Konstnärlig frihet

Åh, har du varit på konstutställning? frågar min väninna Frida som jag en kväll har till bordet på nyöppnade Brillo på Sturegatan i Stockholm.

Hon gör det med en lätt syrligt ironisk ton.

– För det är väl en Gustav Klimt-målning på din röda t-shirt? fortsätter hon.

Jag förstår precis vad hon insinuerar. Och, ja, det är mycket riktigt ett motiv av den österrikiske symbolisten Klimt på min tröja. Och inte så mycket mer. 

Men hon har alldeles rätt. Den ser exakt ut som något man köper – eller snarare inte köper – i den turistorienterade museishoppen på väg ut från valfri gigantisk retrospektiv utställning med en sedan länge död konstnär.

De där tröjorna man verkligen undrar vem tusan det är som vill bära.

En sådan har jag på mig.

Men den är givetvis inte köpt på någon museishop. Det är en tröja från amerikanska Supremes senaste kollektion. Lätt sårad påpekar jag förstås genast detta för Frida.

– Titta här, det är faktiskt en pytteliten Supreme-logotyp i ett knappt synligt hörn under Klimts målning Kyssen! säger jag.

– Okej, whatever, svarar Frida med en axelryckning.

Min Klimt-tröja och jag träffades alldeles nyligen i Supreme-butiken på Peter Street i Londons Soho. Hon hängde på en galge mellan alldeles för många andra t-shirts som alla pryddes av vinterns andra och lite – måste jag säga – trista Supreme-tema: souletiketten Stax och deras fingerknäppande logga.

I högtalarna spelade de följdriktigt blott ett livealbum med Otis Redding, och hur mycket jag än genom decennierna har uppskattat Stax musikaliska utbud så kändes det aningen underligt, för att inte säga omodernt. Så jag provade en Gustav Klimt-tröja i stället. Med ett motiv från hans så kallade guldperiod.

Jag kunde givetvis inte motstå den.

Förmodligen hade jag inte riktigt kunnat motstå en Supreme-t-shirt med Otis Redding på heller om jag väl hade testat den. Men en österrikisk symbolist, samtida med Sigmund Freud, från det tidigaste 1900-talets Wien kändes betydligt mer intressant och relevant.

Tills jag långt senare insåg att ingen – förutom jag själv och kanske tre till – ser något annat än just en turistig souvenir från en torftig museishop.

Men det här har också fått bieffekten att jag bär den oftare än något annat tillskott till min garderob på sistone. Smått maniskt har Klimt-tröjan fyllts av något slags revanschbetonad symbolik. Jag kommer att ha på mig den dagligen tills jag springer in i i alla fall någon som förstår den. Det kan dock dröja, har jag märkt. Denna okunniga mobbning har bara eskalerat. Alla jag träffar verkar briljera med sina konstkunskaper så fort de ser "min Klimt", ingen har en tanke på att imponera på mig med sitt know-how i amerikansk streetwear.

Exakt hur länge jag kommer att stå ut med detta är i skrivande stund djupt oklart.