Reportage: King möter Skandinaviens bästa fotbollsagent

Artikeln publicerades ursprungligen i King nummer 6 2018. Webbversionen är uppdaterad.

På spelarhotellet Scandic Park vid Humlegården i Stockholm råder det minst sagt avslappnad stämning bland de spelare och ledare som rör sig i lobbyn. Att det är dagen före match är svårt att tro. Men så rör det sig bara om en vänskapsmatch mot Chile. Det stora VM-äventyret i Ryssland ligger fortfarande tre månader bort.

I hotellrestaurangen tar Martin Dahlin en fika med sin klient Filip Helander, som till vardags spelar i italienska Bologna. När de pratat klart vinkar Martin Dahlin till oss att vi kan komma och sätta oss vid bordet.
– För mig är landslagssamlingarna i Stockholm guld värda. Mina spelare är ju utspridda över hela Europa, så det här är ett perfekt tillfälle för mig att träffa många av dem på samma gång, förklarar han.

Hela sju spelare från Martin Dahlins stall är med i den landslagstrupp som är uttagen till vänskapsmatcherna mot Chile och Rumänien i slutet av mars. Hur många av dem som kvalar in till den slutliga VM-truppen står ännu skrivet i stjärnorna när vi ses.
– Jag skulle säga att fem av dem är givna till VM: Granqvist, Helander, Durmaz, Lustig och Pontus Jansson. Alexander Fransson och Niklas Hult tycker jag borde vara med, men de är väl på gränsen.

Trots att det var nästan 20 år sedan som Martin Dahlin lade ner sin egen spelar­karriär är han knappast bortglömd. Många kommer fram och hälsar på den gamle VM -94-hjälten på hotellet. Så också förbundskapten Janne Andersson, som ger honom en vänskaplig klapp på axeln.

Saknar du det här livet?
– Vissa delar saknar man. Som gemenskapen och att samlas kring ett gemensamt mål. Vissa bitar kan du inte hitta i ett vanligt liv. Att höra 60 000 åskådare skandera ditt namn när du gjort mål, den känslan kommer jag aldrig mer att få uppleva. Men jag saknar inte allt man behövde försaka. Och pressen att hela tiden leverera, den är skön att slippa.

Bodde ni också här på Scandic Park under din tid i landslaget?
– Nej, de skulle aldrig vågat ha oss så här nära Stureplan. Vi bodde alltid på Star Hotel i Sollentuna. Så det var ju inte lika flådigt som de här killarna får ha det.

Vi pratar lite om hur vi ska lägga upp planerna för helgen och sedan ringer Martin Dahlin till Andreas Granqvist, som lydigt kommer ner i lobbyn för en fika. Den 33-årige landslagskaptenen är den spelare som Martin Dahlin haft längst i sitt stall. Deras samarbete sträcker sig 15 år tillbaka i tiden.
– Jag har varit tillsammans med Martin längre än med min fru, säger Andreas Granqvist, eller "Granen" som alla kallar honom. Jag såg 'Granen' spela första gången på en lerig åker i Skåne. En lång mittback som dribblade av hela motståndarlaget och gjorde mål. Det var man ju inte van vid, säger Dahlin, som tog sig an 18-åringen och hjälpte honom skriva sitt första A-lagskontrakt med Helsingborg.

Med Dahlins hjälp har Granqvist gjort en svindlande resa genom den europeiska klubbfotbollen, som tagit honom från allsvenskan till Premier League-klubben Wigan och därefter vidare till holländska Groningen och italienska Genoa innan han kom till den ryska toppklubben FC Krasnodar 2013, där han numera även är lagkapten.

Med en årslön på 30 miljoner kronor netto har "Granen" varit Sveriges bäst betalda fotbollsspelare efter Zlatan de senaste åren. Han var erbjuden ett nytt kontrakt med den ryska klubben – enligt uppgift värt 80 miljoner netto för de två kommande säsongerna – men han har i stället valt att, efter säsongens slut och VM i sommar, vända hem till sitt Helsingborg, som numera spelar i superettan.
– Det är imponerande att tacka nej till så mycket pengar som 'Granen' gjorde när han sa nej till Krasnodar, säger Martin Dahlin, som själv aldrig var i närheten av sådana summor som aktiv spelare.

