King möter Axwell

Det är årets första riktiga sommardag, i början av maj, det stockholmska kvicksilvret har orkat ända upp till 20-gradersstrecket. Solen gassar ner över trottoaren utanför Un Poco med tillhörande uteservering i det nordvästra hörnet av Humlegården – den restaurang som Axel Hedfors, mer känd under sitt artistnamn Axwell (till vilket en utförlig förklaring följer nedan) nyligen öppnat tillsammans med mångårige vännen och före detta Swedish House Mafia-kollegan Sebastian Ingrosso i syfte att berika huvudstadens menyutbud med italienskbaserade fusionrätter som man uppenbarligen kan drabbas av cravings efter i egenskap av internationell discjockey. Exakt på utsatt tid svänger en SUV in och genomför en felfri fickparkering på lastzonen omedelbart utanför restaurangen. Det är Axwell. Hans vänstra tumme är inslagen i plåstertejp.


– Jag spelade härom dagen, och trodde att jag hade fått tuggummi på min sko. Jag kunde inte få bort det, så jag böjde mig ner för att skrapa med tummen. Det visade sig vara en glasbit som hade satt sig i skon, och den bara skar upp mitt finger som om det vore smör – schwiiiing! Arbetsskada. 


Det blir ingen infektion nu då?


– Jag stoppade tummen i ett glas sprit. 



Den som försöker spåra det första steget mot ett framgångsrikt konstnärskap letar gärna efter en specifik uppoffring, ett avgörande ögonblick där en blivande artist först slog in på den väg som ledde honom eller henne till berömmelsen. I Axwells fall är det enkelt. Han hamnade vid vägskälet redan som elvåaring, i slutet av 80-talet: Längs högra handens väg lockade en årsförbrukning av godis. Över den vänstra horisonten hägrade ett trumset.

– Vi bodde på landet utanför Lund. Det var någon i skolan som spelade trummor, som tog med sig sitt trumset till någon kabaré-skit vi hade. Fy faan, alltså, tänkte jag: Efter det käkade jag inte godis på ett år, och som belöning fick jag ett trumset. Sjukt vad man kunde gå igenom – ett år fick man vänta på en uppsättning trummor. Vad skulle man palla att vänta ett år på idag? Ingenting, ju. Och så godisabstinens på det. Efter det började jag i alla fall spela trummor. 


Generösa föräldrar som var beredda att utsätta sig själva för en elvaårig batterist. 


– De hade nog inte tänkt igenom det ordentligt. Men vi hade ett ganska stort hus, en väldigt avlång Skånelänga, så det gick att placera trumsetet i ena änden och på så vis skapa lite säkerhetsavstånd. Fast det lät ju ändå mycket.


Blev du bra?


– Jag blev rätt bra. Jag spelade ju varje dag upp till 13-årsåldern, då blir man ganska bra.

Det här bör ha varit under Metallica- och Guns N' Roses-eran?

– Det var precis efter att Appetite for Destruction kommit. Jag spelade till Dire Straits, Europe och lite senare även till Guns N' Roses. Det var svårt att få till ljudet. Trummor i ett vanligt rum låter ju för jävligt, så jag hade hörlurar med själva musiken på, och så ett par hörselkåpor ovanpå det, och i kombination blev det ganska bra. Åtminstone för mig – utåt sett måste det förstås ha låtit för jävligt.

Axwells väg från analoga trumrytmer till digital musik tog sin början tack vare en 80-talsikon lika inflytelserik som någonsin glamrocken: Amiga 500. Det var de tidiga datorspelens egenartade ljudbild som agerade sirensång – med bara en högst begränsad uppsättning ljud tvingades kompositörerna att jobba med tydliga melodier, att skapa så mycket stämning som möjligt med små medel. En god vän visade Axel de två freewareprogrammen Noisetracker och senare Protracker – båda händelsevis programmerade av svenska entusiaster – vilket under chockartade former satte stopp för en blott ettårig bana som datorspelare. 


