King träffar Jimmy Durmaz: ”Zlatan har betytt extremt mycket”

Jimmy Durmaz kommer direkt från tatueringsstudion. Hans fru Gabriellas ansikte svider över låret. Men smärtan är inte på något sätt obekant, den enorma tatueringen är långt ifrån hans första – och definitivt inte hans sista.

– Jag kan inte sluta. Ni som inte har tatueringar: Börja aldrig!

28-åringen är nyss hemkommen från sin första säsong med Toulouse FC, hans tredje klubbadress utomlands. Efter två år i turkiska Gençlerbirligi och lika många i grekiska Olympiakos försöker han nu vänja sig vid den franska ligafotbollen och det lika franska vardagslivet.

– Det är helt okej. Jag har bott på så bra ställen att det är svårt att överträffa dem. Aten var otroligt bra. Fotbollsmässigt var det verkligen hur bra som helst. I södra Frankrike är det ju alltid bra väder, men det är ändå inte som Grekland.

Vad var det du gillade så mycket med Grekland?

– Livet var underbart. Det var som att vara på semester i två år. Varje dag började med träning, sedan låg man på stranden, spelade beachvolleyboll, tog det lugnt. Så var det hela tiden. Hela familjen trivdes.

Har Gabriella något att säga till om flyttarna?

– Det är klart att jag alltid frågar, men till slut är det jag som bestämmer. Hon får bestämma allt hemma så får jag bestämma allt runt omkring. Men hon skulle bli hur glad som helst om jag kom hem och sa att vi flyttar tillbaka till Grekland. 

Jimmy och Gabriella träffades 2009 och gifte sig redan året därpå ("Lika bra, det kändes rätt med en gång"). Paret har just installerat sig i en villa vid floden Garonne, där barnen – ettårige sonen Gabriel och fyraåriga dottern Novalii – kan leka i den stora trädgården. Det nya livet verkar helt klart uthärdligt.

Hur ser en vanlig dag ut för dig i Toulouse?

– Jag käkar frukost hemma. Sedan är det samling med laget klockan nio. Vi börjar i gymmet och därefter är det fotbollsträning. Efter det blir det en god lunch. Sedan tar jag dagen som den kommer. Jag planerar inte så mycket. En gång i veckan är det match. Det är nog inte så dumt, faktiskt.

Så du känner dig nöjd med klubbytet?

– Jag är väldigt nöjd med klubbytet. Tränaren och sportchefen ville verkligen ha mig, och de använder mig på ett sätt där mina kvaliteter kommer fram. Jag ska ha mycket boll hela tiden. Mycket av offensiven går genom mig och jag får ta risker.

Blir du kvar länge?

– Det vet man aldrig. Här och nu kan jag säga att jag blir kvar i fem år, men kan lika gärna flytta i morgon. Så var det i Grekland, min tanke var att bli kvar där ett par år till, men från en dag till en annan blev det en flytt. Det går fort. Man kan aldrig planera någonting i fotbollslivet. 

Jimmy Durmaz får hjälp med planeringen av sin mångårige agent Martin Dahlin. VM -94-hjälten har förhandlat fram flera lönsamma kontrakt åt den svenske yttermittfältaren. Efter succéåren i Turkiet betalade Olympiakos drygt 18 miljoner kronor för honom. I Toulouse har han en stabil månadslön på 781 000 kronor.

– Jag har haft Martin som agent sedan jag började spela fotboll på professionell nivå. Han har varit med mig hela resan. Vi har kommit varandra nära, men båda är noggranna med att skilja på jobb och privatliv. Om man kommer varandra för nära kan det bli problem. Men Martin är bra där, han säger till direkt när vi är på gränsen. Är det business så är det business. Jag har hört om många spelare som blivit lurade av sina agenter, men hittills har jag haft tur.

Martin Dahlin har varit agent ända sedan han själv la fotbollsdojorna på hyllan. I sitt stall har han bland andra Jonas Olsson, Markus Rosenberg och Durmaz nuvarande Toulouse-lagkamrat Ola Toivonen. Durmaz är nöjd med vartenda kontrakt han har fått genom den forne landslagsstjärnan.

