Victor Nilsson Lindelöf: ”Jag har aldrig haft en plan b”

Till och med tystnaden känns anrik när den höga taxibilen försvinner ur sikte över den engelska landsbygden. En försiktigt skeptisk duva studerar de av King utsända främlingarna i den välmående byn Hale Barns, strax utanför Manchester. Det gör även en diskret övervaknings­kamera, som efter en stunds betänketid öppnar en stor, respektingivande grind i sidled. En modernistisk lyxvilla tornar upp sig framför två svarta Mercedes­-AMG på grusuppfarten. Det mest naturliga vore väl om ytterdörren öppnades av en belevad fondförvaltare i Purdey-jacka som just avslutat en fasanjakt. I stället öppnas den av en 23-årig västeråsare i mjukisbyxor som just avslutat ett Sagan om ringen-maraton.
– Välkomna. Ni får ursäkta att det är lite stökigt.

Victor Nilsson Lindelöf skakar på huvudet åt pyramiderna av snusdosor och den halvt uppackade Rimowaväskan i hallen. Vi ombeds ignorera det hela och noterar i stället den behagliga golvvärmen när vi tar av oss skorna på det dyra sten­golvet för att gå en husesyn.
– Här har vi CoD-rummet.

Victor öppnar och stänger dörren lika snabbt igen.
– Aj, aj, aj.

Sargade tangentbord och hopknycklade Coca-Cola-burkar skymtar i det rum som helt och hållet tillägnats datorspelet Call of Duty. Trädgårdsmästaren var här för några dagar sedan, men städpersonalen kommer först i morgon, därav denna opolerade inblick i en helt vanlig 23-årings ovanliga vardag.
– Det är vad det är. Men riktigt så här ser det inte ut varje dag. Jag har rest så himla mycket den senaste tiden. Jag har knappt varit hemma.

Victors fästmö Maja släntrar ner i ektrappan från övervåningen som i ett inredningsmagasin och ber sin blivande make om ursäkt för att hon somnade redan när Frodo lämnade Fylke under nattens filmmaraton.
– Jag tror faktiskt aldrig att Maja har sett klart en enda film från början till slut.

Maja kramar om sin 187 cm långe fästman när hon når nedervåningen.
– Victor, du har väl inte visat ditt CoD-rum?

Victor låtsas som om han inte hört frågan och visar oss runt i den nästan 500 kvadratmeter stora villan. Huset, som för tankarna till arkitekten John Pawson, är sobert inrett med design­klassiker från mitten av förra århundradet och rymmer inte mindre än fem badrum i calacatta-­marmor från golv till tak. Paret har bott på adressen sedan förra sommaren då Victor skrev på det fyraårs­kontrakt med Manchester United som gjorde honom till klubbens fjärde dyraste värvning genom tiderna och Sveriges näst dyraste någonsin, efter en viss Zlatan Ibrahimovic övergång till Barcelona. Övergångssumman i Victors fall sägs ha landat någonstans norr om 350 miljoner kronor. Sedan dess är det Premier League, Old Trafford och José Mourinho som utgör grundpelarna i 23-åringens yrkesliv.

Förra året fick programledaren Jenny Strömstedt kritik efter en intervju med Josefin Lustig och Elin Wass, flickvänner till fotbollsspelarna Mikael Lustig och Oscar Hiljemark, i TV4:s Nyhetsmorgon. Duon var där för att lansera realityserien Playmakers som följer en rad svenska kvinnor som är tillsammans med kända idrottsmän. Första frågan från Strömstedt löd: "Det finns något i mig som är lite så här, gud, att ni sitter här och är någon för att ni är någons flickvän och fru. Men det har ni inga problem med i den här rollen. Är jag fördomsfull?"

Intervjun väckte starka känslor, och en som ryckte ut till tjejernas försvar var Maja Nilsson. Parallellt med Victors osannolika karriär har Maja gjort sig ett namn som influencer, inte minst med den populära podcasten Livet på läktaren som hon gör tillsammans med John Guidettis flickvän Sanna Dahlström. Enligt Maja var Jenny Strömstedts intervju ännu ett exempel på de fördomar som finns om dessa så kallade fotbollsfruar.
– Det är inte hela världen, men jag hade förväntat mig mer av en respekterad, kvinnlig journalist som Jenny Strömstedt. Jag har inget emot att bli kallad fotbollsfru, men jag har en egen röst, egna plattformar och ett eget aktiebolag. Det känns så svenskt att racka ner på någon som inte lever precis enligt mallen.

