John Guidetti om dramatiska karriären: ”Det var bara svarta avgrundstankar”

Han var 19 år, Europas hetaste anfallare och svensk fotbolls framtidshopp. Sedan raserades allt. I ett exklusivt hemma hos-möte i skotska Glasgow berättar Celtics nya fixstjärna John Guidetti för King om sjukdomen som var nära att avsluta hans karriär och den långa vägen tillbaka till toppen.

Joel Ågren  |  Publicerad 2015-06-26 12:32  |  Lästid: 15 minuter
John Guidetti om dramatiska karriären:
John Guidetti i jacka från Acne och t-shirt från Calida. Foto: Sanna Dahlén

John Guidetti motar tröttheten ur kroppen och sträcker på ryggen med en ansträngd suck.

– Träningsvärk, konstaterar han och slår sig ner vid köksbordet.

Trots att Celtics nya fixstjärna bara bott i det 600 kvadratmeter stora huset utanför Glasgow i några veckor är hemtrevnaden påtaglig. Opera ur iPhone-dockan i köket, fotografier på flickvännen Sanna på väggen, Paul Pogbas matchtröja från landslagsmötet mot Frankrike slängd över en stolsrygg. Johns pappa Mike ställer fram en skål med nötmix och ett glas juice för att väcka liv i sonen. En quick fix före frukosten på Celtics träningsanläggning en kvarts bilfärd bort. Det är dagen före hemmamatchen mot Dundee FC. Om John är nervös inför utgången så döljer han det väl.


– Det lär bli en kasse till i morgon, konsta-terar han oblygt samtidigt som han visar runt i det ståndsmässiga huset, vackert beläget på den fotogeniska skotska landsbygden norr om Glasgow. Gym, spelrum med storbilds-tv, biljard- och foosballbord, ett till synes oändligt antal gästrum för polarna från förr och fotbolls- och basketplan på gården. Här finns det att göra även mellan träningar och matcher.

– Man måste kunna underhålla sig lite också, säger John och knyter på sig ett par svarta snea-kers från Christian Louboutin.

John Guidetti om dramatiska karriären:
Sedan John lånades ut till skotska Celtic i september har han gjort tio mål på elva matcher. Foto: Sanna Dahlén

Sedan Guidetti skrev på ett säsongskontrakt för ligamästarna Celtic i somras har klubben gått från mittenplacering till serieledning. Att John, som svarat för tio mål på elva matcher sedan utlånet från hemmaklubben Manchester City, är lagets starkast lysande stjärna är uppenbart. Som tack för besväret har 22-åringen tilldelats utmärkelsen Månadens spelare i skotska ligan i oktober. Övergången till klubben var en rysare i sig. Lånet blev klart under transferfönstrets sista dag, men affären var nära att spricka i sista stund då delar av kontraktet inte skickades in i tid. Celtic överklagade beslutet till Fifa som till slut gav dispens. Låneavtalet med City löper ut efter säsongen och intresset för den 22-årige anfallaren är enormt. Brittiska medier rapporterar om att flera europeiska klubbar, däribland serieledaren Marseille, vill köpa svensken redan i januari. Även Celtic är noga med att markera att de vill ha kvar John i klubben, kosta vad det kosta vill. Och kosta, det kommer det. Prislappen för Guidetti ligger enligt Evening Times för närvarande på drygt 60 miljoner kronor. Förhandlingssitsen kunde inte vara bättre. För John själv är transferfönster och kontraktsförhandlingar ointressanta. Hans fokus är riktat mot bollen och målet.

– Mina agenter fokuserar på affärerna så fokuserar jag på fotbollen, annars blir det fel. Även om det är kul att klubbarna intresserar sig för mig så trivs jag grymt bra i Celtic, säger John diplomatiskt och sveper den sista frukostjuicen.


Klockan närmar sig halv nio och "Super-Guidetti", som den unge bolltrollaren kallar sig på Twitter, är angelägen om att komma i väg till morgonträningen. På uppfarten utanför står en vit Mercedes CLS 63 AMG parkerad. John varvar motorn, passerar grinden som skyddar huset från närgångna utomstående och tar fart på den smala landsvägen.

– Den spinner fint alltså.

Hur många bilar har du?

– Två, Mercan och så en Bentley i Sverige. Det räcker för mig. Lyckas jag prestera ännu bättre kanske jag unnar mig en till.