Som agent får Martin Dahlin en andel av sina spelares inkomster, så beslutet innebar ett klart ekonomiskt avbräck även för honom, vilket "Granen" inte är sen att skämtsamt påpeka. Men sedan blir han allvarligare.
– Jag har diskuterat det här beslutet noga med Martin och min familj och kommit fram till att det är det här vi vill göra. Jag är nöjd med min utlandskarriär, jag och familjen längtar hem till Sverige, och vi kommer att kunna leva gott på de pengar jag tjänat. Det blir samtidigt en bra start för en framtida karriär utanför spelplanen för mig.

I Andreas Granqvists 3,5-åriga spelarkontrakt med Helsingborg ingår även en överenskommelse om att han ska få rollen som sportchef i superettan-klubben. Förhandlingarna skötte Andreas Granqvist i mångt och mycket själv, som en första övning inför sitt sportchefsjobb. Men efter varje kontakt han hade med Helsingborg ringde han direkt efteråt till Martin Dahlin för att bolla vad som sagts.
– Vi har pratat mycket om vad det innebär när man som elitspelare väljer att trappa ner. Det är en stor omställning. Jag vill ju att mina killar ska ha det bra även efter karriären. De ska ha pengar och en plattform så att de får ett bra liv även efter att de slutat spela, säger Martin Dahlin.

Andreas Granqvist rättar dock sin agent:
– Jag ska inte sluta eller trappa ner. Jag kanske till och med fortsätter i lands­laget. Jag har sagt att jag ska ta det beslutet efter VM.

Vad är det som gör Martin till en bra agent?
– Han har varit i min situation. Han har spelat i flera europeiska topplag och vet vad som gäller. Han har framför allt varit ett stort stöd under de mörkare perioderna, när det gått tungt och man kanske suttit på bänken ett tag, det är då man behöver mest hjälp. När allt går bra på plan så är det väldigt enkelt att vara fotbollsspelare.

– Du har glömt en sak, flikar Dahlin in.

– Jo just det, fördelen med Martin är också hans stora kontaktnät. Han har ju spelat med många av dem som sitter som sportchefer, tränare och i andra ledande roller i de stora klubbarna runt om Europa, säger Andreas Granqvist pliktskyldigt.

Är du nöjd med den karriär som du och Dahlin skapat för dig?
– Absolut. Det är klart att det har gått upp och ner, och det var några gånger som det var nära att jag skulle hamna i en riktig storklubb. När jag skulle lämna Genoa var jag på väg att skriva på för Milan, vilket ju hade varit häftigt. Men det blev Krasnodar och det är en riktigt bra klubb det med, även om många i Sverige inte är medvetna om det. Ryska ligan håller hög klass och vi har hamnat bland topp fem alla år jag spelat.
Krasnodar, beläget i södra Ryssland nära Svarta havet, grundades så sent som 2007, men med hjälp av miljarder från oligarken Sergej Galitskij har klubben snabbt blivit en maktfaktor i rysk fotboll.
– 'Granen' hade absolut kapacitet för att göra flera år i Premier League eller någon av de andra stora ligorna, men han har haft en så hög lön att många klubbar inte haft råd med honom. De flesta italienska toppklubbar har inte längre samma finanser och kunde helt enkelt inte matcha hans lön i Krasnodar, säger Martin Dahlin.

Dagen efter är det matchdag för Sverige–Chile på ett utsålt Friends Arena, och jag träffar Martin Dahlin redan vid lunchtid på hotell Diplomat, där han som vanligt checkat in under sin Stockholmsvistelse. Sedan tolv år bor han med familjen – frun Josephine och barnen Lilly, 8, och Julian, 6 – i det lilla furstedömet Monaco insprängt på Franska rivieran.
– Mina barn har aldrig bott i Sverige, men de pratar tre språk flytande: svenska, engelska och franska. Det är imponerande att höra dem växla mellan språken helt obehindrat beroende på vem de pratar med. Själv är jag pinsamt dålig på franska, trots att vi bott där så länge. Problemet är att typ alla som bor i Monaco är utlänningar, så det blir att man pratar engelska hela tiden.

