsett om det handlade om tidningsreportage eller tjocka romaner gjorde Tom Wolfe grundlig research som få andra kollegor. Och i mötet med andra människor hade han en sällsynt förmåga att smälta in. Trots klädseln. I arbetet med romanen Back to Blood, som utkom 2012, tillbringade Tom Wolfe mycket tid i Florida för att göra research bland kubanska invandrare.

En lyx man kan kosta på sig om man får 70 miljoner kronor i förskott, ska tilläggas. Märkligt nog hade den preppyklädde New York-författaren inga som helst problem att få folk i det vulgära Miami att öppna sig. Ständigt tuggummituggande, med penna och anteckningsblock i handen, ställde Tom Wolfe en och annan fråga. Men mest lyssnade han.

Det var detaljerna han var på jakt efter: vad folk åt, hur de tänkte och hur det såg ut i deras hus. Anteckningar och skisser utgjorde sedan ett fylligt underlag för romanen. Trots att Back to Blood blev 720 sidor tjock skrevs den för hand.

I likhet med alla författare ur den generationen började Tom Wolfe sin yrkesbana vid skrivmaskinen. Den klamrade han sig fast vid så länge det gick. Men till slut fick han, precis som de svenska skrivmaskinsförfattarna Jan Guillou och Ulf Lundell, svårt att hitta reservdelar. Så då blev det penna och papper i stället. Slavgörat att skriva in manuset på datorn hjälpte hustrun Sheila till med. Men innan Tom Wolfe började skriva tjocka romaner arbetade han länge som journalist.

Efter att ha varit snubblade nära att bli professionell basebollspelare fanns det inget annat yrke i sikte. Han arbetade på Springfield Union och Washington Post. Där lärde Tom Wolfe sig hantverket.

Han bevakade lokalpolitiken i Washington DC och vann också pris för sina texter om Fidel Castros Kuba. Så långt var Tom Wolfe en av många ambitiösa och hängivna reportrar i USA. Det ändrades när han hittade "New journalism", den mer litterära form av reportageprosa som så många journalistkollegor genom åren försökt härma. Nästan alltid förgäves. För det är inte lätt att efterapa en språkets Maradona. Eller David Copperfield. Det är bara att läsa de reportageböcker som Tom Wolfe skrev efter sin tidningskarriär för att förstå varför. The Electric Kool-Aid Acid Test (på svenska Trippen) är det kanske tydligaste exemplet.

"Även det vi gör på toaletten är fullt av statusmarkörer"

Där följde Tom Wolfe Gökboet-författaren och LSD-förespråkaren Ken Kesey och hans hippiekompisar The Merry Pranksters under vilda bussturer. Bakom ratten satt Jack Kerouacs beatnikbästis Neal Cassady, mannen som var så rastlös att han brukade jonglera med en slägga. Att en konservativ Manhattan-
författare i vit kostym, prickig slips och hatt kunde smälta in i ett så kaotiskt sammanhang – proppfullt av fri kärlek och psykedeliska utsvävningar – är svårt att förstå.

Men Tom Wolfe lyckades på något sätt med det som alltid var hans mål: att bli en fluga på väggen, en betraktare som glömdes bort och som därför kunde se folks rätta jag. (Nej, han testade enligt egen utsago aldrig LSD själv.)

Samma teknik användes under arbetet med The Right Stuff (Rätta virket), reportage­boken från 1979 där Wolfe skildrade några amerikanska astronauter.

"Han använder utropstecken som en 18-åring som just fått tag på en hink med nyårsraketer och låter formuleringarna explodera över natthimlen", har journalisten Jan Gradvall träffande skrivit om Wolfes stilistik.

Många har också hyllat Tom Wolfe för hans återkommande skildringar av status och pengar.

"Även det vi gör på toaletten är fullt av statusmarkörer", förklarade han.

Men Tom Wolfes språkliga fyrverkerier har också utsatts för brutala sågningar. Många är överens om att hans roman
The Bonfire of the Vanities (på svenska Fåfängans fyrverkeri) från 1987 är ett mästerverk. Men med tiden tyckte vissa att extra-allt-flödet blev ett tröttsamt maner, ungefär som när en jazzsaxofonist krystar fram ännu ett svårsmält solo.

Författarkollegorna Norman Mailer, John Updike och John Irving sa alla att de inte tyckte att Wolfe förtjänade hyllningarna. Och de tog i från tårna. I alla fall Norman Mailer som jämförde upplevelsen att läsa en Wolferoman med att ha sex med en 130-kiloskvinna.

"När hon lägger sig ovanpå är det över. Det är bara att bli förälskad eller låta sig
kvävas till döds."

Men deras måltavla stod på sig och slog tillbaka. Wolfe menade att Irving skrämdes av kvaliteten i hans romaner och kallade Mailer och Updike "två gamla benhögar".

Själv fortsatte han på amerikanskt maner att jobba ända in i det sista. Tom Wolfe avled den 14 maj 2018 efter att ha fått en infektion. Han blev 88 år gammal. Wolfe sörjdes av frun Sheila, liksom barnen Alexandra och Tommy.

Sin känsla för stil övergav han aldrig. Den enda riktigt stora synden var att Tom Wolfe mot slutet av sitt liv började delta i den amerikanska folksporten "Vem kan bära byxorna högst?"