– Efter det sket jag i att spela spel mer: Det var inte kul länge. Göra musik, däremot. Jag blev helt inne i det: Det var den perfekta kombinationen av mitt musik- och datorintresse. Jag hade tyvärr inga pengar till någon Amiga 500 själv, så det fick bli hemma hos polarna. Efter att jag sommarjobbat fick jag rekommendationen att köpa en Atari, vilket jag gjorde. Den var inte alls lika ball som Amigan. Den var mer av en riktig musikdator, men bara om man hade massa syntar och en studio. Det var MIDI och det – vafan, tänkte jag, vilket jävla nedköp. Lyckligtvis kunde jag övertyga en granne om att köpa den, så att jag kunde använda pengarna till en Amiga 500 istället. Det kallades för demoscenen på den tiden: Jag med i en demogrupp, och vi åkte runt mellan vad som kallades för copypartyn. Man sov i gymnastiksalar och tävlade i att vara nördig. Jag tyckte det var så jävla kul. Resten av tillvaron är ju inte nödvändigtvis så rolig i den åldern: Man är 13, det är skola. Plötsligt blir allt så jävla weird: Man börjar långsamt fatta dels att det finns tjejer, och dels att det inte är dig de vill ha. Man börjar inse att det istället fanns massa tuffa killar som skulle hålla på att slåss. Sysslade med sport. För mig var demoscenen så jävla nice: Ingen var där för att vara tuff gentemot någon annan. Alla var förenade i någon form av nördskap, och ett brinnande gemensamt intresse för datorer. Det är sjukt att kunna sitta och glamourisera den scenen idag, men det var jävligt bra för mig att vara en del av den, om inte annat så för att den hindrade en från att hålla på med massa skit: Vi samlades på helgerna i någons källare, satt och drack Cola och tävlade om vem som kunde göra bästa låten, rita snyggaste bilden. Det är ju helt sjukt idylliskt, om man tänker på det: Det är kreativt, du fick vara vem du ville, alla umgicks oavsett bakgrund, enda kriteriet var att du kunde din Amiga 500. Den var ett underbart sammanhållande fenomen i en väldigt känslig fas av en ungdoms liv. Jag kan rekommendera det. Jag vet inte om det finns någon motsvarighet idag.

Copypartyts plats annekterades nog av det så kallade LAN-partyt i slutet av 90-talet.

– Precis. Och nu sitter folk bara och spelar. Det är väl okej, men det är inte samma sak. På den tiden var ju även själva datorn i sin linda, allting gjordes i liten skala: 8 Mhz, Amiga 500, man skulle få färger att röra sig. Jag kan titta tillbaka och säga att jag var med om datorns utveckling. Den som är tillräckligt ung idag vet ju inte vad som ligger bakom de spel de sitter och njuter av på en svinsnabb dator. Det känns fett att få ha varit med om det skiftet: När man ser en Ipad vet man hur många lager av evolution som ligger bakom den.

Till skillnad från Swedish House Mafia-kollegorna Sebastian Ingrosso och Steve Angello tuggade sig Axwell igenom alla de sedvanliga stegen mot ett vanligt liv som produktiv om än förhållandevis anonym kugge i det samhälleliga maskineriet: Värnplikt, utbildning. Det hann gå så långt som till arbetsintervju.

– Jag gjorde lumpen i Hässleholm. Gruppbefäl i trossen. Det var fett ball, ju. Tolv månader. Anledningen till att det var kul var förstås att jag inte hade gjort något annat som var speciellt mycket roligare före: Gymnasiet, lumpen, universitet. Den kurvan går rakt uppåt: I gymnasiet hade man 700 spänn i månaden, i lumpen fick man 2 000. Det kändes som om man hade ett bra flow i livet. Den som hinner med att jobba lite före mönstringen måste nog tycka att det suger. De hade liksom hunnit skaffa sig ett liv.

Du pluggade vidare?