Martin Dahlin blev fotbollsagent 2001, två år efter att han lagt skorna på hyllan.
– Jag har alltid varit fascinerad av hur man kan påverka en spelare att prestera bättre. Jag tror att jag fått det från min mamma som är barn- och ungdoms­psykolog. Du har två fotbollstalanger, varför lyckas den ena och inte den andra? Hur gör man för att stötta spelaren bäst? Vilka knappar ska man trycka på? Det roligaste jag vet är att se mina spelare lyckas på plan. Det gör mig nästan lika glad som om det var jag själv. Så att vara agent är också ett sätt att förlänga min egen karriär.

Du har aldrig varit lockad av tränar­yrket?
– Nej, men jag har stor respekt för tränarna. Det krävs ett enormt engagemang, och pressen att prestera är kanske ännu hårdare på tränarna än på spelarna. Kommer inte resultaten kan de bli sparkade över dagen. Att vara tränare är ett väldigt otacksamt jobb.

Fotbollsagentyrket, där Martin Dahlin har en fast punkt i Monaco och inte behöver vara rädd för att likt en tränare plötsligt behöva flytta till "någon håla i norra England", passar honom mycket bättre, konstaterar han. Till skillnad från många av hans gamla lagkamrater har Martin Dahlin också alltid varit intresserad av ekonomi och affärer. Redan 1995, när han var på höjden av sin spelarkarriär, startade han ett eget klädmärke – och var på så vis en föregångare till nutidens varumärkesbyggare som David Beckham och Zlatan Ibrahimovic.
– Det var bara Björn Borg som gjort det tidigare i Sverige. Det var ju ett enormt intresse kring min person på den tiden. Det blev rubriker vad jag än gjorde. Kal­lade jag till presskonferens kom det 30 journalister. Det blev mycket snack och debatt om klädmärket då, men i dag känns det ju inte så kontroversiellt direkt.
Märket, som framför allt är fokuserat på skjortor och skor, har ända sedan starten ägts av det småländska företaget Heab Hestra. Martin Dahlin får betalt för att vara ansiktet utåt för varumärket, som årligen omsätter cirka 35 miljoner kronor.

Hans agentbolag MD Management har i dag ett 40-tal seniorfotbollsspelare i sitt stall. Förutom de tidigare nämnda blågula stjärnorna finns där också två isländska och fyra finländska landslagsspelare.
Under sig har Martin Dahlin två namnkunniga medhjälpare. Dels Marcus Allbäck, en av landslagets mest pålitliga målgörare under 2000-talet, som direkt efter avslutad karriär hade rollen som "player manager" i Erik Hamréns landslagsstab, och dels Jonas Wirmola, med en bakgrund som tongivande mittback i Malmö FF på 1990-talet och proffs i Sheffield United i Premier League. Allbäck och Wirmola har som främsta uppgift att hitta nya spelare och utveckla unga talanger, medan Martin Dahlin har huvudansvaret för de etablerade utlandsproffsen i stallet.
– Det som utmärker oss är att vi alla tre har gedigen erfarenhet som spelare och har spelat på högsta nivå i de stora utländs­ka ligorna. Vi vet hur mycket det är som står på spel. Som spelare har man en kort karriär då det gäller att få ut absolut max, både sportsligt och ekonomiskt, säger Martin Dahlin.

Men ibland kan väl det sportsliga och det ekonomiska stå i konflikt?
– Tänker man långsiktigt går det oftast hand i hand. Som den gången för länge sedan när Markus Rosenberg vann allsvenska skytteligan som 21-åring i Halmstad, dit han var utlånad från MFF. Då blev jag uppringd av en rysk klubb som redan förhandlat klart med MFF om en övergång. Markus tjänade då 40 000 kronor i månaden i Halmstad, nu blev han erbjuden en årslön på 30 miljoner kronor netto från Lokomotiv Moskva. Men vi tackade nej till det, för det var inte rätt steg sportsligt. Sedan följde ett par nervösa månader innan det kom ett bud från Ajax.