John Guidettis livshistoria liknar ingen annan. Den har allt: framgångar och motgångar, kärlek och svärta. Och den börjar på en lerig fotbollsplan i Kenya. John var tre år första gången familjen flyttade till Afrika. Pappa Mike arbetade som skolchef för Svenska skolan i Nairobi, mamma Susanne pluggade till arbetsterapeut och jobbade extra som simlärare på skolan.

– Jag minns att jag satte på mig shorts och en t-shirt på morgonen och sprang ner barfota till matsalen och käkade frukost. Resten av dagen hängde jag på internatet, där vi bodde. Skolan hade allt: swimmingpool, tennisplan, fotbollsplan, basketplan. Det var som en pojkdröm.

Första gången John fick upp ögonen för sporten han skulle viga sitt liv åt att bemästra var under fotbolls-vm -98.

– Det var Roberto Baggio, det var Christian Vieri, det var Italien, det var pappas land. Det var stort, liksom. Efter vm lirade jag fotboll konstant. Jag var inte särskilt bra, men jag älskade det.


Andra gången familjen flyttade till Kenya var John tio år. Familjen trivdes inte i Sverige, saknade värmen och människorna. John, som hade hunnit göra sig ett namn i Brommapojkarna – Sveriges bästa lag i sin årskull – började söka med ljus och lykta efter ett kenyanskt lag som kunde matcha hans potential.

– Jag och pappa letade lag i olika privatskolor, men det funkade liksom inte. De rika i Afrika käkar mycket och lägger på sig rätt bra, de kunde inte spela fotboll för fem öre.

Tvärs över gatan till Svenska skolan låg fotbollsklubben Impala, där Kibera Black Stars tränade. Kids från slummen som brann för sporten och levde för dagen. John välkomnades med öppna armar.

– Det första som händer när jag börjar i laget är att vi begraver vår lagkapten, som drunknat tillsammans med sin bror när de skulle tvätta av sig i en pool hos några rika efter en träning. Nästan alla killarna spelade barfota och de få som hade fotbollsskor hade lagat dem med tejp och snören tio gånger om.


John Guidetti om dramatiska karriären:
Här inledde John sin fotbollskarriär i kenyanska Kibera Black Stars. Foto: Privat

Genom Mikes kontakter i Brommapojkarna bildades så småningom Impala Bromma Boys, en systerklubb till bp som den svenska klubben, via Mike Guidetti, hjälpte med skor, bollar, västar, mackor och mjölk. I dag driver familjen Guidetti Foundation, en välgörenhetsstiftelse med syfte att ge unga barn i slummen en sportslig chans att slå igenom som professionella fotbollsspelare.

Har du kontakt med någon av spelarna från Kenya i dag?

– Jag var där senast 2012 och har en del kontakt med lagets coach Ousch via stiftelsen. Jag fick faktiskt ett samtal från Tommy Söderström (sportchef för Brommapojkarnas ungdomsverksamhet) nyligen som berättade att en av killarna från Impala Bromma Boys stod utanför klubben och frågade efter mig. Killen hade åkt över hela jävla världen för att komma till Sverige och spela i laget. Han bara: "I'm going to Sweden to play for Brommapojkarna." Helt sjukt, va? Vi har faktiskt flera killar i laget som lyckats riktigt bra där ute.

När John fyllt tolv år flyttade familjen tillbaka till Sverige. Han återvände till Brommapojkarna, började i fotbollsskola och bestämde sig för att satsa allt på sporten. Turneringar och matcher avlöste varandra, kraven på att prestera i det formtoppade bp växte.


– Jag var inte den största talangen men krigade jävligt hårt. Det var full fart hela tiden. Jag tränade mer än någon annan, dök till och med upp på träningar som jag inte var behörig till. De andra killarna trodde att jag var sjuk i huvudet, men det enda jag ville vara att spela fotboll. På den tiden var Brommapojkarna galet överlägsna alla andra lag, så om jag skulle platsa i laget gällde det att leverera.

Hur var du i skolan?

