I Paris, på Rue de Richelieu, fanns under mer än tre decennier en restaurang som kom att bli långt mer än en plats att äta på. Davé, grundad 1982 av Tai Davé Cheung, utvecklades till stadens inofficiella nattliga salong och ett självklart nav för mode-, konst- och filmvärlden. Ett if you know you know-hemligt tillhåll för personer som Madonna, Yves Saint Laurent, Francis Ford Coppola, Allen Ginsberg och otaliga andra.

När jag började bevaka herrmodeveckorna i början av 2000-talet hamnade vi ibland på Davé sent på kvällen för att äta vietnamesiska vårrullar, revbensspjäll, pekinganka, salt- och pepparräkor och upp­skuren mango. Om du var flörtigt inställsam mot ägaren Davé gick det ofta att få ett bord trots att dörren alltid pryddes av skylten ”COMPLET” – både för att hålla turister borta och för att säkerställa att det alltid fanns plats för hans kända stamgäster. Lokalen var liten, mörk och intim, nästan som ett privat vardagsrum eller en hemlig klubb snarare än en traditionell restaurang. Inredningen gick i djupt röda toner, med vadderade väggar, röda textilier och tunga sammetsgardiner som gav rummet en varm, lätt dekadent och nästan boudoirlik känsla. Ljussättningen var dämpad, vilket förstärkte den slutna, personliga atmosfären. Ett akvarium med tropiska fiskar i det främre rummet fungerade både som dekoration och som en av de få ljuskällorna. Det fanns ingen meny. Och inga priser heller, för den delen. Davé bestämde vad du skulle äta – och vad det skulle kosta.

Yves Saint Laurent och Tai Davé Cheung.

I den nya boken A Night at Davé, utgiven av Londonförlaget IDEA och redigerad av Davé Cheung tillsammans med Boris Bergmann och Charles Morin, dokumenteras denna unika miljö genom hundratals polaroider, brev, vykort, skisser och anteckningar från restaurangens gäster. Filmregissören Sofia Coppola har skrivit förordet: ”Jag var fjorton år och platsen var fylld av dåtidens mode- och nöjesvärld – folk som kilade mellan borden och hängde, fat med Davés mammas kinesiska mat och Davé som tog polaroider. På något sätt hamnade jag hopkurad bredvid Yves Saint Laurent.”

På de blekta men välbevarade polaroiderna (de som satt på väggarna i restaurangen var ofta kopior) syns, förutom de celebriteter som redan nämnts, bland andra Helmut Newton, Kate Moss, Alexander McQueen, Linda Evangelista, Rei Kawakubo, Jean-Paul Gaultier, Kirsten Dunst, Kyle MacLachlan, David Lynch, John Travolta, Leonardo DiCaprio, Roger Moore, Serge Gainsbourg, Lou Reed, Naomi Campbell, Kim Kardashian, Mick Jagger och Keith Haring. Polaroidkameran blev ett av Davés mest karakteristiska inslag. Bilderna – som ofta visade gästerna i samtal, i telefon eller mitt i en måltid – fungerade inte som kändisporträtt i traditionell mening, utan som ett visuellt arkiv över en plats i ständig rörelse: ett mytomspunnet rum mitt i den franska huvudstaden där allt kunde hända, men där tiden också tycktes stå stilla. Davé själv var diskret, karismatisk och selektiv, styrde gästlistan med finger­toppskänsla och skapade en trygg och familjär stämning för sina gäster. När restaurangen stängde 2018 cementerades myten. Davé blev en förlorad plats – något man antingen hade upplevt eller hört berättas om. Och som med alla försvunna rum fortsatte historierna att växa.

Den här boken är ett tidsdokument över en period som är över för länge sedan. Mobiltelefonen förändrade allt. Man kan inte längre erbjuda en dold plats, skyddad från offentlighetens blick.

Jag gläds extra mycket åt en bild med unga Acne Studios-­anställda män i bar överkropp. Den kvällen hade jag velat vara med.

Läs också