– Verkligen. Vi har fått det vi velat ha. Martin är en bra förhandlare. Jag är tuff mot honom och han är i sin tur tuff mot klubbarna vid förhandlingsbordet.

Vad tycker du generellt om business-delen av fotbollen?

– Det är jätteintressant. Jag börjar komma in i det mer och mer. För tillfället har jag flera projekt på gång, bland annat ett som handlar om individuell fotbollsträning för småbarn i utsatta områden här i Sverige.

Hur investerar du dina pengar?

– Jag tar mycket hjälp av Martin. Vi tittar på spännande projekt och pratar med olika förvaltare. Men just nu ligger pengarna säkert på banken. Jag vill inte sprida ut dem för mycket. Jag har byggt upp ett starkt kapital så att jag nu, när jag är mogen och skaffat bra människor runt omkring mig, kan fatta bra beslut. Hade jag gjort affärer för några år sedan hade det kunnat sluta riktigt illa.

Är du nöjd när du tittar på bankkontot?

– Jättenöjd. Eller jag ska inte säga nöjd, man ska aldrig vara nöjd. Men jag har det bra ställt. Jag har mat på bordet och min familj kommer att ha det bra. Men det kommer att byggas vidare.

Du har sagt att dina pengar är din pappas pengar.

– Yes, så är det. Men det gäller hela min familj. Båda syrrorna, lillbrorsan, mamma, pappa, barnen, frugan och hennes familj. Alla som är nära. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara inom vår familj. Men det är inget utnyttjande från deras sida, de har aldrig krävt något av mig.

Var kommer den sidan ifrån?

– Från min familj, tror jag. Farsan är en som har hjälpt väldigt många människor. Det har smittat av sig. Vi har en tradition av att hjälpa varandra inom familjen. Alla ska kunna ha det bra. Sedan är jag väl allmänt snäll som människa, haha.

Jimmy växte upp i Örebro som den äldste av fyra syskon, med två småsystrar och en lillebror. Mamma föddes i Libanon och pappa föddes som syrian i Turkiet. Familjen tillhörde två huvudsakliga religioner: ortodox kristendom och fotboll. 

– Farsan jobbade väldigt, väldigt hårt. Mamma slet också. Farsan hade pizzeria, jobbade från tio till tio varje dag. Ändå var han på alla mina matcher. Han gick från jobbet för att se mig spela, ibland stack han tidigare för att se träningarna också. Mamma jobbade till och från som städers-ka. Samtidigt hade hon fyra barn att ta hand om också.

Fick du ta mycket eget ansvar?

– Jag är äldst så jag håller alltid mina syskon i handen. Jag försöker leda dem på rätt väg, inte bara med ekonomisk hjälp, utan även allmänt i livet så att ingen hamnar i kriminalitet eller droger. Hittills har det gått bra.

Vid sidan av pizzerian var pappa ungdomstränare för Jimmys blivande moderklubb BK Forward. Han tog med sonen till fotbollsplanen redan som tvååring och lät honom spela med de äldre killarna. Uppväxten är på intet sätt unik i familjen Durmaz, släktträdet är nämligen till brädden fyllt av framgångsrika fotbollsspelare. Hans morbror är Sharbel Touma, i dag tränare i Syrianska, som har en gedigen karriär i allsvenskan bakom sig, han spelade också två landskamper och gjorde flera år i den europeiska elitfotbollen. I släkten finns även Assyriskas mittfältare David Durmaz och Syrianskas dito Charbel -Georges. Till och med hustrun Gabriellas bror spelar i superettan. Utöver det ett tiotal släktingar i division 1 och 2. Familjens senaste tillskott till proffsfotbollen är Jimmys lillebror, 16-årige supertalangen Elias Durmaz, som nyligen värvades till Hammarby.

– Det blir VÄLDIGT mycket fotbollssnack när släkten ses. Jag försöker stänga av så mycket det går, det blir för mycket annars.

Hur har ni lyckats avla fram så många fotbollsspelare?

