King listar filmhistoriens snyggaste filmer (och hur du snor stilen!)

North by Northwest

Viaplay

Historiens bästa film är en diskussionsfråga, men frågan om vilken som är filmhistoriens snyggaste kostym är avgjord sedan 1959. Det var nämligen då Alfred Hitchcocks North by Northwest gick upp i biosalongerna. Själva filmen, en spionthriller om en oskyldigt utpekad reklamman, rankas ofta som en av de bästa som har gjorts. Kul för huvudrollsinnehavaren Cary Grant, men framför allt för hans kostym. Det är nämligen inte Cary Grant som spelar huvudrollen, det är Cary Grants kostym som spelar huvudrollen. Det menade man i alla fall i en essä i det litterära magasinet Granta för några år sedan.

Cary Grant hade själv tagit fram kostymen hos sin skräddare på Savile Row. En treknäppt historia som han bar tillsammans med en grå silkesslips och ett par oxblodsfärgade läderskor. Enkelt, men till denna dag också oöverträffat. Cary Grants stilkänsla i filmen har nämligen inte bara inspirerat ett oöverskådligt antal artiklar om den perfekta grå kostymen, många menar också att filmen är mer eller mindre ansvarig för hela Bond-franchisen som drog i gång några år senare, och i synnerhet Sean Connerys blyertsfärgade kavajer.

Kavaj, Saman Amel, 16 445 kr.

Mystery Train

Youtube 

90-talet var en guldålder för popkultur. Liksom med grunge, hiphop och britpop så var det den alternativa popkulturen, indiefilmen, som bröt sig in i mainstreamvärlden och blev allra störst. Jim Jarmuschs kultfilm från skarven mellan 80- och 90-tal är en av de där filmerna som gjordes under 90-talet när indieregissörer fick en säck pengar för att göra lite vad de ville. Och det Jarmusch ville var att åka till Södern och filma sina idoler.

Mystery Train utspelar sig i ett Memphis där gatlyktorna aldrig tänds, där Elvis blickar ner mot en från varje vägg och där man stoppar i ett mynt i en liten låda för att få motellsängen att vibrera. Det är som att kliva in i en Edward Hopper-tavla, en låt av The Band, ett fotografi av William Eggleston. Filmen är uppdelad i tre delar och utspelar sig under en enda natt. Legendariska musiker som Screamin’ Jay Hawkins och Rufus Thomas dyker upp i biroller, Tom Waits med sin röst – och en viss Joe Strummer spelar en av huvudrollerna. Filmen ser följaktligen outhärdligt tuff ut.

Alla i filmen bär en skinande Elvis-quiff, en kortärmad bowlingskjorta och en cigarett bakom örat. Det är en fullmatad americana-estetik som är extra magisk just för att den ses genom ögonen på japanska turister och brittiska punkstjärnor (och en regissör som aldrig tidigare hade varit i Memphis). Om du vill emulera filmens stil så gör det japanska märket Wacko Maria klädkollektioner som ser ut som om karaktärerna i Mystery Train hade ritat dem, oavsett om du letar efter hawaiiskjortor i dödskallemönster, kubanska skjortor i leopard eller bowlingskjortor med Jesus-tryck. 

Bowlingskjorta, Wacko Maria, 4 200 kr.

Small Axe

SVT Play

Regissören Steve McQueens filmantologi om den västindiska befolkningens liv i London är en storslagen berättelse i fem delar. Filmerna tar sin början under slutet av 60-talet och berättar om öppet förtryck, rasism och trakasserier, men också då och då om kärlek, sammanhållning, musik och fest.

Flera gånger spelar också musiken – reggae, ska, lovers rock – själva huvudrollen. De senaste åren har 70-talets reggaescen blivit en självklar referenspunkt för modevärldens framkant. Jamaica är rent historiskt inte bara den kanske mest inflytelserika lilla ön i världen musikaliskt sett, utan även modemässigt. Brittiska mods och skinheads snodde sitt uttryck från sina jamaicanska grannar, 80- och 90-talets hiphopscen i USA hade inte uppstått utan Jamaicas reggae och dancehall.

