Kloka råd med Orup

Fördriv fängelsetiden

– Mitt bästa tips till dig som tillbringar tid på anstalt är att lyfta skrot. Själv satt jag i och för sig bara två veckor, men det funkade bra. Det började nog som en romantisk tanke: På finkan ska man pumpa vikter, liksom. Det fortsatte jag med, och mår fortfarande bra av det, även om jag aldrig kommer bli någon Dolph Lundgren. Alla knaprade ju, dock, så det gäller att hålla sig borta från den prylen. Och, om du sitter på öppen anstalt: Håll dig till dem som har åkt dit för bedrägeri och rattfylla och låt bli dem som håller på att slussas ut från den slutna delen av systemet. Dem räcker det med att hälsa på lite artigt i korridorerna.

Lyssna och lär

– Jag har ingen klassisk skolning inom musik alls. Min far var pianist, och på så vis fick jag väldigt tidigt klart för mig att musik var något man kunde göra själv: Man trycker på olika tangenter, och så blev det till låtar. När jag var åtta fick jag min första gitarr. Jag är uppväxt i Huddinge, och där fanns inte så mycket att göra: Antingen var man sporttok, eller så sniffade man thinner, eller så spelade man i band. Jag var bara tolv när jag började sjunga i ett band som annars bestod av 14-15-åringar. Ingen ville sjunga. Det var inte coolt. Alla ville stå och spela Black Sabbath-riff. Ett annat plus var förstås att jag hade väldigt ljus röst då.

Det privata behöver inte vara offentligt

– Jag har aldrig haft något bekymmer med kändisskapet i betydelsen att bli igenkänd: Det handlar inte om att jag sätter mig själv på några höga hästar, utan att jag känner att min offentlighet bara kommer från mina låtar. Jag tror inte att folk vet så mycket om mig som person: Det är låtarna. Jag är bara han som sjunger. Den sortens offentlighet ser jag bara som ett kvitto på att låtarna har funkat. Jag var inte riktigt lika bekväm i höstas, när jag gjorde X-Factor och det kunde komma fram 13-åringar och frågade om jag var Andreas Carlsson eller Orup.

Vässa klanen

– Jag började spela Counter-Strike väldigt sent, och gick med i en klan som spelade i seniorserier. Det hände att vi mötte 15-åringar, och då fick vi naturligtvis så mycket stryk att vi inte visste vad vi hette. Jag var aldrig bra, men det var sjukt roligt. Vi hade träningsläger varje söndagskväll där vi satt med mickar. Vansinnigt roligt. Nu för tiden spelar vi Battlefield 3. För att ha en väl fungerande klan – och jag vill poängtera att jag är en väldigt dålig medlem av min egen klan, som kommer göra de andra upprörda bara genom att uttala mig – bör alla spela samma sorters spel redan från början. Det är bra att ha särskilda tider, i synnerhet om man ska sy ihop schemat med familj och barn och sådant. Vi kör numera på måndagskvällar klockan 21.00, och då är alla familjer underrättade om att ingenting får komma i mellan. Jag brukar spela som sjukvårdare: Den största tillfredsställelsen är att få meddelandet Teammate Down, skjuta den fiende som överlevt och sedan återuppliva sin polare. Rasslar in bra med poäng också.

Undvik livealbum

– Jag har lite svårt för liveskivor. Alltid haft. Det låter aldrig lika bra. Om man själv är där och ser konserten kompenseras det av volymen, stämningen, närheten till artisterna. När allt det försvinner föredrar jag en riktigt bra studioproduktion.

Hitta rätt person

– Behöver man ett skivbolag idag som ung artist? Jag vet inte. Mer än något annat behöver man en kanal. Samtidigt: Om man tittar på Spotifys topplistor kan man konstatera att i princip all musik producerats och marknadsförs enligt traditionell modell. Jag vet inte om det måste göras genom skivbolag, men jag tror att det är viktigt att man som artist hittar åtminstone en kunnig person som man litar på. I början bör man inte vara så kåt på pengar, och fatta att inspelningar och distribution kostar pengar. Man blir inte rik, liksom. Det tar tid.

Tänk inte efter först

– Om man kan ett hantverk blir det ofta bättre om man bara kopplat på autopiloten och låter inspirationen flöda naturligt, att använda hjärtat istället för hjärnan. 1997, efter Glenmark Eriksson Strömstedt, hade jag en period där jag tyckte att jag hållit på i tio år och framgångarna bara blev glesare. Jag bestämde mig för att fokusera på att skriva låtar åt andra. Om jag skulle skriva för Ainbusk Singers började jag med att tänka på hur de lät, och sedan försökte jag skriva något som lät ungefär likadant. Det var helt fel. Det gick inte bra. Lena Philipsson-plattan hade jag bara tre veckor på mig att skriva, hade inte tid att tänka och bara skrev. Det blev mycket bättre.

Källsortera

– Jag jobbade under en period som sopåkare, eller rättare sagt som så kallad matsäck, det vill säga killen som åker med i passagerarsätet. Det fanns fördelar: Vissa restauranger som hade för mycket sopor kunde sätta ut två starköl bredvid som bonus. Nu för tiden hanterar man oftast inte säckarna som sopåkare, utan bara sopkorgarna, men jag vill uppmana dig som månar om din sophanteringspersonal att inte slänga glas och vassa metallbitar direkt i soporna.