– Universitetet i Lund: Civilingenjörsutbildning. För att alla andra gjorde det. Sedan visade det sig att det var så jävla svårt. Jag har aldrig pluggat så mycket i hela mitt liv. Matte är mitt sämsta ämne, och det var mycket av det första året. Jag fattade bara inte: Fuck! Hur dum är jag, liksom? Så jag bytte till systemvetarutbildning, vilket var mycket bättre för mig: Programmering hade jag lätt för, av någon anledning. Efter det var det räkmacka i fyra år. Utbildningen var ganska lätt, och samtidigt hade jag tid över att syssla med musiken på hobbybasis. Jag kunde använda studielånet till att utveckla min musikkarriär, kan man säga.

När kom du till Stockholm?

– När jag var klar med studentlivet visade det sig att en lumparpolare till mig hade flyttat hit. Jag brukade åka upp och hälsa på honom. Jag tyckte det var nice här, det hände lite mer jämfört med Lund, som ändå var rätt dött i jämförelse. Musikscenen var rätt stor här, det fanns en hel del skivbolag. Det var här det hände, och det var värt att vara här och nätverka och fixa remixer. Lisma. Jag åkte fram och tillbaka. Vid det här laget hade jag bestämt mig för att satsa på musiken. Jag hade gått på en jobbintervju för att kolla hur det var.

Var?


– Jag gick till Ericsson, det var liksom det man gjorde. Det var ganska soft att gå på intervju om man ändå sket i huruvida man fick jobbet eller inte, så just därför gick det antagligen jävligt bra. De ringde under en period och undrade när jag kunde börja, men då hade jag som sagt bestämt mig för musiken. Jag gjorde fortfarande musik från mitt studentrum nere i Lund, men kom fram till att jag borde försöka flytta upp – det var nog 2001, typ däromkring. Jag hade ingenstans att bo, så jag bodde på min polares soffa och hade lyckats hyra någon skrubb som studio. Jag försökte överleva så gott det gick på jävligt knappa medel. Det var ganska sjukt hur man liksom envisades med att följa sin dröm under misärartade former, fast det var ändå det absolut bästa jag kunde tänka mig. Jag ville ju bara göra musik; det var det roligaste jag visste. Mina föräldrar hörde av sig lite då och då och undrade när jag skulle sluta med tramset och skaffa ett riktigt jobb. I efterhand är jag fascinerad av att jag kunde vara så pass dedikerad: Jag minns hur jag hade gjort en remix och väntade på en utbetalning på 15 000 som inte kom, och hur jag då blev tvungen att gå från Odenplan ut till Stora Mossen för att jag inte hade pengar till tunnelbanan. Det var på den nivån.


Hur såg kosthållningen ut på den här tiden?


– Om det var fest, det vill säga att pengar precis hade kommit in, köpte jag färdiggrillad kyckling på ICA. Jag kan inte laga mat, så jag pallade inte att köpa flera ingredienser och sådär. Det var mest valuta för pengarna: Färdiggrillad kyckling. Godast och billigast. När det var dåliga tider kunde det vara antingen bara potatis, eller bara pasta.

Elektronisk dansmusik av idag förknippas ju gärna med klubb och fest. Hur kom du in på den scenen?


– Eftersom demoscenen tog mycket intryck från techno och trance och sådant hände det att jag gick på rejv redan i Skåne, innan jag flyttade till Stockholm: Det förekom svartrejv ute i skogen utanför Hässleholm och grejer. Rent musikaliskt strävade den spelmusik som jag sysslade med efter att låta så mycket som techno och trance som möjligt, men inom ramarna för den egna genrens begränsningar. På så vis kom jag mer och mer in i den scenen, och här uppe fick man helt enkelt gå ut för att lyssna på den sortens av musik. För oss som var verksamma som musiker var ju drömmen av få uppträda i den typen av sammanhang. En av mina första spelningar var på Hultsfredsfestivalens demoscen, typ 1995, tror jag. Jag skulle spela live med hjälp av två pc-datorer. Samtidigt hade jag i flera veckor övat tillsammans med två bandmedlemmar: En som skulle spela gitarr, och en som skulle spela bas. Jag hade tagit bort de delarna ur mina låtar så att det skulle låta levande. Fett seriöst. På vägen upp till Hultsfred ringde de från festivalledningen och frågade mig hur jag ställde mig till att mina bandmedlemmar satt i fängelse för mordbrand. Jag bara: Vad sa du? De var alltså anhållna för mordbrand. Där satt jag i bilen med mina två datorer, utan bas- och gitarrfiler. De som skulle spela med mig hade gjort bort sig kvällen innan, varit fulla och råkat tända eld på något tält. Bra start, liksom. Jag lyckades genomföra spelningen ändå på något sätt.