– Jag hade väl okej slutbetyg, gick ut med 220 poäng. Jag är nog ganska lättlärd, tror inte att jag har pluggat en enda dag i hela mitt liv. Jag gjorde allt i sista sekund, fotbollen gick alltid före. Det är klart att man vill vara en god förebild och säga att skolan är sjukt viktig, och det är den också för de flesta, men den är också orsaken till att vi inte har lika många stora sportstjärnor i Sverige som vi kunde ha haft. Är du i skolan mellan klockan åtta och fyra och adderar några timmars restid och läxläsning på det, så är det klart som fan att du inte kan mäta dig med utländska spelare som lägger hela dagarna på att träna passningsövningar. Det är svårt att utvecklas i något som räknas som en hobbyaktivitet och förpassas till några få kvälls-timmar efter skolan.

John gjorde sin första provspelning för italienska storklubben Lazio knappt tretton år fyllda. Flera provspelningar följde, alla framgångsrika. Inter, Roma, Sampdoria, Manchester City – alla såg den blonde svenskens potential och ville ha en del av framgångskakan.


– Jag minns första gången jag blev inbjuden till Inter, det var när Zlatan spelade där. Det var Fashion Week i Milano, hotellpriserna var skyhöga och vi fick pröjsa allt själva. Farsan hyrde en Fiat Punto och vi sov i bilen i en vecka, köpte mackor till lunch och käkade ur bakluckan. Kanske inte det mest ultimata upplägget, särskilt inte med tanke på farsans storlek, men ett fint minne.

När John fyllt femton år var det dags att välja: Sampdoria eller City. Båda ville signa, båda ville göra det på studs. Ett inte helt lätt beslut för en nybliven byxmyndig. Han rådfrågade en part i målet – Sven-Göran Eriksson, tränare för Manchester City och tidigare tränare för Sampdoria.

– Svennis tog med mig till tränarkontoret tjugo minuter före Citys hemmamatch mot Chelsea. Jag frågade vad han skulle välja. Han svarade City. Det räckte för mig. Jag skrev på och flyttade till England några veckor senare.

15 år gammal och flytta ifrån allt man har hemma i Sverige, det måste ha varit tufft.


– Ja. Jag minns att jag att bröt ihop i bilen på vägen hem efter en träning. Jag började stormböla och farsan fattade ingenting. Å ena sidan var jag överlycklig att drömmen jag haft hela livet plöts-ligt slagit in, å andra sidan ledsen för att lämna allt jag hade hemma i Sverige. Det var en jävligt skum känsla.

Pappa Mike Guidetti är ett kapitel för sig. Den före detta rugbyspelaren med respektingivande kroppshydda och stort hjärta är sinnebilden av en engagerad fotbollsförälder. När John flyttade till Manchester som 15-åring flyttade Mike med, medan mamma Susanne och storasyster Carmen stannade kvar i Sverige. I dag är föräld-rarna särbor. John är inte sen med att belysa de upp-offringar familjen gjort för att han ska kunna leva sin pojkdröm.

– Pappa kan mig bäst i hela världen. Han har sett vartenda pass sedan dag ett. Han är skitviktig, det är alla i min familj. Vi är ett team: jag, pappa, mamma, tjejen, syrran. Det är stort av tjejen att offra sitt liv hemma i Sverige för att stötta mig i min karriär och det är klart att det inte är helkul för morsan att hennes man och son försvinner i väg till ett annat land på obestämd tid. Jag vet inte hur många födelsedagar och jular jag har tvingats ställa in för att jag ska spela match. Det är uppoffringar som drabbar många.

John Guidetti om dramatiska karriären:
John utanför Celtics tränings­anläggning i sin Mercedes CLS 63 AMG. Foto: Sanna Dahlén

Väl i Manchester möttes John av en lagmentalitet diametralt motsatt den svenska. Om fotbollen i Sverige var en oskyldig hobbyaktivitet förpassad till sjurycket efter skolan var fotbollen i England en uppvisning i darwinism i dess renaste form. Hierarkier styrde. Svagheter utnyttjades.


– Fotboll i Manchester är på liv och död. Hit kommer kids med tuffa uppväxter i bagaget som ser fotbollen som sin enda chans att lyckas. Alla slåss om samma plats, alla vill bli killen som lyckas. Det var make it or break it. Som svensk var det jävligt tufft i början, innan man lärde sig hur man förtjänar sin respekt.

Hur förtjänar man respekt?

– Genom att prestera på plan och spela bra fotboll. Det är det enda sättet.

Hamnade du i slagsmål?


