King träffar Kalle Zackari Wahlström

Ett redaktionsmöte som hämtat ur en dålig Killinggänget­sketch har resulterat i att jag står framför Kalle Zackari Wahl­ström i en björndräkt. På armen har han sin ettåriga dotter Essa, hon vinkar glatt till den björn som för tillfället står och diskuterar boots med hennes fader.

– De är handgjorda av japanska hipsters.

Kalle tittar ner på sina höga motorcykelstövlar som har kostat honom alldeles för mycket pengar.

– De var här från Tokyo för att ta emot beställningar, och utan att jag visste ordet av hade jag beställt ett par specialtillverkade boots.

Anledningen till att småbarnsfarsan Kalle tvingas stå och diskutera oväsentligheter med en loppbiten brunbjörn i en foto­studio i Stockholm bygger på en lös idé om att återskapa en av Kalles många tatueringar. Kronhjorten på bröstkorgen och vildsvinsbetarna på armen får vänta till en annan gång, i dag är det den som täcker hela överkroppen och som föreställer en man med kniv som slåss mot en björn som gäller.

Om inte annat får det vara en referens till titeln på Kalles nya bok Starkare som en björn, snabbare som en örn, uppföljaren till debutboken Stark som en björn, snabb som en örn där Kalle precis som i tv­-serierna Svett & etikett och Träna med Kalle utsätter sig för en rad olika sporter och träningsformer.

Den här gången har han testat alltifrån SM i rodd till att gå uppför ett berg med skidor, så kallad skidalpinism. På frågan vil­ken som var den härligaste respektive vidrigaste träningsupple­velsen är svaret detsamma.

– Rugby. Alltså rugby är så jävla mäktigt, men också livsfar­ligt. Det går emot allt som man tycker är rimligt. Det kommer en kille som väger 120 kg springande mot dig, han har en äggformad boll i handen och du har en 40 cm tjock regelbok du försöker komma ihåg i huvudet. Hans knän går som hävarmarna på ett ånglok och du ska in mot hans midja och stoppa honom. Det vill du inte. Men du måste göra det ändå. Jag tänker att det är så nära man kommer att slåss mot en mammut. Det tror jag är nyttigt. Det är liksom det som är meningen, jag tror att man har inbyggt i sig att gilla det där. När jag kom av planen var hela insidan av läppen ett enda stort köttsår. Jag hade fått en armbåge där. Det var asmysigt.

Har du fortsatt med någon av sporterna även efter boken?

– Jag önskar att jag kunde säga rugby. Men det är träning två gånger i veckan, två timmar varje måndag och onsdag. Jag kan inte det. Så som det är nu, med två barn, tre hundar och jobb, får jag passa på att lyfta skivstång när jag går ut med soporna.

Att beskriva en armbåge i fejset som "asmysigt" eller att lyfta skrot och sopor i samma vända är så väldigt... Kalle Zackari Wahlströmskt. Lägg därtill en cigg och en folköl och bilden är fulländad. Inställningen har kommit att bli hans signum och gett honom en särställning i den annars präktiga träningsvärlden.

– Jag har en tacksam roll i träningsvärlden. Hela grejen med att "träning är enkelt" och "träning är för alla" har gjort mig till en outsider. Det är ganska kul att vara där. Det är alltid kul att säga de där sakerna. Ett tag kändes det som om jag hade sagt allt, men så läste jag in min förra bok som ljudbok och insåg: "Vad fan, jag säger ju ingenting i den här." Då blev jag tvungen att skriva en ny bok.

Varför tror du att så många tilltalas av din inställning?

– Det är just för att det är annorlunda att lyssna på mig. Jag är inte en träningsmänniska som pratar, utan en pratmänniska som tränar.

Hur ser en typisk Kalle-beundrare ut?

– Möter jag en kille med liten mössa och skägg, då vet jag att han sneglar mot mig. Kanske tränar han crossfit också. Om man tränar crossfit känner man till mig, så kan man säga.

Vad tycker andra träningsprofiler om dig?

– Jag tror att de tänker att jag är en kul idiot. Ofarlig liksom. Men de är ju för Gympaläraren, till exempel. Alla som tycker om träning är ju för att barn ska röra på sig. Generellt försöker jag göra grejer som folk är för, jag tycker det är så jobbigt med kritik.

Förra året återvände Kalle till sin gamla högstadieskola Vanstaskolan i Ösmo för att ikläda sig rollen som Gympaläraren. Med visselpipa i hand fick han eleverna att spela mindre Minecraft och mer spökboll. Tv-­serien blev en stor succé och Kalle belönades med både Kristallen och Svenska Barnidrottspriset för sina insatser.