I podden med Sanna Dahlström får de cirka 80 000 lyssnarna varje vecka följa med bakom kulisserna i proffsfotbollens Europa och höra både allvarsamma och humoristiska vardagsbetraktelser ur två unga kvinnors vardag i en värld som få andra har insyn i. Victor har inga större invändningar mot att delar av privatlivet diskuteras med tiotusentals andra, utan tillhör själv den trogna lyssnarskaran. Den hyfsat trogna åtminstone.
– Jag försöker lyssna på podden varje vecka. Ibland glömmer jag bort det och då får jag en del skit från Maja. Jag laddar ner avsnitten varje vecka i alla fall, men några har jag faktiskt missat. Jag gillar podden jättemycket och är väldigt stolt över Maja och de ämnen hon tar upp.

Får du sociala medier-tips av Maja?
– Jag är inte jätteduktig på den biten. Men jag försöker bättra mig. Maja har ju en helt annan approach till sociala medier än vad jag har. Vi lever i två olika världar när det kommer till sociala medier, kan man säga. Hon är superduktig och framför allt väldigt rolig. Jag kommer inte ens i närheten av henne. Jag borde kanske lyssna mer på hennes tips, absolut. Fast samtidigt kan jag tänka: Vem bryr sig om vad jag gör hela tiden.

Drygt 900 000 människor på Instagram bryr sig uppenbarligen.
– Haha, ja, det skulle väl vara de då.

Hur mycket hänsyn tar man till sin partners tankar och önskemål när det kommer till att byta klubb?
– Jättemycket. Vi diskuterar alla beslut tillsammans. Tack och lov trivs Maja bra här i Manchester. Det är klart att det är en omställning för henne också. Att skapa sig ett nytt liv från grunden i Portugal för att sedan plötsligt flytta till England. Det kan vara svårt att landa i vardagen, men det blir bättre för varje dag. Hon trivs bra, och det bästa är ju att hon kan språket. Hon förstod portugisiska, men var inte lika bekväm med att prata det. I England kommunicerar hon lika lätt som i Sverige.

Både du och Maja kommer från Västerås men träffades i Stockholm. Hur gick det till?
– Vi träffades på Summerburst i Stockholm för snart fem år sedan. Sedan skrev hon till mig på Facebook och vi bestämde oss för att ses på en fika i just Västerås. På den vägen är det.

Framgång handlar lika mycket om medfödd talang och hårt arbete som att ta vara på de chanser som uppstår när du minst anar det. Små, till synes slumpartade ögonblick som kan förändra allt. Vissa kallar det för tur, andra kallar det en talang i sig; att kunna urskilja ögonblicket och fånga det. Ingemar Stenmark formulerade det som bekant bäst: Jag vet ingenting om tur, bara att ju mer jag tränar, desto mer tur har jag.

Victor var inte ens uttagen till U21-truppen inför EM i Tjeckien, 2015, men kallades in som reserv när Emil Krafth skadade ryggen precis före mästerskapet. Första halvlek av premiärmatchen mot Italien fick Victor se från bänken, men han blev inbytt och skulle tack vare en bragdvändning som slutade 2–1 förbli på plan till dess att turneringen var över och Sverige tog hem det smått legendariska guldet. Straffdramat i finalen mot Portugal där Victor dundrade in den sista, blågula straffen och där målvakten Patrik Carlgren klev fram med en räddning som påminde om den Thomas Ravelli gjorde i VM 1994 skrev in U21-landslaget i den svenska idrottshistorien.
– Det var fantastiskt. Under straffen fokuserade jag bara på bollen. Jag var inte nervös, utan det kändes som en säker straff. När det stod klart att vi hade vunnit EM-guld var det bara ren och skär glädje.
Nybliven U21-mästare och hyllad av Uefa återvände Victor till sin dåvarande klubb Benfica i nyspöade Portugal, dit han värvats som 17-åring från Västerås SK. Där väntade nästa guldchans. Precis som i fallet Emil Krafth drabbades Benficas ordinarie mittbackar Luisão och Lisandro López av skador, och Victor fick rycka in och spela från start. Sin nya vana trogen lät han inte succén vänta på sig, och hans trygga spelstil gav honom smeknamnet "Iceman" i tidningarna. När Luisão och Lisandro Lopez så småningom återvände från sina skador blev de artigt hänvisade till bänken. Benfica, nu med den iskalle Victor Nilsson­ Lindelöf i försvaret, tog sig till kvartsfinal i Champions League och vann den portugisiska cupen och ligan. Victor var nu ett hett villebråd i Europa, och storklubbar som Chelsea och Inter nobbades av den portugisiska moderklubben, som krävde minst 275 miljoner kronor för svensken.