Markus Rosenbergs övergång från Malmö till Ajax sommaren 2005 för 42 miljoner kronor var länge den näst största transfern från allsvenskan efter Zlatans övergång till samma klubb ett par år tidigare. Men det är inget som Martin Dahlin slår sig för bröstet för – tvärtom.
– Det ligger varken i spelarens eller mitt intresse att övergångssumman är stor. Det är bara den säljande klubben som tjänar på det. Mitt fokus är att få ut så hög lön som möjligt till spelaren.

Så du får ingen del i övergångssummorna?
– Nej, vi baserar alltid vår ersättning på den ersättning (månadslön plus eventuell sign on-bonus, reds anm.) som vi förhandlat fram mellan spelaren och klubben. Tyvärr jobbar inte alla agenter så. För mig känns det mest seriöst att arvodet bestäms utifrån spelarens lön, det är ett sätt att garantera att man alltid har spelarens bästa för ögonen.

Det har hänt en hel del inom agentvärlden sedan en ung och lovande Martin Dahlin skrev kontrakt med sin första agent, legendaren Börje Lantz, känd som "Mr. 10 procent" för att han tog 10 procent av allt hans spelare tjänade. Den cigarrökande affärsmannen, som rullade tummarna tills det var dags att skriva ett nytt kontrakt för sina spelare, är numera ett utdöende släkte.
Men vissa saker är sig lika. Att agenten tar runt 10 procent av spelarens arvode är en måttstock som står sig bra än i dag. Och skandalrubrikerna som omgärdat yrket i alla tider har knappast blivit färre. Åtskilliga är de agenter som fångats med fingrarna i syltburken.

Varför är det så många skandalhistorier i agentvärlden?
– Alla branscher där det är mycket pengar i omlopp drar väl till sig sin beskärda del av rötägg. Men jag tror framför allt att det handlar om att det är ett sådant enormt medialt intresse kring det vi håller på med. Minsta lilla grej, minsta lilla rykte, blir uppförstorat och i många fall förvanskat.

Jag hittar inga skandalhistorier om dig. Är du en av the good guys?
– Vi gör vårt yttersta att det ska bli så bra som möjligt för våra spelare. Jag vet hur utsatt man är som spelare, du får sällan en andra chans. Att i det läget som agent tänka på sig själv i första hand, och inte sin spelare, är helt oacceptabelt. Jag blir galen när jag ser andra agenter agera så.
Men ibland vet inte spelaren själv sitt eget bästa. Den nya generationen fotbollsspelare är beryktat otåliga, och många är de exempel på unga talanger som lämnat sina svenska klubbar för att bli utlandsproffs, utan att någonsin slå igenom.
– Det gäller att få spelarna att inse att de måste ta det steg för steg, att skynda långsamt. Men samtidigt förstår jag dem. Är du 17 år och får ett bud från Real Madrid eller någon annan storklubb är det extremt svårt att säga nej. Det är ju vad de drömt om sedan de var små.

Vilken talang i ditt stall har störst potential?
– Vi har många lovande spelare, men en som sticker ut är Mattias Svanberg, född 1999. Han spelar som offensiv mittfältare i MFF och är enligt mig allsvenskans största talang just nu. Han har alla de egenskaper som krävs för att bli en storspelare. Det gäller för mig att hitta en bra nästa klubb för honom, där han kan utvecklas och ta nästa steg.

Vilka andra av dina spelarna kan röra på sig när transferfönstret öppnar i sommar?
– Pontus Jansson har gjort en väldigt bra säsong i Leeds i engelska Champion­ship, han är absolut redo för en bättre liga. Helander i Bologna är också het efter en bra säsong, liksom Mikael Ishak, som spelar för FC Nürnberg och leder skytteligan i den tyska andradivisionen.

