Mikael Persbrandt: Jag har tjänat alldeles för lite på Gunvald

Mannen, myten, legenden: King möter Sveriges mest namnkunnige skådespelare för ett långt samtal om scenen, konsten, bilarna, vita duken, missbruket och livet efter 630 vita dagar.

Niklas Natt och Dag  |  Publicerad 2016-10-25 12:16  |  Lästid: 3 minuter
Mikael Persbrandt: Jag har tjänat alldeles för lite på Gunvald
King hälsar på hemma hos Mikael Persbrandt. Foto: Daniel Blom/Acne Photography

Kan inte en person som du hamna i ett sorts beroendeförhållande till media, där varje löp är ett kvitto på att du fortfarande är folkets gunstling, fortfarande aktuell och intressant?

– Så är det inte för mig. Jag njuter varje dag och varje vecka när det inte står om mig i tidningen. Det är tvärtom ett motstånd mot att göra reportage av den här typen, även om det är trevligt att sitta här och prata med dig. Det är tio år sedan jag gick med på att göra en omslagsintervju av den här digniteten. Jag får min bekräftelse på andra håll. Jag vill spela teater. Sitter det bara fem i publiken och en av dem får en stor upplevelse är jag jävligt lycklig. Nu är det i och för sig utsålt. Jag tror däremot att det finns många som lever i den symbiosen med media, och som kontinuerligt måste fläka upp sig själva och mata sig själva till mediavargen. Det måste vara hemskt.

När insåg du att det var kört, att du var tvungen att sluta med missbruket?


– Om du menar drogerna och alkoholen så insåg jag nog det redan när jag var fyrtio. Det har tagit en enorm tid och var mer eller mindre omöjligt att sluta innan jag kom på rätt spår. Det har aldrig varit någon kontinuitet i det, det har varit cykliskt, annars skulle jag aldrig ha kunnat göra alla de här pjäserna och filmerna. Jag har fungerat alldeles utmärkt mellan mina allt längre vändor. Det har däremot varit progressivt, och när det är progressivt blir det allt mer uppenbart för alla i ens omgivning, och till slut för en själv.

Mikael Persbrandt: Jag har tjänat alldeles för lite på Gunvald
Mikael Persbrandt i sin Ferrari 458 Italia. Foto: Daniel Blom/Acne Photography

Om du tar ett återfall, blir all din skådespelartalang plötsligt till din värsta fiende då? Du kan väl spela hel, ren och nykter lika bra som vilken annan roll som helst?

Det hörs härvid ett skratt från Mikaels agent.

– Titta, han skrattar, han skrattar! Nej, det går inte. Jag blir för jävlig, alltså. Det är doktor Jekyll och mister Hyde. Sätter man igång så sätter man igång. Det är inte så att man tar ett glas vin och säger att man bara druckit vatten. Det är möjligt att jag skulle kunna smyga några dagar eller en vecka, av och på, men jag vill ju åt det stora. Har man missbrukat så har man missbrukat, och då är det inte lite. Det går inte att mörka för någon. Man vill nå en viss plats. Den platsen är långt, långt ner i källaren.


Tror du att du har blivit en bättre skådespelare av dina erfarenheter?

– Ja, det tror jag faktiskt. Jag tror att jag slutade i en tid då jag fortfarande kunde reflektera kring dem utan att smärtan blev för stor. Jag hade kunnat gå en bit till, men sedan blir det så mörkt att det tar tid innan du vågar tänka igenom vad du varit med om. Jag vet att jag tillskansat mig erfarenhet som jag kunnat dra nytta av. I "Mig äger ingen" fick jag säga till regissören att jag inte behöver sitta och darra för att spela alkis, det räcker med att jag håller ett glas och tittar in i kameran. Ja jävlar, sa han. Ja jävlar.

Hur mycket pengar har du tjänat på Gunvald Larsson genom åren?

– Det kan jag faktiskt inte säga, även om jag skulle vilja. Men en sak kan jag säga: Det är alldeles för lite. Det går inte att bli rik på lönearbete i Sverige, inte som kulturarbetare i alla fall.


Hur blev du rik, då?

– Är jag rik? Eller är jag högt belånad?

Läs hela intervjun i nya numret av King. Ute i butik nu.

Mikael Persbrandt: Jag har tjänat alldeles för lite på Gunvald
King Magazine nr 11, 2016.

Dela på Facebook
Tweeta