Snart började det spekuleras om att världens bäste tränare, Manchester Uniteds José Mourinho, var intresserad av den unge mittbacken och därefter gick allt i ett rasande tempo. Sommaren 2017 avslöjades nyheten: Victor Nilsson Lindelöf var klar för den ikoniska Premier League-­klubben. Victor och Maja lämnade sin våning i centrala Lissabon och flyttade till huset i Hale Barns i Manchester, granne med Paul Pogba och Zlatan.
– Jag var otroligt lycklig när jag skrev på kontraktet med Manchester United. Jag vet inte ens hur jag ska beskriva det. Att skriva på för världens största klubb var något jag knappt vågade drömma om som barn. Att som fotbollsspelare få spela på den här höga nivån är fantastiskt. Ögonblicket när jag signerade avtalet var nästan overkligt. Det var en stor dag och något som jag kommer att bära med mig för resten av livet. Jag är väldigt stolt och glad över att få vara med om allt det här.

Beskriv dagen du skrev på kontraktet. 
– Vi möttes på Manchester Uniteds träningsanläggning. Jag hade med mig min agent och Maja. Först fick jag genomgå olika läkarundersökningar för att kontrol­lera att kroppen var okej. Sedan skrev jag på kontraktet, det togs en massa bilder och nyheten rullades ut i media.

Hur är din relation till José Mourinho?
– Jag har en bra relation till Mourinho. Han är en duktig tränare som jag lär mig av varje dag. Jag lyssnar på allt han har att säga. Jag är glad som fått chansen att jobba med honom och framför allt att utvecklas under honom.

Hur är han som chef?
– En av världens bästa. Han skyddar och tar hand om oss. Han ser alltid till ­spelarnas och lagets bästa.

Hur skiljer sig livet mellan Lissabon och Manchester?
– Det är sig likt, faktiskt. Själva städerna skiljer sig ganska mycket åt. Men utanför fotbollen är det samma liv, jag tar det lugnt och hänger med Maja. Jag har blivit en mer offentlig person sedan jag skrev på för Manchester, men annars är det inte så stor skillnad. Jag lever ett normalt liv utanför fotbollen.

Saknar du solen någonting?
– Haha, det händer. Jag kan definitivt sakna solen och värmen ibland, det måste jag säga. Men jag skulle aldrig förmå mig till att klaga, både jag och Maja trivs fantastiskt bra här i England. Även om jag verkligen gillar solen.

När nyheten om Uniteds rekordvärvning av Victor Nilsson Lindelöf hade lagt sig kom det som på löpsedelsspråk brukar kallas "den svåra tiden". Upphaussad och sensationellt dyr gjorde den svenske 22-åringen entré i världens största fotbollsklubb i världens mest hysteriska medieklimat. Säsongen inleddes med snålt om speltid för svensken, och när han väl fick spela ifrågasattes han och kritiserades i media. Manchester Evening News kallade den forne Iceman för "nervös".
– Det var en omställning i början. En ny stad med nya människor. Men nu har jag kommit in i det och trivs bra i staden. Det är bra restauranger här och trevliga människor. Det är ungefär vad jag förväntade mig. Sedan är det klart att jag visste att Manchester United var världens största klubb, men den enorma hysterin med fans och media var svår att förbereda sig på i förväg. Det var först när jag kom hit som jag insåg vilken stor grej det här var. Det är inte många under en livstid som får chansen att representera en sådan här klubb.

Minns du ett specifikt ögonblick när du insåg magnituden av flytten?
– Jag tänker på det dagligen. Fansen som jublar på läktarna och människorna som kommer fram på gatorna. Det är ett stort maskineri och man känner av klubbens mäktiga historia.

Hur är känslan att kliva ut på ett fullsatt Old Trafford?
– Det är galet. 65 000 skrikande fans. Men man är så fokuserad på fotbollen, först efteråt ser man en bild eller ett klipp och tänker: Wow, gjorde jag det där?

