Krönika: Andres Lokko om Sean Wotherspoon och årets mest omtalade gymnastiksko

Du måste ha sett dem, om inte på någons fötter så garanterat på bild. En glassrandig Nike Air Max 97 i ganska stilig manchester över en blekt gulgrå grund. Skomodellen heter Sean Wotherspoon och är årets mest omtalade gymnastiksko. I alla fall vid sidan av ännu något Off-White- eller Yeezy-projekt.

Och plötsligt är själva personen, den alldeles riktige Sean Wotherspoon, en streetwear-ikon. Wotherspoon, en 28-årig snubbe från Virginia, är ett fenomen som jag under en resa till Los Angeles nyligen försökte gå till botten med. Och det fascinerande och så extremt­ samtida är hur Sean bara är just en snubbe som har fått göra en sko för Nike. 

Vad jag lär mig är att han driver Round Two, en reseller-butik – snarare än en second hand/vintagebutik – med ursprung i hans hemstad Richmond med filialer på Melrose i Los Angeles och New Yorks Lower East Side. Ja, Wotherspoon är influencer, youtuber och, framför allt, reseller. Och, sedan nyligen, även designer. Efter sitt framgångsrika första samarbete med Nike har han just formgett en ytterst färgglad klädkollektion för Guess.

Men när jag en disig förmiddag besöker hans två butiker i Los Angeles övergår min entusiasm snabbt i en utdragen gäspning. Jag vill ju så gärna känna samma glädje över Wotherspoon som, säg, hans brittiske kollega Blondey McCoy inbjuder till. Wotherspoon har sitt namn på en eftertraktad – och, i ärlighetens namn, ganska fin – sko. Och han nämns ofta och med djup vördnad på digitala forum där män diskuterar streetwear nätterna i ända. 

Efter klassisk japansk modell är Wotherspoons butikskedja en verksamhet vars främsta inkomstkälla är det som numera kallas reselling, ett yrke väldigt närbesläktat med vad man för länge sedan kallade svartabörshaj.

Svartabörshajen återfanns oftast i konsertvärlden och kan fortfarande ses utanför globar i stora städer där han (det är alltid en han) kränger biljetter till kvällens jätteutsålda konsert för sisådär tio gånger priset. Blir han inte av med dem bums så rasar priset ju nervösare svartabörshajen blir för att kanske inte få
tillbaka sin investerade summa. 

Medan Blondey McCoy är en multibegåvad modell – numera representerad av Kate Moss relativt nystartade och väldigt exklusiva lilla modellagentur – och ansedd skejtare. Och, framför allt, en allt mer respekterad ­konstnär som samarbetar med digniteter som Damien Hirst och ställer ut på finare Londongallerier varje gång han gör något. Dessutom går McCoys konstnärskap smått perfekt hand i hand med hans eget klädmärkes Thames, som ständigt korsbefruktar varandra.

Jag försöker hitta några drag hos Wother­spoon som skulle kunna förklara varför han ändå är på väg att bli en amerikansk Blondey. Men, nej, han är något annat. Helt enkelt en symbol för gatumodevärldens återfödda yrkesgrupp: svartabörshajen.

Inne på Round Two – med obligatoriska säkerhetsvakter utanför dörren – säljs det mängder av Supreme, A Bathing Ape och, äh, det är mest bara Supreme faktiskt. 

Några par av Wotherspoons egen Air Max-modell står i skyltfönstret med en prislapp på $600, fyra gånger mer än ursprungspriset. 

Just den här torsdagsmorgonen har Supreme – vars butik på Fairfax ligger runt hörnet, en kilometer bort – droppat sitt senaste samarbete med The North Face och det har därför bildats en kö utanför Round Two. Kön består av den märkliga mixen av folk som genast, för en hyfsad liten vinst, ska sälja vidare det de precis har köat för att köpa på Supreme och så några som vill köpa det de andra i kön snart tänker kränga. 

Det är ett fascinerande kretslopp som för de flesta betraktare nog ter sig som ganska tossigt eller, möjligen, bara obegripligt. Men i Sean Wotherspoon har det här internationella ekosystemet av resellers fått sin alldeles egen superstjärna.