– Om man är schysst och tänker "det här ska hjälpa någon" och inte "det här ska stå i Aftonbladet", då blir det hjärtligt och fint. Så tänker jag med mina tv­-program och böcker, kan det här vara bra för någon? Om svaret är ja är det värt det.

Kalle plåtas medan Essa kryper runt i studion. Fotografen ber björnen, tillika skribenten, att ställa sig bakom Kalle och ta ett ordentligt grepp om Kalles kulor. Det kan bli roligt, säger han. Kalle ylar som en jakthund. Faktum är att Kalle bor i Pungpinan i Stockholm. Där lever han tillsammans med hustrun och medie­personligheten Brita Zackari, nämnda dottern Essa samt 11­-årige sonen Glenn från ett tidigare äktenskap med chefredaktören Jonna Bergh.

Du har blivit Gympaläraren med hela svenska folket och vunnit Svenska Barnidrottspriset, hur viktigt är träning när du uppfostrar dina egna barn?

– Det är skitsvårt. Gympaläraren kom till mycket av att jag tycker att det är en krånglig del av föräldraskapet. Min son tycker det är roligare med tv-­spel än att röra på sig.

Skomakarens barn går i de sämsta skorna.

– Exakt. Sedan tycker han att det är kul att fäktas och leka ninja också. Men jag tyckte inte heller att det var kul att träna när jag var liten. Det var först som vuxen jag upptäckte träning. Men visst, det är supersvårt och jag försöker prata om det. Jag tvingar ut honom på hundpromenader eller möter honom lömskt vid tunnelbanan så att vi går hem i stället för att åka bil. Ibland byter vi speltid mot träning och utomhusgrejer. Det är under perioder när jag känner mig stark som jag orkar hålla på, sedan kommer perioder när jag inte vill att han ska göra saker som han inte själv vill. Så är det nog för alla.

Du började själv träna som 24-åring. Varför?

– Det var en slump. Den vanliga historien jag brukar berätta är att jag var på semester i Malaysia med min exfru och hitta­de ett gym på hotellet. Det fanns air­condition där inne, så det var väldigt skönt att hänga där. Plötsligt satte jag mig på en trä­ningscykel och började trampa bara, jag cyklade i en timme och det kändes så mysigt efteråt att jag fortsatte. Den andra histo­rien som jag inte brukar berätta är att jag hade ganska mycket kroppsångest när jag växte upp. Jag tyckte att jag var tjock. Och jag tror att jag bestämde mig för att jag ville göra någonting åt det.

Har du brottats mycket med psykisk ohälsa?

– Jag tror att min superhjältekraft, som funkar bra i tv till ex­empel, är att jag har väldigt nära till mina känslor. Men det är ganska svårt att sortera i dem. Det går rätt snabbt i huvudet på mig, vilket gör att jag har svårt att styra det där. Då kan det bli rörigt och vara ganska jobbigt att hålla på med allt som händer i huvudet.

Har du någon diagnos?

– Nej, det har jag inte. Men jag går i terapi.

Hur länge har du gått i terapi?

– I sex år ungefär. Jag vet inte vad terapiformen heter. Det är en härlig man jag går till bara, han är större än jag och har fler tatueringar.

Du har gått i terapi lika länge som du varit träningsguru. Finns det något samband mellan träningen och deppigheten?

– Om jag sköter träningen blir jag mindre deppig. När det är så där rörigt i huvudet, då är det skönt att göra något som är så tydligt som träning. Jag kan gå ut och göra fem­-gånger-­fem av någonting, när jag har gjort det är det klart. Medan att göra tv­-program eller skriva bok, det tar ju aldrig slut. Det går inte att överblicka. Då är det skönt med något som är avgränsat. När jag är klar så är jag klar och det känns lugnt i kroppen för att jag är trött i kroppen. Jag är understimulerad och träningen gör att jag känner mig mindre understimulerad.

Har det alltid varit så?

– Jag har alltid känt mig understimulerad. Jag fick hoppa över en klass när jag gick i skolan till exempel, jag gick från fem­man till sjuan. Det är det jag försöker säga när jag pratar om trä­ning: Man är inte gjord för det här livet. Man är gjord för att klara fysiska utmaningar, och får man inte göra det blir man deppig. Jag blir det i alla fall. När jag inte får träna blir jag som någon som försöker sluta röka, jag blir ond och det kryper i hela kroppen.