Hur upplever du brittiska medier? 
– Premier League är den mest omskrivna ligan av alla och det är otroligt många som följer den. Men det är ingenting jag ödslar tid eller energi på. Det kommer alltid att vara tidningar som skriver om det man gör när man spelar på den här nivån, men jag kan bara fokusera på fotbollen och mitt liv.

Behöver du gömma dig för paparazzifotografer?
– Aldrig gömma mig. Men det förekommer paparazzi. Man vänjer sig även vid det, men det kändes så klart märkligt i början. I Portugal var det aldrig någon som låg i buskarna och tog bilder på mig och Maja när vi klev ut från en restaurang. Så kan det vara här. Det är skillnad, men även en sådan sak blir en del av vardagen.

Att vardagen har förändrats för både Victor och Maja blir tydligt när vi slagit oss ner på parets lokala stammishak några minuters bilfärd från huset. "Impressive match yesterday, sir", nickar servitören och syftar på gårdagens United-seger mot Swansea, innan han tar Victors beställning. Han beställer en burgare.
– Dagen efter match får jag äta vad jag vill. I dag är jag dessutom ledig, annars tränar vi ju varje dag. Det blir många tidiga morgnar …

Maja hajar till, höjer på ögonbrynen och betraktar Victor med road min.
– Tidiga morgnar, säger du, upprepar hon plötsligt intresserat.

Victor anar oråd.
– Ja, tidiga morgnar. Vad är det för fel på det nu då?

Maja tar en pommes frites och rycker på axlarna.
– Ingenting. Jag vet bara inte om era träningar faller under kategorin tidiga morgnar. Ni käkar frukost vid tio-snåret. Umgås lite. Spelar någon timme och åker hem. Sedan är du och jag hemma och myser.

Victor skrattar och skakar uppgivet på huvudet.
– Ja, jo. Okej. Vi ses ofta klockan tio. Vad det nu spelar för roll. Antingen är det gym- eller fotbollsträning, ibland både och. Om det inte är match brukar jag vara hemma runt tvåtiden på eftermiddagen. Vi får inte träna sönder kropparna.

Hur ser ert sociala liv i Manchester ut? Går det att hålla kontakt med kompisar när man spelar i Premier League?
– Haha, du hörde vad Maja sa: Vi är uppenbarligen mest hemma och myser. Nej, men det går absolut att hålla kontakten med kompisar. Samtidigt flyttade jag när jag var 17 år och det har hänt mycket sedan dess. Och det är svårt för kompisar att komma och hälsa på hela tiden, de har fullt upp med sina liv hemma i Sverige med jobb och plugg. Men det gäller att höra av sig, och det tycker jag att jag har gjort. Jag har alltid haft en ganska liten krets människor runt omkring mig. Det är människor jag tycker väldigt mycket om, och då faller det sig ganska naturligt att både ses och höras. Med det sagt behöver vi inte prata med varandra varje dag, vi känner varandra så väl att det kan gå en vecka eller två mellan att vi ringer varand­ra. Jag trivs bäst i sådana relationer. Alla har fullt upp, inte minst jag, och därför är jag glad över att ha så förstående vänner.

Hur fördelar du tiden mellan Manchester United och landslaget? Måste du prioritera?
– Nja. Det är fantastiskt att spela i landslaget, men det är klubblaget jag måste satsa mest på. Det är där jag är till vardags och det är Manchester United som är min arbetsgivare.

Innan vi återvänder till bilen för att köra tillbaka till huset blir Victor stoppad av en grånad man på trottoaren. Presidentlikt skakar han Victors hand och utbrister "Well played, lad."

I dag är Victor ensam svensk i laget. Grannen och lagkamraten Zlatan har flyttat till soligare breddgrader för att satsa allt på rött i LA Galaxy. Samtidigt har 23-åringen från Västerås lyckats bryta trenden i Manchester United – han presterar bättre, får mer speltid och hyllas av såväl fans som media och Mourinho.

Fram till helt nyligen var du lagkamrat och bodde granne med Zlatan. Vad har han betytt för dig?
– Zlatan har varit en fantastisk lagkamrat. Jag lärde känna honom kort i landslaget, men framför allt här i Manchester United, där vi träffades varje dag fram till dess att han flyttade till Los Angeles. Som fotbollsspelare är han så klart fantastisk och den bäste svenske spelaren genom tiderna.

