King möter James Franco – aktuell med världens sämsta film

Han är på toppen av sin karriär och aktuell med sitt mest oväntade projekt hittills: världs­historiens sämsta film. King snackar katastrofprojekt, 40-årskriser och kärleken till Ruben Östlund med svenskättlingen James Franco.

Tina Jøhnk Christensen  |  Publicerad 2018-02-16 14:06  |  Lästid: 10 minuter

”Världens sämsta film genom tiderna.” Sällan har en kritikerkår och biopublik varit så enig som när det kommer till The Room, filmen med den inofficiella undertiteln ”De dåliga filmernas Citizen Kane”. Sedan biopremiären 2003 har The Room levt ett eget liv. Dels på grund av filmens bisarra historieberättande, tveksamma skådespeleri och tekniska bloopers som tillsammans skapar en perfekt storm av ofrivillig underhållning.  Dels på grund av filmens skapare och huvudrollsinnehavare, den mystiske Tommy Wiseau. En långhårig man, inte helt olik Jonas Åkerlund, med oklar ålder, härkomst och kompetens.

Inte minst i intervjuer har Tommy Wiseau en förmåga att alltid missa poängen. För att ta ett exempel: Under en frågestund med ensemblen efter en The Room-visning frågar en i publiken vilken allas favoritfilm är. En av skådespelarna svarar ”Tillbaka till framtiden”. En annan svarar ”Apocalypse now”. Tommy Wiseau, som alltid iförd solglasögon, svarar ”Orson Welles”.

The Room handlar om Johnny (spelad av Tommy), en framgångsrik bankman som lever lyckligt i San Francisco tillsammans med sin fästmö Lisa. En dag tröttnar hon på honom och beslutar sig för att förföra Johnnys bäste vän Mark. Något som ska ”förändra allt” …


King möter James Franco – aktuell med världens sämsta film
Verklighetens Tommy Wiseau har förbryllat Hollywood i 15 års tid. Foto: Getty Images

Filmen har genom åren nått kultstatus och gett upphov till ett datorspel, en bok, flera scenshower och nu – en långfilm. Den senare går nu upp på vita duken och heter The Disaster Artist. Skriven, producerad och spelad av James Franco.
– Vad ska man säga? The Room är en så sjukt bisarr och konstig film.

 James franco tar emot i en svit på Four Seasons Hotel i Beverly Hills. På vägen hit, längs hela Highland Boulevard, hänger enorma affischer av den bioaktuella filmen som vi är här för att prata om, filmen om Tommy Wiseau och skapandet av den legendariska skitfilmen The Room.
– Filmen visas fortfarande på bio, drygt 14 år efter att den kom ut, arrangerat av konnässörer och ironiska fans världen över. Testa att gå på en, det är alltid helt underbar stämning. Visst, folk gapskrattar åt de usla scenerna. Och visst, folk är där just för att filmen är så dålig och de älskar att skrika och kasta saker mot bioduken, men trots det är det ingen elak stämning. Ibland dyker Tommy upp på visningarna och folk älskar det. Så jag skulle säga att det är väldigt positiv energi. The Room är den bästa sämsta filmen någonsin.

 

"The Room är en speciell skitfilm, det går inte att inte fascineras av den."


 

Det finns naturligtvis massor av filmer som faktiskt är lika dåliga som The Room, tusentals och åter tusentals ännu sämre filmer till och med. Men The Room är en speciell skitfilm, det går inte att inte fascineras av den. Bio Rio i Stockholm är en av alla biografer världen över som fortfarande visar The Room. En annan är Laemmle Fairfax i Los Angeles som lät trycka två meddelanden på biljetten. Det ena: "Ingen ångerrätt". Det andra är ett citat från en recension: "Filmen känns som att bli knivhuggen i huvudet" … Filmvisningarna innehåller också en lång rad ritualer. Den mest kända är vid ett tillfälle då hela publiken skriker "SPOONS" och kastar skedar på bioduken. Detta som en hyllning till en scen där Wiseau har glömt att sätta in ett foto i tavelramen i huvudkaraktärens vardagsrum och kvar sitter butikens genrebild, i det här fallet ett foto av en sked. 

Liknande misstag ligger till grund för filmens mytologisering, men liksom så många andra fastnade James Franco framför allt för Tommy Wiseaus privata persona. Mannen som kom till Hollywood från ingenstans och finansierade filmen – 6 miljoner dollar – ur egen ficka. Var pengarna kom från är fortfarande oklart. Mycket – för att inte säga allt – är höljt i dunkel när det kommer till Wiseau. Det enda man vet någorlunda säkert är att han under en period importerade läderjackor från Korea. Förutom filmen skrev han för säkerhets skull en roman- och pjäsversion av The Room.