– Det hettade till ett par gånger, helt klart. Att klippa sönder ett par kalsonger i Sverige är inte okej, i England är det vardagsmat. "Okej, nu har ni klippt sönder mina Calvins. Hur kul är det?" De är inte elaka grabbar, tvärtom, det har bara en annan jargong som det tog ett tag att lära sig. Men första sommaren var det riktigt tufft. Det var en sjuk omställning. Hemma hade jag massor av vänner. Vi chillade, spelade fotboll, det var klass. I Manchester hade jag ingen. Det enda jag tänkte var: "Vad fan har jag gjort?".

Guidettis stora genombrott kom i holländska Feyenoord, dit han blivit utlånad efter att han givits för lite speltid i City. Hemmaklubben var inte längre det lag det varit när John blev signad som osnuten 15-åring. City hade blivit världens rikaste fotbollslag och var på god väg att bli ett av de största lagen i världen. Man köpte in storspelare och lät de unga talangerna nöta bänk. Ingen plats för ett 19-årigt stjärnskott med vinnarskalle och självförtroendet hos en superstjärna.

– Jag kom i kontakt med Feyenoord första gången när jag var 17 år. Vi hade landskamp mot Holland och jag gjorde fyra mål. Efter det sa lagets tränare att dörren alltid stod öppen för mig om jag ville börja spela. Så jag åkte dit med farsan, kollade på en hemmamatch, bokade ett möte med sportchefen och sa att jag skulle göra tre mål i dag om han signade mig. Jag tog nummer tio och skrev på papprena samma dag.

När Guidetti gjorde entré i laget var Feyenoord en klubb i kris. Laget som hade en snitt-ålder på 22 år, hade sålt sina tre bästa spelare, hamnat tia i ligan året innan och torskat med 10–0 mot PSV Eindhowen. Tränaren sparkades under försäsong av spelarna själva och klubben låg på ruinens rand, trots att laget snittade på 51 000 betalande per match.


Du blev räddaren i nöden?

– Lite så blev det faktiskt. I min första intervju i laget sa jag att vi skulle vinna ligan. Alla trodde bara att det var snack från en kaxig 19-åring med hybris, men så började det gå bättre och bättre och bättre. Det var en magisk säsong, men ingen annan utom jag trodde att det skulle hålla.

När peakade det?

– Derbyt hemma mot Ajax. Jag hade dragit på mig en rejäl förkylning och spelade med penicillin i kroppen. I tidningarna publicerade de en följetong med min kroppstemperatur i form av en termometer: "39,8 grader, för sjuk för att spela. 37,5 grader. Hinner han ändå bli frisk?" För mig fanns det inget alternativ, jag skulle spela. Laget hade inte vunnit mot Ajax på sex år, matchen betydde mer än hela säsongen för fansen. Under sista träningen kom 10 000 pers och tände tusen bengaler och sjöng. Det var kaos. Rent spelmässigt kanske det var min sämsta match i Holland, men jag var alltid på rätt plats vid rätt tillfälle. Jag gjorde hattrick och vi vann matchen. Det var... wow. Efter matchen stod vi i timmar och sjöng och dansade med fansen. Alla grät. Det var kaos. Samma kväll gick två fans och tatuerade in mitt namn och dagens datum. Veckan efter var allt gratis för mig och tjejen. Mat, kläder – allt. Det ställdes till och med krav på att resa en staty till min ära. Helt sjukt.


Det rullade på – och in. John gjorde tre hattrick på tre hemmamatcher i rad och avslutade på topp med osannolika 20 mål på 23 matcher. Intresset för den svenske målgöraren växte, såväl i media som bland fansen. I februari 2012 presenterades Guidetti för första gången i det svenska a-landslaget, inför en träningslandskamp mot Kroatien. John, som skulle bli den yngste spelaren någonsin i en svensk em-trupp, fick spela en halvlek och Sverige vann med 3–1. Guidetti levde drömmen. Sedan tog mardrömmen vid.

John Guidetti om dramatiska karriären:
Foto: Sanna Dahlén

Den 14 april 2012 gjorde John Guidetti säsongens 20:e mål för Feyenoord i 3–0-segern hemma mot Excelsior. Det var dagen före hans 20:e födelsedag och flickvännen Sanna hade ordnat en överraskningsfest till hans ära. Alla Johns vänner var på plats i Rotterdam för att fira målskytten och stämningen var hög. Sällskapet började kvällen på en abonnerad restaurang i staden och fortsatte sedan firandet i vip:en på en nattklubb i närheten. Framåt kvällen började John må dåligt. Han kände sig febrig och tog en Paracetamol för att orka fira vidare. Kvällen gick och John blev allt sämre. Framåt midnatt tackade han för sig och lämnade sin egen födelsedagsfest före alla andra.