Hur är det att förlora honom som lagkamrat?
– Det är klart att det är tråkigt. Men samtidigt är jag glad för honom. Han har gjort otroligt mycket inom toppfotbollen i Europa och nu står han inför ännu ett äventyr i karriären. Naturligtvis har han redan gjort succé där borta.

Manchester är ungefär som Göteborg i storlek. Springer man ofta in i lagkamrater, tränare och motståndare när man går på stan?
– Då och då, absolut. Räknar man hela stadsområdet Manchester så är det större än Stockholm, faktiskt, så man behöver inte springa på varandra riktigt varje dag. Men jag och Maja bor ju här, i en by strax utanför stadskärnan, vilket ju många andra fotbollsspelare också gör. Dels för att det ligger nära flygplatsen och dels för att det ligger nära träningsanläggningen. Så jag träffar på spelare rätt ofta när jag handlar eller äter på restaurang.

Du värvades till Manchester United för en enorm summa pengar. Hur känns det att få sin person värderad i pengar på det sättet?
– Svår fråga. Jag har medvetet inte tänkt så mycket på det där. Jag tror inte att det är bra att tänka för mycket på det. Jag tycker mig vara en lugn och trygg person som inte grubblar så mycket i onödan. Det är klart att det är oerhört mycket pengar. Man vill prestera och göra ett så bra jobb som det bara går när man vet att det finns sådana summor med i bilden, men det är ingenting jag tänker på till vardags. Så det är svårt och säkert dumt för mig att svara på.

Hur gör du för att hålla fötterna på jorden?
– Jag tror att jag har bra värderingar med mig hemifrån. Missförstå mig rätt, men jag tror att det är viktigt att ha vanliga människor runt sig. Det har jag. De ser aldrig mig som fotbollsspelaren Victor, utan som gamla vanliga Victor. Jag ser mig inte som bättre än någon annan. Jag är uppvuxen på det sättet och har vänner och inte minst Maja som alltid håller mig på jorden.

I vintras gick Victor ner på knä framför Maja under en semester på Maldiverna, och senare i år stundar bröllop på en än så länge hemlig ort i Sverige. Men först väntar VM i Ryssland. Efter ett historiskt kvalspel med en 1–0-seger på hemmaplan mot Italien och en gastkramande rysare på San Siro i Milano där det svenska försvaret, med en Lindelöf i toppform, lyckades hålla 0-0 matchen igenom blev det klart att Italien missar fotbolls-VM för första gången sedan 1958 och att Sverige, med förbundskapten Janne Andersson i täten, är redo för mästerskapet för första gången på sju år. För Victor är det en pojkdröm som blir verklighet.
– Jag har alltid älskat VM och såg så klart alla mästerskap som barn. Det är en dröm att få representera Sverige i VM. Det är så oerhört stort. Alla som spelar professionell fotboll har som mål att någon gång få spela VM. Inte minst med tanke på hela folkfesten runt omkring. Det är en helt fantastisk känsla.

Beskriv känslan när ni vann mot Italien och det stod klart att Sverige gått vidare till VM.
– Det är omöjligt att beskriva. Det var så mycket glädje. Vi hade preppat så länge, genom hela kvalet och den tuffa gruppen. Vi lyckades ta oss till playoff och där möter vi Italien, den tuffaste av motståndare. Men vi klarade det testet också. Efteråt var det bara glädje i dess renaste form.

Hur går snacket i landslaget kring Sveriges chanser i VM?
– Vi har väldigt bra självförtroende i laget. Håller vi ihop och gör det vi är bra på så kan vi uträtta stora saker. Det tycker jag att vi har visat prov på i många matcher hittills. Inte bara mot Italien, utan även mot Frankrike till exempel. Vi ska göra vårt bästa för att allt ska bli så bra som möjligt. Chanserna är goda.

Vilken roll tar du i landslaget?
– Det är olika. Mest försöker jag bara hjälpa till på bästa möjliga sätt och göra min grej. Jag är mittback och där för att skapa trygghet för mina lagkamrater. Jag är tydlig med att jag alltid har deras ryggar. Utanför plan är jag lugn och trygg. Och jag skojar mycket. Vi har en bra mix av personligheter i lands­laget och alla tar olika roller. Det är inte bara en person som styr. Vi är många som tar ansvar för att hjälpa till i gruppen.