Det var när Franco läste bokversionen som han slogs av att handlingen var mycket mörkare och mer komplicerad än vad filmen var. Wiseau, däremot, har sagt att The Room var menad som en komedi, något som de flesta, inklusive Franco, betvivlar starkt. Och som flera närstående till Wiseau har avfärdat som efterhandskonstruktioner. The Room var i stället ett djupt personligt projekt och ett försök till en vass skildring av hur Wiseau såg på världen och hur han tyckte att samhället vänt honom ryggen. Bara det faktum att huvudkaraktären Johnny – under ofrivilligt komiska former – tog livet av sig fick Wiseau att helt oironiskt kalla The Room för "en film i Tennessee Williams-klass". James Franco slutar aldrig att förvånas.
– Jag tror att det finns ett enormt mörker i honom som behöver komma ut. Faktum är att det fortfarande finns tre grundläggande mysterier om honom som jag inte vet svaret på. Ett: Var han kommer ifrån. Förmodligen är han från Östeuropa med tanke på brytningen, många säger Polen, men jag vet inte säkert. Två: Hur gammal han är. Jag tror honom inte när han säger att han var i 20-årsåldern när han gjorde The Room. Tre: Var han har fått sina pengar från. Jag har ingen aning. Vill jag ens veta? Det finns ett mörker hos honom, så mycket vet jag i alla fall. Men med det sagt, jag är otroligt svag för honom och jag tycker väldigt mycket om honom. Han har från och med nu en särskild plats i mitt hjärta.


King möter James Franco – aktuell med världens sämsta film

Fakta: James Franco

Namn: James Edward Franco.
Född: Den 19 april 1978 i Kalifornien.
Familj: Flickvännen Isabel Pakzad.
Bakgrund: Slog igenom 1999 i tv-serien Nollor och nördar. Medverkade i Sam Raimis Spider-Man-trilogi, 2002–2007. Nomine­rades till en Oscar för filmen 127 timmar 2010. Har spelat in en rad indieklassiker som Pineapple Express och Spring Breakers. Har spelat mot bästisen Seth Rogen i hela åtta filmer.
Aktuell: Med filmen The Disaster Artist och HBO-serien The Deuce.

The Room fick inte det mottagande som Tommy Wiseau hade räknat med. I stället för Oscarstatyetter och stående ovationer blev reaktionen en annan: Folk låg dubbelvikta av skratt i biosalongerna och Wiseau blev en ofrivillig kultstjärna världen över. Och även om det lockade vägrade Franco att göra lyteskomik av den förmodade polacken i The Disaster Artist. Det viktigaste var att inte driva med Wiseau. Gestaltningen skulle vara varm och Wiseau skulle framstå som en sympatisk man med konstnärliga ambitioner. De båda träffades flera gånger under inspelningens gång och insåg att de hade åtminstone en sak gemensam; båda hade någon gång drömt om att få spela James Dean.

James Franco uppfyllde den drömmen 2001 i det logiskt betitlade tv-dramat James Dean och hyllades för sin kusligt lika porträttering. Tommy Wiseau drömmer fortfarande. Och trots att Franco hyllats för rollen anser den långhårige Wiseau med grov östeuropeisk brytning att det är han som är mest lik filmikonen. Franco skrattar besvärat.
– Han ser verkligen inte ut som James Dean. Mannen har noll självdistans. Han är vad många skulle kalla verklighetsfrånvänd. Han ser sig själv i spegeln och tycker sig se en James Dean-kopia.


Anledning till att Franco fastnade för historien om The Room i allmänhet och Tommy Wiseau i synnerhet är igenkänningen. Tommy Wiseau är Francos egna misslyckanden personifierade. Den snart 40-årige James Franco slog igenom med tv-serien Nollor och nördar i slutet av 90-talet, följde upp med regissören Sam Raimis hyllade Spider-Man-trilogi i början av 00-talet och gjorde sedan ett flertal habila rollprestationer i indiefilmer av varierande kvalitet, inte sällan med bästisen Seth Rogen vid sin sida. 2010 blev han Oscarnominerad för rollen som äventyraren Aron Ralston i filmen 127 timmar.

– Jag brukar se det som att mitt liv är indelat i olika kapitel. I det första kapitlet, någonstans i tonåren, gick jag bara på känsla. Det var en fin och sorglös tid. Jag sprang på auditions, och efter bara två år fick jag en roll i Nollor och nördar. Mitt stora genombrott. Efter genombrottet inleddes kapitel två, jag erbjöds massor av roller och hade svårt att navigera. Jag hade ingen riktning. Jag trodde inte på mig själv och vågade inte lita på min egen smak. Jag lyssnade för mycket på folk runt omkring som hela tiden tjatade om vad jag borde och inte borde göra. Jag slet hårt, men tackade ja till filmer som jag inte borde varit med i, vilket jag innerst inne visste om. Mycket riktigt gick många av de filmerna åt helvete och ingen såg dem.