Minns du hur du först träffade Sebastian och Steve?

– Ja. Det var faktiskt här runt hörnet, på Beirut Café. Det var någon typ av bjudningssituation, eventuellt någon sorts release för någon compilation. Jag var inbjuden via någon som var inbjuden via någon som i sin tur var inbjuden via någon annan. Jag var bara där och hängde och tog en bärs. Där träffade jag Sebbe. Han visste vem jag var, för att jag precis hade börjat släppa lite grejer och få någon sorts gensvar. Han bjöd in sig själv till min studio, och vid något tillfälle hängde även Steve med.

Hur var de jämfört med dig? Var de samma typ av nördar?

– Nej, nej, de var inte det. Inte alls samma typ av nördar, faktiskt. Men ändå var vi samma typer av nördar när det handlade om själva musikproduktionen. De var mer slumpmässigt nördiga, dock: De visste nog inte riktigt om att de var nördar själva på den tiden. De var mitt uppe i processen att förvandlas till nördar.

Vad gjorde ni på den tiden?


– Vi hängde tillsammans, lyssnade på musik, gjorde musik, kollade på hur man använda vissa syntar: Vilken bastrumma tycker du är bra? Jaha, den? Vilken plug-in lägger du på där? Vi blev inspirerade av varandras musik och lärde oss mycket av varandra. Och gick ut och festade i stan tillsammans förstås.

Kommer du ihåg din första hit?

– Första gången det hände något i den vägen var när jag startade en grupp tillsammans med några andra som hette Mambana; lite latin-house-ish. Musiken släpptes på en label som var väldigt stor då och som hette Soulfuric, baserad i Miami och med stor trovärdighet: Det som släpptes där lyssnade folk på. Mambana blev rätt stort inom den kretsen, 2001-2002.

När började du gå runt ekonomiskt på din musik?

– Det var nog där omkring. Det var remixerna som betalade räkningarna, och i den vevan började jag också DJ:a, på grund av Mambanalåten.

I en gammal intervju med Eric Prydz hävdade han att ni fyra ofta umgicks, och att det var därifrån namnet Swedish House Mafia ursprungligen kom.

– Precis. Exakt. Vi gjorde alla samma typ av musik och rörde oss i samma kretsar, samtidigt som vi alla var nya på scenen. Vi stack nog ut lite just därför, var lätta att identifiera. Vi brukade komma på varandras spelningar och leva jävel, liksom: Om en spelade stod alla andra och drack shots och petade på skivorna, någon hoppade in och mixade lite. Inofficiellt blev det så att vi började spela en del ihop: En jävligt organisk utveckling. Namnet Swedish House Mafia dök upp på något forum som hette The Tribe eller något liknande, där folk var rätt neggiga – purister, liksom, som undrade vilka vi trodde att vi var egentligen. Vi gick in och skrev något i stil med stick åt helvete, jävla idioter och undertecknade det med Swedish House Mafia. Det var så det började. 

Minns du någon tröskel där saker och ting slog om från att vara en födkrok till att bli en stor framgång?

