Märket är inte allt

Andres Lokko om byfånebyxorna som fick honom att skrota sin ängsliga shoppingregel.

Andres Lokko | Publicerad 2012-11-09 15:00 | Lästid: 3 minuter

Märket är inte allt — Andres Lokko är kulturjournalist och manusförfattare.

Jag har alldeles nyligen skaffat nya glasögon. De har svarta plastbågar, är ganska stora och har en markant Elvis Costello-effekt. I synnerhet på mig eftersom jag har ett nästan makabert litet huvud. Det sistnämnda är för övrigt en bidragande orsak till varför du ytterst sällan ser mig i olika former av huvudbonad: De finns oftast inte i min larvigt lilla storlek, helt enkelt. I de få fall de gör det så ser de ändå undantagslöst ut som sombreros när de hamnar på mig.

Det var väldigt länge sedan jag sist köpte eller ens provade nya glasögon. Jag har, när jag inte bär linser, haft ett par sobert nötfärgade universitetslektor-bågar från Oliver Peoples i säkert sju år. De började till slut bli för svaga, och när jag provade dessa snudd på perfekta bågar från Thom Browne hos min optiker fanns det liksom ingen återvändo. Hur skamlöst dyra de än må ha varit.

Men glasögon är precis som armbandsur och sexpartners. Du får verkligen bara ha en i taget. Man kan inte ens spara på dem i en liten låda i garderoben (i synnerhet inte sexpartners, om de nu inte råkar gå i gång på just detta). Det absolut värsta man kan göra är att byta ibland för att matcha olika outfits (än en gång så gäller detta även sexpartners). Att matcha klockarmband med – till exempel – skor är en modestyggelse som nästan saknar motstycke. Likadant är det med glasögon. Män får bara ha tillgång till ett par. Det är en regel som ej låter sig tummas på.

Detta för mig in på ett annat plagg (om vi nu egentligen bör kalla glasögon för ett plagg, men när de är nya känns det onekligen så): byfåne-byxan.

En av mina få men eftersträvansvärda sartoriella regler säger att det egentligen inte är så viktigt hur kläder ser ut eller hur de sitter - bara det är rätt märke. Detta må låta både korkat och ytligt. Men jag har varit ihärdig och tyckt att det är en alldeles utmärkt regel. Nu är jag tyvärr tvungen att backa från denna princip, kanske till och med ta avstånd från den för gott.

Skälet var ett par chinos från ett klädmärke jag älskar passionerat. I somras stirrade de på mig från ett reabord i en trevlig butik, jag provade dem och bestämde genast att de var alldeles briljanta. Urtvättat ljusblå med gigantiska, lite mörkare lagade partier över knäna kantade av alltför synliga sömmar. Även med 50 procents rabatt var de dessutom ganska dyra. Men jag var tvungen att ha dem.

Nästa morgon tog jag på mig dem, gick ut genom dörren och insåg, så fort jag såg dem i normalt dagsljus, att jag bar ett par byfånebyxor. De kunde inte kallas för något annat. Hela min underkropp var täckt av en märklig blandning av Homer Simpsons slacks och hans tecknande kollega redneck-idioten Cleetus i samma komediserie. Han som saknar tänder och nästan alltid har ett grässtrå i mungipan. Vad har vi lärt oss av detta? En mans garderob ska innehålla exakt noll styck byfånebyxa samt att ni aldrig ska lyssna på mina tvärsäkra modeprinciper. Ibland är de nämligen fullständigt befängda. Och jag vill ta det här tillfället i akt att be om ursäkt för detta.