Kan du ge några exempel?
– Nja. Jag vill inte nämna dem vid namn, det känns taskigt mot alla inblandade. Men du kan kolla in min IMDB så förstår du.

På tal om IMDB. Den populära filmsajtens beskrivning av just The Room lyder så här: "Ingenting, inklusive ditt liv, kommer någonsin att bli sig likt igen efter att du har upplevt den här filmen …"
– Vissa filmer kan jag skämmas över. Andra filmer förberedde jag mig för i åratal, och precis som Tommy Wiseau brände jag tusentals dollar på dem. Jag är  väldigt stolt över flera av dem, men publikmässigt blev många fiaskon. Sådant svider. Det var en av anledningarna till att jag började plugga igen och så småningom satsa hårdare på regiarbetet.


 

"Jag kunde inte med att prata om min depression, det kändes som ett lyxproblem och jag ville inte verka otacksam."

 

Hur var den perioden?
– Det var en tung period, faktiskt. Jag var deprimerad, helt klart. Karriären gick som tåget, jag gjorde Spider-Man-filmerna och utåt sett lekte livet. Det var inte själva Spider-Man-filmerna som var problemet, särskilt ettan och tvåan var grymma, men jag mådde inte bra. Jag var med i Spider-Man och samtidigt deprimerad och tänkte: "Vad är problemet?!" Jag kunde inte med att prata om depressionen, den kändes som ett lyxproblem och jag ville inte verka otacksam. Samtidigt vill jag understryka att jag inte är missnöjd med min karriär. Jag ser tillbaka på den med stolthet.


Skolan blev räddningen. Franco återgick till studierna och avslutade college 2008, ett år efter den tredje och sista Spider-Man-filmen. Därefter pluggade han film på New York University, Columbia University och Brooklyn College samt poesi på Warren Wilson College i North Carolina. I dag kan han dessutom titulera sig filosofie doktor i engelska vid prestigefulla Yale. 

– Studierna gjorde att jag blev av pressen jag kände kring skådespelaryrket. Jag fick en bättre självkänsla. Min identitet byggde inte längre bara på mitt skådespeleri, plötsligt hade jag ett till ben att stå på. I efterhand kan jag nästan tycka att jag pluggade lite väl mycket. Men min självkänsla var mycket mer prestationsbaserad på den tiden, jag trodde att jag skulle bli lycklig om jag bara jobbade med rätt regissör eller vann ett speciellt pris. Jag fokuserade på fel saker. När jag så småningom fått jobba med flera av mina gamla husgudar eller fått uppskattning för mina roller insåg jag att inget av det där skulle fylla hålet i mitt bröst. Jag behövde komma på hur jag skulle bli kompis med mig själv först.

På vilket sätt känner du släktskap med Tommy Wiseau?
The Disaster Artist handlar i mångt och mycket om sakerna vi pratar om i den här intervjun. Tommy tror att allting kommer att lösa sig om han bara gör klart The Room. Han tror att hela hans liv är ämnat för den filmen. Jag har varit exakt likadan. Om man tänker så är det lätt att offra andra saker som verkligen är viktiga här i livet, som vänner och familj. Om du jobbar hela tiden kommer du att gå under. Det finns otaliga sådana exempel. Alldeles för många. Samtidigt är det slitvargarna som kommer längst yrkesmässigt, du måste jobba hårt för att lyckas. Det gäller att hitta en bra balans.

Har du hittat en bra balans?
– Det här låter säkert supertöntigt, men jag tror att man måste utveckla något slags spirituellt liv. Och det är rätt lätt gjort. För mig har det handlat om att bryta gamla tankemönster och att allt inte behöver handla om prestationer. Jag började med att ställa några enkla frågor: Hur får jag det jag behöver? Hur får jag det jag vill ha? Hur värnar jag om mina relationer? Det låter flummigt, men det har funkat för mig.