Märker din fru om du inte har tränat?

– Ja, om jag har varit sjuk i tre dagar och inte kunnat träna vet jag att hon tänker: "Nu vill han skiljas, han hatar mig."

Är du svår att leva med?

– Ja, det är jag. Jag är svår att leva med. Man kan väl säga att jag inte är så easy-going. Är det något som skaver kan jag inte släppa det. Men det finns bra grejer med mig också. Det kan vara kul att vara ihop med mig. Jag kan ordna fint och vara omtänk­sam, men det är högt och lågt. Det är mycket, liksom. Låter jag helt galen nu?

Essa är hungrig. Kalle hämtar gröt och minns hur han själv som brådmogen bebis skrek "Satan, satan, ge mig tutte" till sin mamma på en buss.

Kalle växte upp i ett proggigt hem i Sorunda i Nynäshamn, en grannkommun till Ösmo där Gympaläraren spelades in. Föräldrarna var lärare och hade hjärtat långt åt vänster. Mc­Donald's var strikt förbjudet ("imperialistsvin") precis som allt annat från USA.

– Jag minns att jag tjatade till mig en tröja på Hennes & Mau­ritz från min mamma. En röd tröja som det stod "USA" med gula bokstäver på. När vi kom hem med den blev min farsa så arg att han tog den. Jag fick höra sedan att han hade eldat upp den. Det är jag stolt över i dag, jag tycker att det låter som en man med principer. Det gillar man ju. Och man är ju emot USA.

Är du lika långt åt vänster som de?

– Det är dåligt att prata politik när man är på SVT, men jag är för solidaritet och tycker att man ska hjälpas åt. Samtidigt är det sweet för mig med rut­avdrag. Men det är ju dåligt att jag ska ha det sweet, jag har det redan sweet. Det är konstigt att jag ska ha det sweetare.

Hur sweet har du det? Är du rik?

– Nej. Jag borde vara det, men jag har typ inga pengar. Jag skulle tro att jag har mindre pengar än vad du har.

Varför?

– Jag vet inte! Jag är värdelös med pengar. Visst, jag har pengar i mitt bolag och så. Men jag är sjukt dålig med pengar. Jag har ingen koll. Det är en revisor som sköter allt det. Jag har en kom­pis som har skrivit sig hos sin revisor, så all hans post kommer till revisorn. Kommer det något privat får han gå och hämta det. Så kanske man borde göra.

Vart försvinner pengarna?

– Vi har två hus. Två bilar. Det är dyrt att jaga, och sedan håller jag på att köpa en massa krångliga kläder, kopior av gamla arbetarplagg och militärkläder.

Trots föräldrarnas brinnande McDonald's-­hat och Kal­les flirtande med arbetarmode hamnade samtliga av familjens syskon i reklam-­ och mediebranschen. Kalles äldre halvsyskon, Sara och Erik Haag, tog täten redan i tidig ålder.

– De gjorde Sommarlovsmorgon när jag var 14 år och det tyckte folk var tufft. Det var lyxigt på det sättet. Det i sin tur har väl gjort att jag tänkt att det är så man ska vara. Att vara på tv har jag alltid sett som något fint. Sedan var det lyxigt för att de hjälp­te mig att få mina första jobb. Jag jobbade på Spermaharen till exempel, det fick jag via Schyffert som var min brorsas kompis. Sedan jobbade jag på min syrras reklambolag Delorean. Så jag har fått jobb via dem.

Spermaharen var ett av Killinggängets mest skandalomsusade projekt, det var en sajt i början av 00-­talet där man bland annat kunde spela ett spel som gick ut på att kittla Sagan om Ringen­-för­fattaren J.R.R. Tolkiens könsorgan med en fjäder samt läsa fej­kade resereportage av Henning Mankell och dennes vardag i Moçambique: "Vuxna män (alltså inte barn) tvättar min penis i åsnemjölk varje morgon. Det håller mig ung och bevarar min penis len." Wallander-­författaren gick i taket och sajten seder­mera i graven.

Kalle fortsatte till reklambranschen. Först på syrrans bolag Delorean där han gjorde radioreklam, sedan som copywriter på byråerna Family Business och Great Works.

Vid sidan om jobbet startade han en träningsblogg, och när han kort därefter gjorde tv-­debut med Svett & etikett på SVT var den vanligaste reaktionen: "Programledaren låter ju exakt som Erik Haag". Då var det få som visste att de var bröder.

