Manolos guide till kavajaxlar

När man pratar om axelkonstruktioner är det viktigt att skilja på två saker: Axelns avslut samt uppbyggnad. Varför detta är viktigt är för att bägge påverkar bärarens silhuett men på lite olika sätt. I dagens artikel skall vi försöka gå igenom de vanligaste och mest karaktäristiska kavajaxlarna som man kan stöta på samt hur de påverkar känslan i kavajen. Då det finns mängder med variationer inom respektive region och flera skräddare tenderar att erbjuda olika alternativ bör den här guiden ses snarare som en generaliserande inspiration.

London

Det brittiska anses av många vara urfadern till allt västerländskt skrädderi. Även om silhuetten och plaggen varierat genom århundraden så har det brittiska skrädderiet länge förknippats med mycket struktur och uppbyggnad. Dels använder brittiska skräddare i regel betydligt tjockare kanvas av hästhår för framstycke och bröst men framför allt även en ansenlig vaddering i axeln. Vad detta innebär är att bäraren får en rakare linje från nacke till axel vilket enligt vissa förstärker känslan av en atletisk och maskulin uppbyggnad. Särskilt om man har sluttande axlar naturligt. Axelns avslut är ofta markerat med en svag så kallad roping (cigarraxel kallar vissa det) som definierar gränsen mellan axel och ärm. 

Fördelarna med en uppbyggd brittisk axel är att den som vi var inne på kan dölja sluttande axlar och ge bäraren en mer maskulin silhuett. Det är en något som många eftersträvar i exempelvis formella plagg så som smokings och mörka kostymer. Nackdelen är att den här axelkonstruktionen och silhuetten sällan gör sig speciellt bra i ledigare uddakavajer då kontrasten mellan den markerade silhuetten och avslappnade användningsområdet tenderar att bli för hård.

Kända skrädderi från staden: Chittleborough & Morgan, Huntsman, Edward Sexton

Paris

Om vi beger oss söder ut från de brittiska öarna kommer vi till Paris, en av modets viktigaste städer genom historien. Idag har den parisiska stilen stått lite i skymundan för den italienska i allmänhet och den neapolitanska i synnerhet. Parisiska skräddare har i många fall ett rykte som några av världens absolut främsta på handsömnad och finish.

Vad som framför allt präglar den parisiska kavajaxeln är den konkava axellinjen och det kraftigt markerade avslutet som ibland kallas Pagonda. Här är det alltså inte tal om en rak axellinje med vaddering likt britterna utan snarare en som följer bärarens naturliga form och avslutas i en kraftig roping. 

Med den här typen av konstruktion hamnar bärarens axlar extra mycket i fokus och den förstärker känslan av att personen är bredaxlad. Det är likt den brittiska bäst på mer formella kostymer även om den är mer iögonfallande och kanske därför inte för alla. 

Kända skrädderi från staden: Cifonelli, Camps de Luca

Milano

Vi fortsätter söder ut och når den norditalienska modemetropolen Milano. Den milanesiska stilen påminner en del om det brittiska med en tydligare struktur än exempelvis inom det syditalienska skrädderiet (mer om det längre ner). Det är den italienska charmen, kombinerat med den brittiska filosofin som gör det milanesiska skrädderiet till ett av världens finaste enligt oss. Särskilt för klassiska affärskostymer. Axeln har en lätt uppbyggnad som fortfarande följer bärarens naturliga axellinje och avslutas i med ett rent och markerat avslut. 

Kända skrädderier från staden: Musella Dembech, A. Caraceni 

Florens

Vi fortsätter ner genom Italien och når snart Florens. Som ni kan notera hittills blir konstruktionen och uppbyggnaden långsamt lättare ju längre söderut vi kommer. Det florentinska skrädderiet är känt för flera saker: De svepande konkava slagen, avsaknaden av sömmar i framstycket och inte minst en generös delning av kavajen under knäppningen (även känt som open quarters). De är även kända för en specifik typ av axel. Den är väldigt naturlig, utan uppbyggnad och vaddering med ett rent avslut som är förlängt strax utanför bärarens naturliga axel. Detta förstärker känslan av breda axlar samtidigt som man behåller den axlarnas naturliga fall. 

Kända skrädderier från staden: Liverano & Liverano, Sartoria Corcos

Neapel

Neapel är sista staden i artikeln och i många avseenden antitesen till det brittiska skrädderiet. Ursprunget bakom den okonstruerade och lätta kavaj som kännetecknar regionen sägs komma från Vincenzo Attolini som under 1930-talet revolutionerade herrmodet genom att strippa en vid tiden populära brittisk kavajen på all uppbyggnad. Detta var för ta fram ett bättre anpassat plagg för det varma klimatet i södra italien. 

Neapolitanarna är kanske främst kända för sin Spalla Camicia, eller skjortaxel som det heter på svenska. Det finns vissa missförstånd kring detta begrepp där det ofta används för alla axlar som är naturliga eller har plisséringar. En skjortaxel handlar främst om hur man fäster ärmen underifrån mot axeln. Det ger en väldigt rund och mjuk axelsilhuett som passar extra bra för lediga och avslappnade uddakavajer. Orsaken till de plisséringar man ofta ser är att man för hand passar in en överärm med större omkrets än ärmhålet. Fördelen med detta är att man får en maximal rörlighet kombinerat med en smal silhuett.

Då kavajen helt saknar vaddering i axeln får den en naturlig linje. En neapolitansk kavaj har i regel även en väldigt tunn kanvas i bröst och framstycke vilket ger en lätt och ledig känsla men ibland i bekostnad av ett rent fall. 

 För att illustrera lite hur de olika axlarna är konstruerade kan man se en illustration nedan.