När bestämde du dig för att bli fotbollsspelare?
– Jättetidigt. Jag spelade även hockey ett tag, men fotboll har alltid legat närmast om hjärtat. Jag har aldrig haft en plan B. Planen har alltid varit att bli fotbollsspelare. Det är det här jag älskar och det jag vill göra varje dag. Så jag har bara kört fullt ut på plan A utan att tänka på något annat. Fotboll har alltid varit min dröm.

Mamma, pappa och tre bröder. Har du en nära relation till din familj?
– Jättenära. Mina föräldrar har varit
jättestöttande i min fotbollskarriär och vi bröder är supertajta. Det är en fin familj som betyder jättemycket för mig. Utan dem hade jag inte varit där jag är i dag. Inte en chans.

Har du någon relation till mode?
– Jag gillar kläder. Sedan har jag Maja som verkligen älskar kläder, hon hjälper mig en del och tar med mig på olika shoppingrundor.

Är det Maja som bestämmer vad du har på dig?
– Haha, nej. Det gör hon inte. Jag har alltid haft en egen stil, men hon kommer med små tips här och där.

Vad är det med fotbollsspelare och tatueringar egentligen?
– Jag vet faktiskt inte! Det har blivit en hel del även för mig. Tatueringar för mig är konst och visar vem jag är och vad jag har gått igenom. På vänsterarmen har jag en som är tillägnad mina bröder, och på högerarmen har jag dedikerat en till min mamma. Alla mina tatueringar betyder någonting. Eller ja, alla förutom en.

Vad föreställer den?
– Äh, jag var ung och dum. Den sitter på revbenen. Det är en mexikansk dödskalle med rosor runt om. Jag tyckte den var ball och fick en snabb tid av en tatuerare i Västerås. Den betyder absolut ingenting.

Är det någon i landslaget som inte är tatuerad?
– Ja, det finns några faktiskt. Men är det inte en generationsfråga då? Vi unga är tatuerade i större utsträckning. Jag tycker bara det är snyggt.

Ska du göra någon tatuering i samband med VM?
– Vi får se. Min tatuerare kommer hit till Manchester snart och ska avsluta några påbörjade tatueringar. Man får försöka planera in det där så smart man kan, en tatuering kan ju vara lite öm i början, även om det går över snabbt. Jag skulle till exempel aldrig tatuera mig nära inpå en match.

Vad gör du när du är ledig?
– Jag älskar att bara slappa. Stänga ute allting och bara titta på serier eller som i går, ett Sagan om ringen-maraton. Det är en ultimat ledig stund. Om det blir flera lediga dagar på raken tar jag gärna en weekend någonstans med Maja. Men det är ovanligt mitt under säsong. Jag gillar att chilla, det är min hobby.

Vad bränner du mest pengar på?
– Jag spenderar sällan pengar. Om jag shoppar köper jag ofta mycket på en och samma gång, vid sådana tillfällen kan det gå åt pengar. Men då shoppar jag inte på ett tag efter det. Sedan har jag några klockor som kostat en del, en Hublot och några Rolex. Jag har bland annat en Rolex Day-Date som jag köpte i Lissabon första gången jag fick råd med det. Den har ett symbolvärde. Annars köpte jag den nya Rolex Daytonan i vitguld hyfsat nyligen. Den gillar jag mycket.

Har du fått offra mycket för att spela fotboll på den här nivån?
– Det blir mycket uppoffringar. Åter­igen är jag lyckligt lottad som har de kompisar jag har, som förstår min sits. Jag kunde inte hänga med på festerna i 15-årsåldern när de smet i väg. De visste vad jag drömde om och att jag hade träning dagen efter. Har du en dröm så måste du bestämma dig och satsa hårt på den. På den resan kommer det att dyka upp vägskäl där du måste fatta beslut. Så har det varit för mig och jag är väldigt glad för de val jag gjort. Jag har följt min dröm ända sedan jag var liten, och det är jag stolt över.

Hur ser du på framtiden?
– Jag har drömmar och visioner, men jag lever för stunden, även om det kan låta klyschigt. Om jag bara gör ett bra jobb i dag kommer det att hjälpa mig i morgon. Fortsätter jag att tänka på det sättet så kommer allt att bli bra. Jag känner ingen stress inför framtiden.

Hur taggad är du inför VM?
– Jag är så taggad att det inte är klokt. Att få representera Sverige i ett fotbolls-VM och att få stå där på arenan och sjunga nationalsången ... Jag får rysningar nu bara jag tänker på det. Det här betyder allt för mig.