Häromåret gjorde Levi’s Vintage Clothing en hel kollektion baserad på kultfilmen Rockers från 1978, samma film som förevigades i en tegelstensbok häromåret. I dag baserar stekheta designers som Wales Bonner och Nicholas Daley hela sitt uttryck på gulnade bilder från Kingstons sound systems (eller sina familjealbum). 

Overshirt, Wales Bonner, 4 300 kr.

Casino

Google Play

En maffiafilm är obligatorisk på listor av den här typen. Och även om det finns mer objektivt välklädda maffiaskildringar, och även om Scorsese har gjort ännu bättre maffiafilmer, så är det svårt att motstå charmen i den underskattade Casino från 90-talets mitt. Där många filmer på listan handlar om det subtila, enkla och rena är Casino själva motsatsen. Polyesterskjortor med enorma kragar, fyrkantiga kavajer, pråliga klackringar. Smaklöst? Kanske. Kul? Otvivelaktigt. Ju mäktigare Robert De Niros Sam ”Ace” Rothstein blir i Las Vegas smutsiga casinobransch, desto större blir kragarna, solbrillorna och klockorna. Filmens kostymör hade mer pengar att röra sig med än andra filmers totala budget, Robert De Niro bär sjuttio olika kostymer innan eftertexterna börjar rulla.

Mot slutet av filmen är hans metamorfos till den slutgiltiga 80-talsskojaren fulländad: guavafärgad kavaj, rosa silkesslips tillsammans med vita byxor och isfärgade loafers. Någon som lär ha sett filmen en och annan gång är Guccis geniförklarade designer Alessandro Michelle som förvaltade sin företrädare Tom Fords mörka, sexiga arv genom att skruva upp det till elva. Enorma solglasögon, hornhinneretande mönster, färger hämtade från tropiskt fruktkött – och, kanske framför allt, en stor portion humor. Casino är kanske inte en film du tittar på för att få inspiration till din höststil, utan snarare en neonfärgad påminnelse om att kläder först och främst ska vara kul.  

Smokingkavaj, Gucci, 30 400 kr.

American Gigolo

Viaplay

Om man skulle presentera ett försvar för 80-talet så skulle man kunna hänvisa till många av ingredienserna i kultfilmen American Gigolo. Ett Los Angeles filmat i ett iskallt ljus, ledmotivet komponerat av discolegenden Giorgio Moroder och framför allt: kläderna. American Gigolo brukar ses som filmen som brejkade Richard Gere och gjorde honom till en superstjärna, men lika mycket är det filmen som krönte Giorgio Armani till modevärldens nya kung.

1980 var den italienske designern ett okänt namn för de flesta, men i och med filmen om den manliga eskorten som hamnar mitt i en mordutredning så skulle han ta över världen. Hans omtagning på skräddat mode var revolutionerande. Ut med uppbyggda axlar och tunga tweedtyger, in med mjuka kavajer och byxor skurna för att kunna slitas av kroppen. Geres Armani-garderob i filmen är allt som 80-talet också var: mjukt, lyxigt och, ja, sexigt.

Oavsett om det rör sig om ett par högt skurna kostymbyxor, korta jeansskjorts eller en kavaj i rufsig ull så ser Richard Gere perfekt ut. Allra mest minns man kanske hans kamelhårsrock. Med breda slag, mjuka axlar och ett bälte i midjan är det lika mycket en avslappnad morgonrock som en ytterrock. Det är i själva verket en polo coat, ett plagg gjort för tunnhudade polospelare som inte skulle behöva frysa vid sidlinjen. En rock som faktiskt är så ikonisk att man glömmer att den inte ens är med i själva filmen. 