– Det hänger nog mycket på att min morbror Sharbel Touma lyckades. Han spelade i allsvenskan och Holland, Tyskland och Grekland bland annat. Alla i släkten ville ta efter honom. Sedan lyckades jag och nu vill Elias lyckas också. Men konstigt nog har vi det även på frugans sida, hennes bror spelar i superettan.

Är det hård konkurrens hemma? Mellan dig och Elias till exempel.

– Så är det. Men på ett bra sätt, det är aldrig hat, utan vi triggar varandra. Just Elias har lite försprång nu, jag kom till allsvenskan när jag var 19 år, han var 16. Där har han vunnit.

Retas han för det?

– Ja, lite grann… Fast han har egentligen inte vunnit något. Jag har ju vunnit allsvenskan, grekiska ligan två gånger och spelat i landslaget. Det har inte han gjort än. Så jag leder, men han är på god väg.

Släkten bor numera i Tumba i Stockholm. Sju familjer, från båda sidor släkten, bor inom en radie av bara ett antal meter från varandra. Där kommer Jimmy, Gabriella och barnen att bo på heltid när proffsåren utomlands är över.

– Vi har hittat en tomt där som vi kommer att bygga ett stort hus på när vi flyttar hem, inom fem–sex år kanske. Frugans familj har alltid bott i Tumba. Hennes föräldrar och hennes bror bor 20 meter ifrån den lägenhet vi har där. Och nu när lillbrorsan sajnat med Bajen har även han, mamma och pappa flyttat dit, 50 meter ifrån vår lägenhet. Så vi har hela vårt umgänge i samma område och det känns väldigt härligt att ha det så.

Längtar du hem?

– Ja, otroligt mycket. Bara att kunna vara med familjen varje dag. Att kunna åka till föräldrarna eller svärföräldrarna efter träningen. Sedan är det inte mycket som slår Stockholm som stad.

Trots uppväxten i Örebro och längtan efter Stockholm så är det en helt annan stad som bankar i Jimmy Durmaz hjärta. Efter tre år i Örebroklubben BK Forward värvades han, 19 år gammal, som vänster-ytter till Malmö FF.

– De ville ha mig när jag spelade i BK Forward. Jag hade lite kontakt med ÖSK (Örebro SK) men Malmö ville verkligen ha mig. Och slår du igenom i Malmö kan du slå igenom nere i Europa också. Så som klubben tog hand om mig, så som fansen tog hand om mig och så som staden tog hand om mig gör mig helt varm i hjärtat. Det är därför jag har mitt hjärta i Malmö. Jag ser varenda match.

Tror du att nye tränaren Magnus Pehrson är rätt man att leda laget?

– Det ser bra ut hittills. Jag har aldrig snackat med Magnus själv, så jag vet inte hur hans ledarskap ser ut. Men jag hoppas att han är rätt man, för jag vill ju att de ska ta SM-guld varje år.

Återvänder du till Malmö FF så småningom?

– Det hoppas jag. Om de vill ha mig. Men när vet jag inte. Redan samma dag som jag slutade och skrev på för turkiska Gençlerbirli sa jag att jag vill komma tillbaka till Malmö och eventuellt avsluta karriären där.

"Man kan ta en kille från Rosengård, men man kan inte ta Rosengård från en kille." Zlatans ord har varit viktiga för Jimmy. Sedan lagkaptenen och Erkan Zengin hängde av sig sina blågula tröjor har Jimmy behövt hitta nya bästisar i landslaget. Innan dess skojades det friskt om Durmaz och Zengins barnsliga beundran för Zlatan. När Zlatan vid ett tillfälle hade benet i bandage lindade även Durmaz och Zengin in sina ben i bandage som en ren sympatigest. Eller om Durmaz eller Zengin gjorde mål togs långa omvägar över planen för att få en kram av pappa Zlatan. Den hjärtevärmande idoldyrkan visste helt enkelt inga gränser, och då har vi inte ens räknat antalet Zlatan-selfies på killarnas respektive Instagram-konton. När både Zlatan och Zengin slutade förra året fick Durmaz en mer senior roll i landslaget.

– Det känns riktigt bra i landslaget just nu. Sedan Zlatan slutade har vi behövt spela en helt ny fotboll. Vi har en helt ny tro på oss själva. Och det har börjat bra.