– Först trodde jag att det var en vanlig förkylning, senare på natten spydde jag och trodde att det var en vanlig magsjuka. Jag vet än i dag inte vad jag hade fått i mig och jag bryr mig ärligt talat inte. Det ligger bakom mig nu.

Magsjukan höll i sig i en och en halv vecka. När John till slut tvingade sig upp ur sängen hade han förlorat all kraft i högerbenet och kollapsade på golvet.


– Min första tanke var: "Fan, jag kommer att missa slutet av säsongen." Min andra tanke var: "Fan, jag kommer att missa em." Jag läste i tidningarna att man fruktade att min karriär var över och att jag aldrig mer skulle kunna spela fotboll. Det var otroligt tufft. Riktigt jävla tungt.

Labbanalyser visade att John drabbats av campylobacter, en bakterieart som sprids via dåligt upphettad mat och som inte sällan förväxlas med salmonellasmitta. Att viruset leder till komplikationer som muskelförtvining är ovanligt, en på tio miljoner. Ingen känt fall har tidigare drabbats i benet. Antikropparna som skulle bekämpa viruset i magen angrep i stället myelinet i nervsystemet vilket resulterade i en temporär förlamning. Guidetti undersöktes av såväl Manchester Citys specialläkare i Holland som världsledande experter i Sverige och usa. Alla var överens: em är uteslutet. Om John hade tur kunde karriären räddas på sikt. Med emfas på tur.

– Efter den sista, definitiva läkarundersökningen bröt jag ihop totalt. Det var gråt, gråt, gråt. Jag ville bara ligga i sängen och aldrig mer gå upp.

Efter två månader i sjukhussängen reste John till Italien för att påbörja sin rehabilitering. Ett mödosamt arbete med marginella framsteg.


– Det finns en maskin som heter Bidex som mäter styrka i benen. En vanlig fotbollsspelare brukar ligga på mellan 250 och 300 i benstyrka. Jag låg kvar på 55 de första månaderna. Fick knappt upp skiten, så svagt var benet. Jag var skitfrustrerad och arg, men kämpade på.

Efter drygt ett och ett halvt år av stenhård rehabilitering hade John återfått mycket av styrkan i benet. Den spelsugne 20-åringen gjorde comeback i Citys reservlag, inledde starkt med målfest men insåg snart att något var fel. Han gick av planen med smärtor i vänsterknäet, skickades på läkarundersökning och möttes av ännu ett osannolikt bakslag. Knäet hade fått sig en smäll och behövde opereras. Läkningsprocessen beräknades till sex månader.

– Där och då var jag redo att lägga ner fotbollen. Det var över för mig. Jag orkade inte mer.

Hur mådde du under den här tiden?


– Det var som om någon hade skalat bort allt som gjorde mig till den jag var. Tog man bort fotbollen fanns det inget kvar. Jag var inte mig själv, helt enkelt. Det var bara svarta avgrundstankar. När den där maskinen visade samma siffror i månader, trots att jag gav precis allt jag hade, då trodde jag att det var slut.

Vi tar ett välbehövligt break. Tar oss an fruktbuffén som står uppdukad i lägenheten i centrala Glasgow, som King lånat för ändamålet. Från högtalarna dundrar Ken Rings Grabbarna från förorten. John ger beröm för låtvalet.

Det florerar flera klipp på nätet där du rappar på svenska, bland annat tillsammans med Daniel Adams-Ray.

– Musiken är mest en rolig grej. Jag har alltid gillat att sjunga, är duktig på att memorera texter och känner många av killarna som sysslar med hiphop i Sverige. Att lyssna på svensk musik är ett sätt för mig att känna mig hemma.


Har du gjort någon seriös satsning på musiken?

– Jag och Ken gick faktiskt in i studion och skrev några låtar tillsammans under min skadeperiod, mest för att jag skulle få något annat att tänka på. Han är wow, förmodligen Sveriges bästa textförfattare i sin genre. Texterna handlar om mitt liv och min uppväxt och vad jag vill uppnå. Vi får se vad det blir av det. Jag försöker hålla det lite lågt och fokusera allt på fotbollen. Det är lätt att andra tar sådana där grejer överseriöst och börjar kritisera till höger och vänster.