Rock, Polo Ralph Lauren, 20 000 kr.

Serpico

SF Anytime

Hösten är tiden för omstart. En årstid där man sorterar, rensar och blickar framåt. Ingen tid är heller så anpassad för att klä sig som hösten. Det är då man plockar fram den jacka man bär av lust och inte som ett skydd. Det är också för många en årstid där man tittar på Sidney Lumets Serpico, och inser att ens höstgarderob saknar något.

Filmen är baserad på historien om den idealistiske polisen Frank Serpico som kämpar mot korruptionen inom den egna kåren. En skäggig och långhårig Al Pacino gör en sedvanlig fem plus-insats (runt den här perioden spelade han in både Gudfadern-filmerna och Dog Day Afternoon), och hans garderob är ännu vassare.

Om du någonsin har undrat hur man bär upp en peacoat eller en militärjacka så får du svaret här. Pacinos kläder sitter med perfekt nonchalans, löst men med fulländad skärning. Rota igenom vintageaffärer efter skepparkavajer, M65-jackor och manchesterbyxor. Någon som verkar ha studerat filmen är Bruce Springsteen, som när han slog igenom med Born to Run ett par år senare såg ut som om han hade stencilerat varenda outfit som Pacino bär i filmen. 

Militärjacka, The Real McCoy’s, 6 500 kr.

The Talented Mr. Ripley

HBO Nordic

Ja, om sanningen ska sägas så finns det väl inte någonting som världen behöver så lite som ett tips om Anthony Minghellas The Talented Mr. Ripley. Du har sett den, du har växt upp med den. Du är lite trött på den. Du har i varje fall sett bilderna från filmen passera i ditt Instagram-flöde varje sommar. Kortärmade och uppknäppta skjortor, vita linnebyxor, smalt skurna kavajer, italienska loafers. Vartenda plagg som Jude Laws överklassplayboy Dickie Greenleaf bär är våldsamt smakfullt: svalt i värmen, krispigt och utnött, noggrant måttsytt men slarvigt kombinerat. Det är inte bara snygga plagg på en snygg skådespelare, det är en film där kläderna berättar själva historien. 

För även om filmens stilkänsla i dag har diskuterats till leda är det svårt att förbise rollen som själva plaggen spelar i filmen – hela filmens premiss vilar på en kavaj som hänger på fel axlar. Kläderna i filmen berättar om klasstillhörighet, kulturellt kapital och medföljande smak och kläders förmåga, eller icke-förmåga, att förvandla en till någon annan.

Och även om det inte slutar väl för Matt Damons karaktär när han försöker emulera Dickie Greenleafs utsökt nonchalanta stil så kan faktiskt du göra det. Londonbaserade Scott Fraser Collection gör inte bara pläterade linnebyxor, godisfärgade linneskjortor och överdimensionerade kragar som hämtade ur filmen, de gör exakta kopior av just de skjortor som har byggt filmens hela eftermäle. Skjortorna görs på beställning, och om du beställer en nu så har du precis råd att spara ihop till nästa resa till södra Italien också. 

Skjorta, Scott Fraser Collection, 3 500 kr.

Le samouraï

Google Play

När fadern av fransk new wave, Jean-Pierre Melville, skulle göra ytterligare en gangsterfilm om män som är tysta, röker och bär hatt 1967 så var det bara en person han ville skulle vara tyst, röka och bära hatt: Alain Delon.

Alain Delon är den perfekta franska filmstjärnan. Isblå ögon och sylvassa kindben, absolut. En alltför kraftig fransk dialekt för Hollywood och problematiska åsikter på ålderns höst, det också. Han spelade gangsters och älskare, var kompis med maffiafigurer och var den enskilt mest eftertraktade mannen på hela kontinenten under 60- och 70-talet. (Det finns en bild däromkring där Marianne Faithfull hamnat mellan Delon och Mick Jagger där rockstjärnan ser ut som en bortglömd hundvalp.) 

