Krönika: Henrik Huldschiner om massmördare och företagsledare

En typisk psykopat är verbal, karismatisk och orädd, men saknar empati. Beskrivningen passar väl in på en rad toppchefer som jag intervjuat i min roll som ekonomijournalist, skriver Henrik Huldschiner.

Henrik Huldschiner  |  Publicerad 2018-01-24 08:00  |  Lästid: 3 minuter

Välj rätt chef! Det är det bästa karriärsråd som finns. Min första chef gav mig snabbt eget ansvar trots att jag var en spoling med noll jobberfarenhet. Han trodde på mig och stod bakom mig även de gånger i början när jag gjorde bort mig och kunderna skällde. Det gav mig självförtroende och fick mig att snabbt växa in i kostymen på pr-byrån i slutet av 1990-talet. Sedan dess har jag avverkat en rad bra, och mindre bra, chefer i mediebranschen.

Vissa har varit rena katastrofer, kanske rent av psykopater? I den briljanta Netflix-serien Mindhunter, om två FBI-agenters banbrytande profilering av seriemördare på 1970-talet, berättar psykologiprofessorn Wendy Carr (baserad på verklighetens Ann Wolbert Burgess) hur väl den psykologiska profilen hos seriemördare överensstämmer med studier av framstående företagsledare. ”Alla dessa män har fruar, ungar, hundar och guldfiskar. Inte för att de slutade vara psykopater, utan för att de gjorde andra val.” Enligt forskningen kan cirka två procent av befolkningen betecknas som psykopater, medan andelen bland chefer och ledare bedöms vara dubbelt så hög. Det har skrivits en rad böcker, forskningsrapporter och artiklar i ämnet med titlar som Är chefen psykopat – eller bara en skitstövel?Test: Har din chef psykotiska drag? och Psykopatiska chefer – lika farliga som charmiga.

Att ens chef kan vara psykopat är nog en tanke som slagit de flesta vid något tillfälle. En typisk psykopat är verbal, karismatisk och orädd, men saknar empati. Jag är ingen läkare och ska givetvis inte kasta diagnoser på någon, men beskrivningen passar väl in på en rad toppchefer som jag intervjuat i min roll som ekonomijournalist. Inte helt ologiskt verkar det som om ju högre upp du tittar i hierarkin, desto större är chansen att du hittar en chef med psykopatiska drag. Det tycks helt enkelt vara egenskaper som, rätt hanterade, hjälper en person att nå toppen. Ta en sådan som Elon Musk, som jag själv brukar hålla fram som den störste entreprenören av vår tid. Men läser man journalisten Ashlee Vances välskrivna bok om den sydafrikanske superentreprenören (Elon Musk – Tesla, SpaceX och jakten på en fantastisk framtid) kan man inte annat än slås av att han som person har egenheter som ter sig allt annat än sympatiska. Som när Elon Musk berättar för Ashlee Vance att han vill ha en flickvän och undrar hur mycket tid som måste av sättas för det: ”Räcker det med 10 timmar i veckan?” 


Hausse: Steam Hotel, Västerås 

Grymt imponerad av entreprenörsgänget som satsat en halv miljard kronor på att förvandla det gamla ångkraftverket i Västerås till ett jättehotell som är coolare och mer helgjutet än allt vi sett i Stockholm de senaste åren.

Baisse: Bostadsmarknaden.

Risken är uppenbar att det borally som pågått under 2000-talet kommer att sluta i en krasch när alla aktörer – banker, myndigheter, bostadsbolag – drar i nödbromsen samtidigt.

Eller när en hög teknikchef på rymdbolaget SpaceX beklagar sig över en för tajt deadline, och Elon Musk svarar med att sparka chefen, tillsätta sig själv på posten och lösa uppgiften inom utsatt tidsram (utan att släppa fokus på sin andra åtaganden som att vara högsta chef för både Tesla och SpaceX och driva flera andra revolutionerande projekt, som supersnabba vakuumtåg, gigantiska batterifabriker och solpanelsstäder).


Det är sådana historier som skapar legender. Samtidigt är det lätt att tänka sig in i hur svårt det är att ha en person som Elon Musk som chef. I boken beskrivs hur de anställda både avgudar och fruktar sin chef, som på ett ögonblick kan göra sig av med nära och hängivna medarbetare på till synes nyckfulla grunder. Att Elon Musk dessutom vill ha allt ljus på sig själv, och är högst ovillig att ge plats i rampljuset för sina extremt kompetenta medhjälpare, är ett synnerligen oattraktivt chefsdrag. Min slutsats är att jag gärna fortsätter att skriva om, och imponeras av, framstående företagsledare. Men många av dem skulle jag inte själv vilja ha som chef.

 

 

Henrik Huldschiner är frilansande ekonomijournalist med lång bakgrund från Dagens Industri.


Dela på Facebook
Tweeta