Efter ett fruktlöst halvår i engelska Premier League-laget Stoke lånades John ut till Celtic i september. Två månader senare gjorde han comeback i a-landslaget. Han hade då varit borta från fotbollen i över två år. John beskriver tiden i Stoke som ett felbeslut. Med en total speltid på 21 minuter de första fem matcherna i klubben är det svårt att argumentera för något annat.

– Många säger att jag floppade i Stoke. Att floppa är när man spelar och misslyckas. Hur kan jag floppa när jag aldrig fick chansen? Av vilka anledningar jag inte fick spela vet jag inte än i dag. Det var skitfrustrerande och jag kände mig grymt orättvist behandlad, med jag fick åtminstone börja träna på hög nivå igen och fortsätta utveckla min fysik.


I dag är John helt återställd från sina skador, men anser fortfarande att han har långt kvar till att nå sin fulla potential.

– Även om jag är en bättre fotbollsspelare i dag än när jag spelade i Holland så kan jag alltid bli bättre. Jag är bara 22 år och utvecklas hela tiden. Min absoluta toppform når jag antagligen inte förrän om sex, sju år.

Du fick bara 20 minuters speltid i landslagets träningsmatch mot Frankrike i november. Känner du att du får tillräckligt med förtroende från Erik Hamrén?

– Jag vet inte. Det är klart att man vill spela, det vill man alltid. Men det är Hamréns beslut och jag respekterar det. Jag får se det som en motivation för att jobba hårdare och visa att jag är rätt man för jobbet och förtjänar min tid på plan.


Har han motiverat sitt beslut att bänka dig?

– Inte mer än det han har sagt i media, att han inte tycker jag är helt där. Än.

Håller du med?

– Faktiskt inte. Om jag hade spelat mot mig själv som 19-åring så hade jag vunnit i dag, alla gånger. Jag känner mig själv och vet min egen kapacitet. För en förbundskapten är det svårare att hålla reda på alla spelare. Han kan bara bedöma det han vet och har sett med egna ögon. Det är bara att acceptera hans beslut och kämpa på. Det viktigaste är alltid vad du presterar i klubblaget, allt annat är en bonus.


Du beskrivs gärna som Zlatans tronarvinge. Det är stora skor att fylla.

– Verkligen. Han är en fantastisk spelare. Nio Guldbollar i rad, det är sjukt. Jag tänker inte så mycket på det där, fokuserar hellre på att fullända min egen potential.

Hur ser din och Zlatans relation ut?

– Det är en professionell relation. Han är grymt duktig och jag försöker lära mig så mycket jag kan av honom varje gång jag spelar med landslaget. Men mer än så är det inte.


Vilken roll har du i laget?

– Jag är väl killen som snackar mycket. Är mig själv. Sprallige John, du vet.

Kaxige John?

– Det är självförtroende bara. Det måste man ha inom fotbollen. Om man inte tror på sig själv så blir det svårt att lyckas.


Hur laddar du inför en match?

– Jag har mina ritualer. Inte tvångstankar direkt, men saker som jag gillar att göra. Som att matchtröjan måste åka på sist, till exempel. Annars gillar jag att sitta och surra på spelarhotellet och möta grabbarna i laget i Mario Kart. Jag är bäst, så klart.

Och sämst på att förlora?

– Verkligen. Jag blir lack för absolut ingenting. Torskar jag kan det förstöra en hel dag.


Du förstör saker i affekt?

– Jag har förstört ett och annat Playstation. En gång boxade jag sönder en tv efter att jag torskat i något tv-spel. Inte så där jättesmart, kanske.

Hur ser du på framtiden?

– När man gått igenom det jag har gjort så försöker man inte tänka så mycket på framtiden, utan leva i nuet och uppskatta det man har. Det är klart att man vill vinna titlar och spela i de största lagen, men det är ingenting som jag går runt och tänker på. Det viktigaste är att jag får spela fotboll, må bra och njuta av livet.


Vad saknade du mest under skadeperioden?

– Att få göra mål inför en fullsatt publik. Det är a och o i Johns värld. Det finns ingen bättre känsla i världen.

Dela på Facebook
Tweeta