Le samouraï handlar om yrkesmördaren Jef Costello och skrevs helt för Delon. Filmen har imiterats av alla från John Woo till Anton Corbijn, och om du någon gång har sett Ryan Gosling gå omkring och vara tyst i Drive så förstår du ungefär vad det rör sig om. Filmens stora behållning är Alain Delons stil. Perfekta kostymer, regnrockar och hattar gör varenda cigarett Delon tänder till en njutning även för biobesökaren. 

Hatt, Borsalino, 3 000 kr.

Call Me by Your Name

Viaplay

Som ett solkysst, persikofärgat och cypressdoftande bombnedslag slog den ner för några år sedan, Luca Guadagninos coming of age-drama Call Me by Your Name. Det är en sådan där film som kommer alltför sällan. Alla såg den, alla pratade om den, alla älskade den. Folk skiljde sig, blev kära på nytt och bokade en resa till Italien. Gemensamt för allas eldiga recensioner var att man ville vara där, fysiskt, inuti filmen. Man ville dansa på ett torg, lära sig spela piano, bada i en väldigt smal pool, uttrycka sig ledigt på ett sydeuropeiskt språk. Man ville ha en pappa med en gåtfull sexualitet. 

Man ville framför allt byta ut sin sommargarderob. Kongenialt nog så påminner känslan efter att man såg filmen om den vid en förälskelse. Man minns inte så mycket detaljer, man vet bara att man vill vara kvar i den perfekt parfymerade känslan. Hade huvudkaraktärerna Elio och Oliver ens kläder på sig? Var de i så fall snygga?

Kortärmade buttondown-skjortor, basketkängor och uppdragna strumpor låter ju måttligt inspirerande i tryck, men kändes plötsligt som det enda man ville att ens garderob skulle innehålla. Filmen löste liksom i förbifarten den eviga, fram till år 2017 till synes olösliga, ekvationen om hur man som vuxen person bär shorts. (Svaret? Så korta att de knappt syns under din upprullade jeansskjorta.)  Tiden går, skådespelaren Armie Hammers karriär är av allt att döma över medan Timothée Chalamet seglar vidare mot ett (lika välförtjänt) världsherravälde, men stillektionerna från Call Me by Your Name består.

Buttondown-skjorta, Gitman Vintage, 780 kr. 

Quadrophenia

SF Anytime

Visst, om du hade nämnt Quadrophenia för ett riktigt mod så hade han med stor sannolikhet fnyst, vänt sig om och börjat prata med någon annan om franska nya vågen-filmer och regissörer som Godard och Truffaut. Trots detta är kanske ingen film så förknippad med en subkultur som Quadrophenia med modskulturen. 

Filmen släpptes 1979 och är löst baserad på ett album av The Who från några år tidigare. Berättelsen handlar om Jimmy, en arbetarklasskille som lever för helgen då han dansar till northern soul, åker vespa och kastar i sig amfetamin som om det vore Bassetts lakritskonfekt. En resa till Brightons stränder för att bråka med läderklädda rockers får det mesta i hans liv att spåra ur. 

Filmen är en klassiker, men är i ärlighetens namn kanske charmig snarare än bra. (Om inte annat så bör den ses bara för den bisarra castingen av Sting som modsens ledare i blond hockeyfrilla och läderrock.) Framför allt är det huvudrollsinnehavaren Phil Daniels (ja, han som pratsjöng sig igenom Blurs Parklife femton år senare) treknäppta kostymer, backspegeltunga moped och, såklart, gröna arméparkas som gör det värt nedladdningen. Originaljackan från Koreakriget kan du enkelt hitta online eller i välsorterade second hand-butiker, men om du vill ha ett uppdaterat snitt så gör Arket och en armé av andra märken egna varianter i vinter.

Parkas, Arket, 2 250 kr.