Vad tyckte du om alla skriverier om dig, Zengin och Zlatan?

– Det var inte bara vi tre. Visst, vi var tre killar med invandrarbakgrund, därför kopplades vi ihop väldigt mycket. Men det var inte så att vi inte hängde med de andra i laget. Jag vet inte varför det blev en sådan grej. Det är skumt att det blivit värsta grejen.

Vad har du för roll i landslaget?

– Jag är ung, men jag känner mig som en av de äldre i landslaget nu. Jag har mellan 40 och 50 landskamper i bagaget och jag försöker dela med mig av min kunskap till resten av grabbarna. Det känns som om det är uppskattat, för det är många av dem som kommer fram och frågar saker. Jag är med i de stora diskussionerna som rör landslaget på ett annat sätt. Det trivs jag med.

Du har inga planer på att sluta?

– Nä, jag är för ung för att ha de tankarna. Jag är bara 28 år och landslaget är det finaste jag har gjort i hela min fotbollskarriär.

Vad har Zlatan betytt för dig?

– Det är klart att han har betytt extremt mycket, inte bara för att jag har spelat med honom. Han öppnade vägen för oss med invandrarbakgrund. Han var den -förste som slog igenom ordentligt och visade en ny sorts fotboll i Sverige. Det har gjort att många av oss har lyckats, och på det sättet har han betytt mest. Sedan att jag har fått spela med honom och fått bli en vän till honom, det betyder enormt mycket. Han har lärt mig mycket både fotbollsmässigt och rent privat.

Vilket är det bästa råd du har fått från Zlatan?

– Att vara självständig. Att sätta sig själv och sina barn främst, sedan kommer resten. Att vara sig själv, helt enkelt. 

Vad tror du om hans framtid nu med knäskadan? 

– Det är tufft, men precis som jag sa dagen då det hände: Han kommer tillbaka. Han är ett fysiskt praktexemplar. Han kommer att komma tillbaka starkare än vad någon tror.

Vad ger du själv för råd till yngre spelare?

– Att man ska ta för sig. Ändra inget. Det försöker jag säga till lillbrorsan: Du har nått den här nivån för att du är den du är. Det är viktigt att lyssna på andra, men du måste göra det på ditt sätt. Du är bäst på att vara den du är. Du måste ha den starka tron på dig själv. Tro på att du kommer att lyckas. Om inte du tror på det kommer ingen annan att tro på det. Och om du ska lyckas med fotbollen – släpp allt annat. Skippa inte skolan, men skippa resten. Du kan inte vara ute sent på nätterna när du är 15 år. Du får offra allt.

Blev du aldrig lockad av livet utanför fotbollen?

– Aldrig. Det är klart att det var lockande att festa i tonåren, men det har alltid varit fullt fokus på fotbollen. Fotbollen har alltid varit nummer ett. Alltid, alltid, alltid! Festa kan man göra efteråt.

När var du full senast?

– Oj, det var länge sedan. Tre år sedan kanske? Men då var jag rejält full. Därför har jag inte velat vara full efter det. Men det är inget fel med att dricka, men du ska ha en gräns. Går vi ut och käkar kan jag ta en eller två öl, det är ingen fara, man mår bra av det också. Men man kan inte sitta och dricka tio öl när man har träning klockan nio på morgonen dagen efter. Må bra, njut av livet, ät gott – men sätt upp tydliga gränser.

Hur gör sig din religiösa tro påmind i vardagen? 

– Jag går i kyrkan på söndagar och ber när jag har tid. Jag är inte jättereligiös, men jag tror på Gud och försöker följa hans väg. Nu i Frankrike hinner jag dock inte gå så mycket i kyrkan, vi brukar ha match på söndagar.

Ber du inför matcherna?

– Yes. Inför varje match, på planen. Jag ber för att Gud ska ge mig styrka och hjälpa mig och mina lagkamrater. Sedan har jag en liten privat bön som jag helst håller för mig själv.

Jobbar du mycket med mental träning?