Martin Dahlin följer sina spelare noga och ser i stort sett alla deras matcher i klubblagen. Merparten av matcherna följer han hemifrån framför datorn via olika streamingabonnemang.
– Ofta pratar jag med spelarna i telefon efteråt och diskuterar olika matchsekvenser. Jag ser minst 15 matcher i veckan, men inte nödvändigtvis alla 90 minuter. Jag prenumererar på en streamingtjänst som gör att jag kan välja att se bara en viss spelares aktioner under en match. Så i stället för att titta på hela Leeds match kan jag få ett sammandrag av alla match­moment där Pontus Jansson varit med.

Tittar du på fotboll för nöjes skull någon gång?
– Nej, knappast någonsin.

Inte ens om det är Champions League-final eller slutspel i fotbolls-VM?
– En CL-final har jag inga problem att hoppa över. Men det är klart att jag kommer att titta på många matcher nu under VM i Ryssland. VM är ändå speciellt, det spelas bara vart fjärde år och är det största man kan vinna som fotbollsspelare. Nu när Sverige är med, och jag har flera spelare i truppen, blir det ju extra intressant.

Vad tror du om Sveriges chanser – kommer ett svenskt landslag någonsin att kunna ta en ny VM-medalj som ni gjorde?
– Det är klart att det är svårt, men omöjligt är det inte. Att det gick så bra för oss i VM 1994 berodde till stor del på den grund som lades under hemma-EM 1992, då vi också gick till semifinal. Då tändes något inom oss, vi visste att vi kunde slå de bästa. Det har varit väldigt kul att följa dagens landslag det senaste året, de har fått ihop en bra stämning och laganda som påminner om den vi hade.

Du måste vara väldigt trött på att prata om VM-bronset 1994?
– Faktiskt inte. Det blir tydligare för varje år hur stort det var, det vi gjorde där i USA. Den uppskattning vårt 94-gäng fortfarande får från svenska folket är helt otrolig. Det vore väldigt oförskämt av mig att inte uppskatta det. Jag inser vad det betyder för folk. Och vad det betydde för mig. Det är ju det största jag varit med om.

Hur mycket kontakt har du med de andra i 94-laget?
– Vi bor alla på olika ställen runt om i Sverige och världen, men vi träffas regelbundet och har fortfarande tajta band. Vi upplevde något fantastiskt tillsammans som svetsade oss samman för evigt. Pontus Kåmark och Patrik Andersson är väl dem jag umgås mest med. Patrik och hans fru ska med på matchen i dag, så honom kommer du att träffa. Joachim Björklund ska också med, tror jag.

Många av 94-hjältarna syns i diverse program som Mästarnas mästare och Let's dance, men det har du kategoriskt tackat nej till. Hur kommer det sig?
– Det finns inget som lockar mig med att vara med i de sammanhangen. Min tid i rampljuset är över. Jag har varken behov eller intresse av att synas på det sättet.

Martin Dahlins egen spelarkarriär tog fart när han som 19-åring vann allsvenska skytteligan och SM-guld med MFF 1988. 1991 debuterade han i svenska landslaget, där Tommy Svensson precis tagit över som förbundskapten, och samma år blev han utlandsproffs i tyska Borussia Mönchengladbach.

Parallellt med framgångarna i landslaget hade han ett par riktigt framgångsrika år i klubblaget, som kröntes 2005 med en vinst i Tyska cupen och att han utsågs till Bundesligas bästa utländska forward. Martin Dahlin stod på toppen av sin karriär och skrev kontrakt med italienska Juventus, då ansett som världens bästa klubblag. Men övergången blev aldrig av.
– Mitt kontrakt med Mönchengladbach skulle gå ut till sommaren, så vi utgick ifrån att Bosmandomen, som då precis gått igenom, innebar att jag var fri att skriva kontrakt med vilken klubb jag ville. Men det fanns en klausul i de tyska kontrakten som sa att om transferreglerna ändrades så förlängdes alla spelarkontrakt automatiskt ett år. Det blev en massa förhandlingar där Mönchengladbach begärde 50 miljoner av Juventus, som bara ville betala hälften.