– Vägen har varit så lång att jag aldrig någonsin upplevde känslan av ett abrupt genombrott. Det är snarare så att jag går runt och misstänker att folk när som helst ska komma på mig: Vänta nu! Du kan inte göra musik! Vi tar tillbaka! Vägen från trummor via Amiga och datorer har liksom varit så o-kosher jämfört med hur saker och ting vanligtvis går till – ingen musikskola, ingen gitarr, inget piano – och därför känner jag att det är rätt underligt att jag kan röra mig på den här nivån idag. Jag har på det hela taget inte unnat mig så mycket självgodhet, aldrig sett mig i spegeln och sagt till mig själv att detta är vad jag jobbar med, detta är vad jag är duktig på. Jag tror att alla i grund och botten går och bär på en ängslighet över att allt bara är lånad tid, och att du egentligen inte vet vad du sysslar med. Med det sagt är det klart att det funnits tillfällen av självförverkligande då det har varit svårt att bortse från att tillvaron känts rätt fet.


Exempel?


– När det började bli lite av en rutin att låtarna blev etta på Beatport kunde jag säga till mig själv att det här kanske var något jag kunde. Det, och att jag redan från första början trodde skitmycket på Don't You Worry Child, och att det sedan gick som det gick – den överträffade alla mål och blev den låten som alla drömmer om att få till en gång under sitt liv: Etta överallt, platinum hit och dit. Då: Det här kanske du kan. Men samtidigt maler tanken på att det kanske bara var den här låten och aldrig mer. Du kanske bara hade tur? En tillfällighet?

Finns det något positivt med tvivlet?


– Det är en komplicerad mekanik, att försöka tro på sig själv i precis lagom mått. Jag vill ju inte få hybris. Det har man ju sett: Kolla på Scott Storch, som var Dr Dres pianokille och gjorde varenda slinga till alla feta låtar. Han gick över till att bli producent, gjorde massvis av bra musik, tjänade pengar. Köpte hus och bilar, skaffade massa excentriska vanor, knarkade. Runt honom hejade alla jasägare bara på, och han gick åt helvete totalt. Branschen vimlar av varnande exempel: Europehistorien hör man ju jämt, hur de var så jävla störst och fortfarande sitter med skatteskulder.

När någonting kommer stort, som elektronisk dansmusik under senare år, är det lätt för den utomstående att ta för givet att ni artister liksom kom från ingenstans, trots att det i regel finns decennier av hundår bakom utvecklingen.

– Jag tror absolut att risken finns att Swedish House Mafia blir ihågkommet som ett one hit wonder i USA. I och med Don't You Worry Child blev genombrottet så mycket större än någonting annat vi gjort. Vi kommer säkert att förekomma i Vad Hände Sen?-program om några år.

Trots att house – som numera brukar sorteras in under samlingsnamnet EDM, elektronisk dansmusik, för att göra det lättare för den som har svårt med alla undergenrer – har vuxit till ett globalt fenomen under de senaste tio åren har Ibiza behållit sin särställning. Till denna lilla ö mellan Mallorca och det spanska fastlandet vallfärdar housefansen, och ingen DJ på uppgång är värd namnet utan att ha lyckats hävda sig här, spelades inför kokande fotbollsplatsstora dansgolv på legendariska klubbar som Pacha, Amnesia, Space, Priviledge, Eden och Underground.

– Jag hade bestämt mig för att inte åka till Ibiza om det inte var för att jag fick en spelning. Det fick jag för första gången 2004, på Pacha, i samband med någon Ministry of Sound-kväll. Det var, och är fortfarande, en jävligt jobbig resa: Man mellanlandar i Barcelona och får vänta i timmar på flygplatsen. Jag tyckte det var en jävligt oklar ö: Allt är så utspritt. Jag hade varit på solsemester förr, på Rhodos och Kreta, och där förstår man snabbt systemet: Det finns en bargata, och där ligger stranden. Ibiza är inte alls så. Pacha ligger helt själv mitt på någon jävla parkeringsplats dit man måste åka bil. Klubbarna ligger isolerade långt från varandra. Vad fan är det här för jävla ställe, tänkte jag. Alla tar droger. Spelningen gick bra, men jag fattade inte grejen. Insikten kom successivt. På senare år har jag börjat gilla ön mer och mer, och skillnaden bestod i att vi började hyra hus och bil, och att jag lade festandet bakom mig. Jag åkte dit och var uppe på dagarna, gjorde vanliga saker. Normen är att man åker dit och festar om nätterna och ligger på hotellet på dagarna. Sådant får man mycket ångest av. Idag tycker jag snarare att Ibiza påminner en hel del om den svenska skärgården.


