Ledare: Claes Juhlin om stressade tidningsmakare
King-redaktionen mår piss. Men ambitionerna har aldrig varit så höga som de är nu, skriver chefredaktören.
King Magazine kommer ut tolv gånger per år, och du behöver inte heta Pythagoras för att räkna ut att tidningen alltså är ett så kallat månadsmagasin. Rent historiskt var det länge någon form av praxis att ett magasin av lite finare sort skulle komma ut just en gång i månaden, men denna takt hör i dag snarare till ovanligheten. Faktum är att King just nu är det enda svenska magasin i sitt segment som håller fast vid detta publiceringstempo, alla andra har dragit ner utgivningen till 10, 8 eller 6 utgåvor per år. Men lika säkert som att vi är stolta över att publicera tolv fullmatade nummer per år, lika säkert är det att produktionstakten skördar sina offer. Som om en utgåva i månaden inte vore nog så produceras sommarens tre nummer (juli, augusti, september) i regel simultant, allt för att såväl anställda som frilansare ska ha möjlighet att vara lediga när semestern väl står för dörren.
Våren 2018 har varit extra krävande för att personalstyrkan varit futtigare än någonsin till antalet, bland annat till följd av att tidningens redaktionschef och roder (jag kategoriserar mig själv som mer av en kompass) en majdag plötsligt gick och blev pappa. Kul för honom, modern och bebisen, tråkigt för oss andra. I min roll som chefredaktör försöker jag se över medarbetarnas fysiska och psykiska hälsa för att jag inte vill att någon – inklusive jag själv – ska bli utbränd, men även för att, låt mig citera Ebba Grön, produktionen har inte plats för den som blivit illa sliten. Allt detta har jag misslyckats kapitalt med. Medan jag själv varit så stressad att jag under en månads tid tappat bort hemmanycklar, hörlurar, solglasögon och min plånbok (den sistnämnda hittades i minibar-kylen på ett Manhattan-hotell jag checkat ut från tre dagar tidigare) så har jag sett gnistan i ögonen på mina kära kollegor slockna en efter en.
När jag frågade Kings redaktör om han ville ta en välbehövlig paus nästföljande vecka och gå på en flådig presslunch på en av Stockholms mest exklusiva krogar så svarade han: ”Jag tror inte att jag orkar hålla mig vid liv till det datumet.” Magasinets art director berättade i förtroende för mig att han sedan någon månad börjat dricka rom varje kväll. När jag frågade honom om det var ett särskilt sunt beteende så svarade han att den alkoholtäta mörka spriten behövdes för att han skulle kunna sova om nätterna. Det tar inte stopp där. En frilansfotograf med lång och nära relation till King erkände att han varit så stressad över allt som skulle levereras till magasinet att han på väg hem i sin bil börjat gråta hejdlöst och fått lov att parkera i vägrenen när Idas Sommarvisa dragit i gång på radion.
Samtidigt som King-medarbetarnas psykiska hälsa är historiskt undermålig så peakar ambitionsnivån. Som när jag felaktigt ifrågasatte mödan och tiden som lades ner på att hitta den perfekta båten till detta nummers omslagsfotograferingen med Björn Gustafsson och en kollega med svart blick skrek till mig att "KING-LÄSARNA FÖRVÄNTAR SIG EN RIVA!"
Mitt mål, förutom redaktionens överlevnad, är att du ska uppskatta produkten du håller i din hand exakt tolv gånger per år, och förhoppningsvis har vårt slit denna vår inte varit förgäves. Får jag önska något mer så är det att du medan du läser detta njuter av en härlig semester och att den återkommande krampen i min mages översta del har gått över vid det laget.