Du fyller 40 nästa år. Har du någon åldersnoja?
– Inte längre. Men jag har till exempel aldrig haft någon längre relation, vilket jag tror är ett resultat av det vi pratar om nu. Jag har lagt för stor vikt vid karriären, helt enkelt. I dag försöker jag tänka annorlunda och fokusera på andra i stället för mig själv hela tiden. Anledningen till att jag aldrig har gift mig är att jag har varit arbetsnarkoman. Jag insåg inte hur dåligt jag mådde tidigare och kände mig alltid obekväm. Jag hade en röst inom mig som sa "Om du bara blir framgångsrik kommer du att må bra". Den rösten hade fel. Jag jagade min egen svans. I dag har jag lärt mig att vara sårbar inför andra människor och jag har lärt mig det klassiska givandet och tagandet i relationer. Kärlek är inget som bara kommer, det är ett val du gör och något du måste kämpa för. Förr om åren fattade jag inte det. Nu vet jag bättre. Livet blir bara bättre med åren.

Samtidigt som The Disaster Artist går upp på bio fortsätter tv-serien The Deuce rulla på HBO där James Franco gör som Ewan McGregor i Fargo och spelar två bröder, men här under framväxten av porrbranschen på Times Square i New York från tidigt 70-tal fram till mitten av 80-talet. Serien blev nyligen klar för en tredje säsong.
– Det är otroligt kul. Förr var jag besatt av tanken på att bygga upp ett storartat eftermäle. I dag har jag ett mycket mer avslappnat förhållande till det, men det kan slå mig fortfarande. Då och då kanske jag sabbar det, men jag gör mitt bästa i alla fall. Förr var jag mycket mer nojig över att göra fel. I dag försöker jag tänka "Varför bryr jag mig så mycket?" Det är en kort och märklig tid vi har här på jorden, och ibland är det tufft att leva. Om jag kan få någon att må bättre av mina filmer och tv-serier så är jag nöjd. Men jag måste sluta tänka på mitt eftermäle. Det höll på att göra mig galen att tänka på det, fullständigt tokig.

 

"Jag älskar Ruben Östlunds filmer."


 

När intervjun på Four Seasons Hotel i Beverly Hills börjar lida mot sitt slut går det upp för Franco att King är från Sverige. Precis som hans farmor.

– Tyvärr kan jag inte prata svenska. Inte portugisiska heller för den delen, min farfar var nämligen portugis. Det är därifrån mina mörka drag kommer, annars hade jag nog varit ljus. Farmor var en lång, svensk blondin, själva sinnebilden av en svensk kvinna. Mina föräldrar kunde varken svenska eller portugisiska de heller. Men jag hälsade på i Sverige i samband med en Spider-Man-premiär en gång. Det var otroligt vackert. Jag var på konstmuseum och promenerade längs vattnet, bland annat. Jag skulle gärna åka dit igen. Apropå Sverige såg jag Ruben Östlunds senaste film The Square nyligen.

Vad tyckte du?
– Jag hade gåshud genom hela filmen. Den bästa scenen är när Terry Notary, som jag för övrigt spelade mot i Apornas planet, hoppar runt som just en apa på en sofistikerad gala. Jag har varit på exakt sådana tillställningar och föreställt mig liknande scenarier. Jag har faktiskt träffat Ruben flera gånger och jag fullkomligt älskar hans filmer. Han skulle nog gilla The Disaster Artist.


– Jag tror att det finns ett enormt mörker i honom som behöver komma ut. Faktum är att det fortfarande finns tre grundläggande mysterier om honom som jag inte vet svaret på. Ett: Var han kommer ifrån. Förmodligen är han från Östeuropa med tanke på brytningen, många säger Polen, men jag vet inte säkert. Två: Hur gammal han är. Jag tror honom inte när han säger att han var i 20-årsåldern när han gjorde The Room. Tre: Var han har fått sina pengar från. Jag har ingen aning. Vill jag ens veta? Det finns ett mörker hos honom, så mycket vet jag i alla fall. Men med det sagt, jag är otroligt svag för -honom och jag tycker väldigt mycket om honom. Han har från och med nu en särskild plats i mitt hjärta.

 

King möter James Franco – aktuell med världens sämsta film

James Francos bästa och sämsta filmer!

Bra: 127 timmar (2010) 
127 timmar är James Francos stora enmansshow i vilken han spelar äventyraren Aron Ralston som fastnar med armen under en sten mitt ute i ingenstans. Rollen resulterade i Francos första och hittills enda Oscarsnominering.

Bättre: This Is The End (2012)
Sex vänner sitter fast hemma hos James Franco medan jordens undergång slår till med full kraft. Hollywoods humorelit spelar sig själva i den apokalyptiska komedin This Is The End, regisserad av Francos bästis Seth Rogen. 


Sämst: Flyboys (2006)
Precis som Robert De Niro tog taxikörkort inför Taxidriver tog James Franco flyglektioner inför rollen som stridspilot i krigsdramat Flyboys. Där slutar också likheterna. Flyboys föll platt och utsågs till det årets största flopp.

Dela på Facebook
Tweeta