– Ingenting. Jag får ofta höra att jag borde vara mer seriös inför matcher, för jag går mest runt och skämtar. Men jag tänker alltid: "Ta det lugnt, det har inte börjat. Varför ska jag gå runt och se sur ut och spänna ögonen i folk innan matchen ens har börjat?" Men när domaren väl blåser i pipan, då slår jag om. Då är det fullt fokus och ingenting annat. Då stänger jag ute allting.

Det nya landslaget har börjat starkt. Kvalspelet inför VM i Ryssland är i full gång, och trots att många prövningar väntar har Jimmy goda förhoppningar. Och både Jimmy och släkten, fadern inte minst, är lika stolta varje gång han representerar Sverige. Det svenska landslaget var dock inte det enda alternativet som stod till buds, både Libanon och Syrien har bett honom spela för deras landslag. Men för Jimmy har det aldrig varit aktuellt.

– Det är inte mina länder, jag har inte med det att göra. Jag är svensk. Jag kunde ha spelat för Turkiet också om jag hade velat. Men jag är inte därifrån. Sverige har gett mig allt, det är klart jag inte kan välja något annat. Jag har fått chansen här, det handlar inte bara om fotboll; jag har fått skola, utbildning, det bästa man kan få, man måste vara tacksam. Är du född och uppvuxen i Sverige är du svensk. Så ser jag det i alla fall.

Vilken är din mäktigaste upplevelse med svenska landslaget?

– EM i Frankrike förra året, när jag fick dra på mig tröjan och spela mot Italien. Mitt i matchen sjöng fansen vår nationalsång, jag fick rysningar i hela kroppen. Det var det sjukaste jag varit med om. Jag fick debutera i ett mästerskap och hela arenan sjöng, jag får gåshud bara jag tänker på det.

På grund av rådande världsläge är det inte bara fotboll som diskuteras hemma vid köksbordet längre. Politiken pockar allt mer på Jimmys uppmärksamhet.

– Jag följer så klart det som händer i Syrien, men jag försöker samtidigt att hålla en distans till det. Det blir för mycket annars. Det blir alldeles för nära, och jag måste ha fokus på fotbollen och familjen. Men det är inte kul när så många drabbas.

Snackas det mycket politik hemma?

– Ja, det gör det nog i varje hem med allt som sker i världen just nu. Det blir mycket politik.

Flytten till Toulouse i södra Frankrike har gjort att familjen Durmaz hamnat ännu mer i centrum för den brinnande världspolitiken. Terrorn har slagit hårt mot Frankrike, med ständiga hot om nya attacker. Bara sedan 2015 har över 230 människor dödats i olika terrordåd i landet.

– Vi har haft två incidenter i Toulouse. Det var bombhot och kvarglömda väskor mitt i stan. Det är en äcklig känsla när man ser militärpolis patrullera överallt på gatorna. Man är alltid vaksam och kollar lite extra över axeln. Man är försiktig, helt enkelt, speciellt när barnen är med.

Upplever du andra hot mot familjen? Hur är supporterkulturen i Frankrike?

– Vi har snälla fans på matcherna. I Grekland var det annorlunda, där var det hotfullare. Aldrig personligen mot mig, men vi kunde få hot mot laget om vi förlorade en match. Men tack och lov var vi ett lag som alltid vann.

Var står du i debatten om läktarvåldet?

– Fotbollen dör om man spelar för tomma arenor. I Grekland spelade jag för tomma läktare flera gånger och det var fruktansvärt tråkigt. Men man kan göra andra justeringar. En gång i Turkiet när vi skulle möta Fenerbahçe borta hade de blivit straffade på grund av någon incident med supportrarna, men i stället för att spela för tomma läktare fick endast kvinnor och barn köpa biljetter. Det var fullsatt – bara kvinnor och barn. Det var den lugnaste matchen någonsin. Problemet är män som super sig fulla och slåss, som försöker vara macho men som bara förstör för klubbarna och fotbollen. Det är tråkigt. De hör inte hemma på en arena. Men i Sverige just nu känns det fantastiskt bra, tycker jag. Det verkar som om alla vill sträva mot en fin supporterkultur.

Framtiden är ljus. Jimmy Durmaz lever småbarnslivet, om än ett guldkantat sådant. På handleden hänger en Tudor dagen till ära, hemma i Toulouse ligger ytterligare två i säkert förvar.