Ser du dig själv som en typisk lillebrorsa?

– Mer av ett ensambarn. Jag har haft fyra vuxna runt mig. Det har färgat mig på många sätt. Jag har känt mig utanför den vuxna gemenskapen, vilket har fått mig att kämpa och försöka vara ro­lig och så där. Men det har gjort mig bortskämd också, på många sätt. Erik har alltid varit den stränga föräldern. Han var den jag var mest rädd för. Om det var någon som inte skulle få reda på att jag hade druckit, till exempel, var det ju Erik.

Är han lika sträng i dag?

– Ja. Han är jättesträng mot mig. Vi är väldigt nära varan­dra. Men som nu när jag skaffat en ny hund, då är hans första kommentar: "Vilken konstig tid på året att ta hem en hund, jakt­säsongen är ju snart slut." Sådan stil kör han.

Den nya hunden heter Bonnie och är lika gammal som dot­tern Essa. Sedan tidigare har han Jenny och Kakan, även de jakthundar. Jakten sker med utgångspunkt i Nynäshamn där familjen Zackari Wahlström har sitt andra hus. Om rugby­träningen inte gick att klämma in i småbarnslivet har åtminstone jakten fått fortsätta.

– Jag jagar lite mer än vad som är rimligt när man har en bebis. Under hösten jagar jag två gånger i veckan. Det är mycket klövviltsjakt med hund, det är det jag tycker är roligast.

Låt säga att du är på jakt med Henrik Schyffert och Jan Helin. Vilken roll tar du i det sällskapet?

– Jag har i alla fall slutat vara lillebrorsan. Förut var jag all­tid lillebrorsan, för det där är min brorsas kompisar från början. Numera är vi alla kompisar.

Har du jagat med Leif GW?

– Mm! Vi jagade bock.

Kungen?

– Ja. När man har hund blir man inbjuden på en massa fina jakter som tjänstehjon. Man är drevkarl. Jag släpper ut mina hundar så sitter grevarna och baronerna i jakttornen och skjuter djuren. Så kungen vet inte att jag har varit där. Jag träffade prins Daniel, som också har varit med, och han hade ingen aning om att vi hade jagat tillsammans. I det läget är jag bara en dräng.

Fotografen räcker Kalle en stor kniv. Han väger den vant i handen.

– Fin. En klassisk morakniv.

Det har blivit dags att gestalta tatueringen på Kalles över­kropp. Närkampen mellan jägaren och björnen, vars motiv är hämtat från en barnbok av Davy Crockett.

Lova att vara försiktig med kniven.

– Jag ska vara lika försiktig som du var med mina pungkulor.

Björnhuvudet har vid det här laget blivit mer av en klaustrofobisk bur än trevlig rekvisita. Genom nosen skymtar jag då och då Kalles smidiga rörelser när jag inte bländas av kamerablixtarna som speglar sig i knivseggen. Utanför jublar teamet ungefär som besökarna borde låta för en späckhuggare på SeaWorld.

Efter vad som känns som en evighet hörs fotografen tacka för i dag och jag får äntligen lyfta av mig den tunga björnskallen. Kalle har bar överkropp, och om det finns en tillstymmelse till kroppsångest så döljer han det väl.

Har självförtroendet fått ett uppsving den senaste tiden?

– Efter Kristallen! Jag kände mig som ny efter Kristallen, fak­tiskt, jag visste inte att det skulle vara så. Det hade varit coolare om man var som Filip och Fredrik och typ slängde Kristallen, men jag blev jätteglad. Den betydde väldigt mycket för mig.

Kalle placerar Essa i barnvagnen, de ska vidare till inspel­ningen av en kommande tv­-serie som Kalle ska programleda. Se­rien produceras av hans eget produktionsbolag Tomma Tunnor och ska visas på SVT senare i år.

– Den här gången handlar det inte om träning. Jag tänker att jag lever fel, så tanken är att jag ska träffa olika människor som har mitt drömliv. Jag har just träffat en kvinnlig trapper i Väster­botten och nu ska jag iväg och träffa en självförsörjande bonde. De lever närmare naturen och har det mysigare, helt enkelt.

Det är mycket som ryms i begreppet "mysigt" när det kom­mer till Kalle. En välriktad armbåge under en lerig rugbyträning tycks vara precis lika mysigt som att odla sin egen potatis. Enligt Kalle hänger allt ihop. Han borstar av sina handgjorda stövlar och tackar för en god match. Essa vinkar glatt adjö till björnen.