Efter ett par kaotiska månader – då Dahlin bland annat tackade nej till ett bud från Bayern München – hamnade han till slut i Roma, men där fick han aldrig tränarens förtroende och trivdes inte alls. Efter mindre än ett halvår var han tillbaka i Mönchengladbach. Därefter spelade han en säsong i dåvarande Premier League-toppklubben Blackburn, och en säsong i Hamburg, innan han lade av 1999 efter att i flera år haft skadebekymmer med ryggen.
– Min bästa tid som spelare var åren med Mönchengladbach i mitten av 1990-talet. Då var jag och laget riktigt bra och tillhörde Europatoppen.

När vi är klara med intervjun har det gått över två timmar, och ett mexikanskt tv-team har tålmodigt väntat i kulisserna. Det är inte vem som helst som väntat heller, visar det sig. Men jag känner först knappt igen Hristo Stoitjkov, den bulgariske storstjärnan som spelade i Barcelona under första halvan av 1990-talet och utsågs till Världens bästa spelare 1994. I dag är Hristo Stoitjkov en grånad man med rejäl kulmage. Att han med sina 52 år bara är två år äldre än Martin Dahlin är svårt att tro.

Den gamle frisparksspecialisten berättar på knagglig engelska att han numera bor i Florida och är i Stockholm för att göra en tv-dokumentär om Mexikos kommande VM-motståndare Sverige. Dagen innan har han träffat Tomas Brolin, och nu är det Dahlins tur.
De fem första frågorna handlar alla om Zlatan Ibrahimovic, som dagen innan skrivit på för LA Galaxy. Martin Dahlin parerar frågorna vant och proffsigt, utan att trampa på någons tår. Sedan kommer en massa frågor om vad han tycker om det mexikanska landslaget och dess chanser i VM. Martin Dahlin har svårt att ge några konkreta svar och till slut ursäktar han sig och säger:
– Ska jag vara ärlig så vet jag inte så mycket om Mexikos lag.

Hristo Stoitjkov verkar dock nöjd med Dahlins insats. När intervjun är klar kramas de forna stjärnorna hjärtligt och tar selfies tillsammans.
– Jag kanske borde ha läst på lite om Mexiko före intervjun, suckar Martin Dahlin efteråt när vi tar en kaffe i Diplomats restaurang i avvaktan på vår skjuts till Friends Arena.

Exakt på utsatt tid rullar en stortaxi fram utanför hotellet på Strandvägen. I baksätet sitter bland andra VM -94-gängets backgiganter Patrik "Bjärred" Andersson och Joachim Björklund. Direkt börjar de tråka varandra, precis som gamla polare gör, samtidigt som det uppdateras om hur det är med barn och annat.

När vi närmar oss Friends Arena klagar Martin Dahlin på att de måste hämta ut vip-biljetterna på en annan plats än ingången till hedersläktaren. Joachim Björklund erbjuder sig att springa i förväg och hämta ut biljetterna och säger:
– Det är precis som förr. Jag gör hemjobbet så att du, Martin, kan koncentrera dig på att göra mål.
När vi hoppat ur taxin är det tjockt med folk utanför Friends Arena. Martin Dahlin blir stoppad hela tiden av blågula supportrar som vill ta selfies. 50 år gammal är hans star quality intakt – i alla fall bland den äldre delen av fotbollspubliken.

Själva matchen Sverige–Chile (1–2) är något av ett sömnpiller. De gamla VM -94-hjältarna snackar lika mycket med varandra och stirrar ner i sina mobiltelefoner som de tittar på matchen. Inte ens när Ola Toivonen gör mål för Sverige blir det några större reaktioner. Men under VM i Ryssland kommer det garanterat att vara annorlunda.
– Jag önskar att grabbarna får vara med om en liknande resa som vi fick 1994, säger Dahlin.

Det här är en annan version av reportaget om Martin Dahlin än det som är tryckt i papperstidningen. Den fullständiga originaltexten finns att läsa i King nummer 6 2018.