– Klockor är som en drog för mig. Jag kör bara Rolex; jag har en Yacht-Master, en Daytona och den här, en Tudor, som jag skiftar mellan. Det första jag gjorde när jag fick en bra lön var att köpa en Rolex Submariner. Det är kul med klockor.

Och bilen går bra?

– Jag sålde just min Maserati. När vi fick andra barnet fick jag aldrig tillfälle att köra den. Så nu kör vi en Mercedes E-Klass. Jag gillar att byta bil vartannat år.

Har du fler lyxiga laster?

– Tatueringarna. Båda armarna är fyllda, jag har börjat med benen och har en på halsen. Det är antingen religiösa motiv eller familjetatueringar. Det måste betyda någonting. Högerarmen handlar om saker jag har gått igenom, saker jag tyvärr måste hålla för mig själv. Ingen förutom jag förstår betydelsen. I dag när jag gjorde låret tänkte jag: "Aldrig mer, nu får det här vara sista." Men redan nu tänker jag: "Jag måste göra resten av benet."

Vad gillar du för kläder?

– Nu kommer Erkan (Zengin) att skratta. Den senaste tiden har det nämligen blivit väldigt mycket Rick Owens. En modedesigner som Erkan visade mig. Jag frågade Erkan en dag: "Var fan har du köpt den där T-shirten?" Han svarade: "Det är ett speciellt märke, jag kan inte säga det till dig, det är för dyrt." Jag sa: "Men säg, jag vill ju ha sådana, lite längre T-shirtar." Efter mycket tjat visade han mig hemsidan, och när jag köpte min första Rick Owens-tröja skrattade Erkan så han grät. Sedan åkte vi till Paris och shoppade jättemycket Rick Owens-plagg. Så nu älskar jag hans kläder, det är mycket jag.

Som av en ren händelse råkar den amerikanske modeskaparen Rick Owens även vara en viss Zlatan Ibrahimovics favoritdesigner …

– Haha, jo jag vet.

Vad gör du annars när du inte spelar fotboll?

– Jag kollar mycket tv-serier. Sons of Anarchy gillar jag väldigt mycket. Annars är det mycket Suits och Prison Break. Men det är mest när jag bor på hotell, annars har jag inte så mycket tid över. Jag är mest familjefar; springer efter barnen och har kul med dem. När klockan slår åtta är jag helt slutkörd. Jag ligger helt död när de har somnat.

Hur är du som farsa?

– Jag har fått höra att jag är en bra farsa. Jag försöker göra allt för att göra dem glada, jag ger dem allt de behöver.

Skämmer du bort dem?

– Det gör jag nog. Folk säger att jag skämmer bort dottern för mycket, men det är min lilla prinsessa, vad ska jag göra? Pekar hon på någonting blir det svårt att säga nej. Speciellt om man just kommit hem från en bortamatch och inte träffat henne på två dagar. Pekar hon på någonting så är det klart att hon ska få det. 

Har du dåligt samvete när du är bortrest?

– Varje match är jag borta i två dagar. Ibland har jag dåligt samvete, men i Frankrike är det rätt lugnt. I Grekland var det fler matcher, då var det mycket skuldkänslor. Frugan fick ta hand om barnen och ta all skit där. Samtidigt så måste man jobba. Men det är väl därför jag skämmer bort dem, antar jag.

Skulle du kunna leva resten av livet på pengarna du har nu?

– Jadå. Fast jag kan också spendera allt på en vecka. Men är jag bara lugn och smart kan jag leva gott på det resten av livet, utan problem.

Hur ser framtiden ut annars?

– Jag fortsätter ett par år till utomlands. Försöker spela på hög nivå så länge jag kan. När jag flyttar hem till Sverige blir det Malmö FF om de vill ha mig, annars blir det någon klubb i Stockholm. Jag kommer ändå att flytta till familjen i Stockholm någon gång. Vad jag sedan ska jobba med vet jag inte. Det dyker upp nya idéer hela tiden. Tränare kanske? Hjälpa ungdomar på något sätt? Jobba med fastigheter?