I en intervju från 2009 berättade du att du gärna ville ha ett hus i skärgården. Hur har det gått?

– Jo, jag har ju tjatat om det länge. Jag har ju båt och så. Jag är lite rädd för att bara kunna vara där en vecka per år, att det skulle regna under hela den veckan, och att jag och min fru och barn alla skulle tycka att det sög och snabbt börja ifrågasätta varför vi alls köpte det här skitstället. Jag är orolig för att förstöra min idealiserade bild av Saltkråkanidyllen. Jag har redan lyckats sabba en hel del bara genom att åka runt i skärgården: Vi skulle åka ut och grilla, och hittade en pittoresk naturhamn där vi lade till med båten, som är en amerikansk motorbåt och inte direkt skräddarsydd för svenska skärgårdsförhållanden. Vi la ankar, satte lite rep i träden och så. Jag tyckte redan då att ankaret inte tog riktigt, men vafan, det är ju ett ankare. Sedan kom den där jävla Vaxholmsbåten, det slog vågor över hela engångsgrillen samtidigt som skrovet på båten började slå mot berghällen. Sedan såg jag hur hela båten bara var på väg bort, ut i farleden. Jag fick hoppa i och simma efter. Det var iskallt i vattnet. Det visade sig att ankaret var avsett för sandstränder i Florida och biter dåligt på svensk berggrund. Efter ett tag kom sjöräddningen och frågade hur det var fatt medan jag stod där i dyngsura kalsonger: En svettig skärgårdsupplevelse. Jävligt oharmoniskt. Det gav mig väldig respekt för min fantasibild av hur skärgården borde vara, kontra hur den är i verkligheten.

Du nämnde resvägen ner till Ibiza – hur är privatjetssituationen?


– Under de mest intensiva månaderna blir det privatjet.

Hur utvecklas man från flygpendlande DJ till privatjetsburen dito?


– Jag kommer ihåg när man åkte vanligt, de första tio åren. I början tyckte jag att det var roligt att alls få flyga, sedan började man vänja sig och till slut tycker man att det suger. Då började man höra talas om andra DJ:s – vadå, åker du privatjet? Ett helt eget flygplan? Hur fan funkar det? Sedan smög det sig långsamt in i ens system: Promotorn kunde gå med på att man någon enstaka gång fick flyga privatjet mellan säg Rhodos och Kreta för att ens kunna genomföra två gig så nära varandra. Wow, tänker man, man skulle kunna vänja sig vid det här. Nästa år börjar man försynt föreslå spelningar som rent logistiskt kräver privatjet. Sedan slutar det med att man planerar turnéerna helt ur privatjetsperspektiv: Om jag tackar ja till de här spelningarna också har jag råd med privatjet. Det är en konstig grej att vänja sig vid, men det behövs – typ – för att alls klara sig när det är som mest intensivt. Bara att flyga till Ibiza härifrån tar först tre och en halv timme till Barcelona, sedan kan man blir tvungen att sitta där i sex jävla timmar på grund av någon konstig osynk, och när man väl kommer fram har man rest i tolv timmar. Man kan spara mycket tid och lidande med privatjet. Personligen tycker jag att det är värt det.

Går man igenom en egen säkerhetskontroll?


– Ja. Eller ingen. Nivån på hur skönt det är är helt otrolig. Det är någonting jag aldrig kommer att bli blasé över: Jag har rest så mycket i mina dagar och tillbringat så många timmar på flygplatser att jag aldrig kommer sluta uppskatta det. Varje gång jag ser en privatjet blir jag helt varm inombords. När jag sitter där kan jag återuppleva timslånga Ryan Air-väntetider på flygplatsen i Malaga, svettig och bakis, och bara uppskatta sönder min nuvarande situation.

Nästan exakt en månad före intervjutillfället publicerades GQ sin artikel The King of Oontz Oontz Oontz, en osmickrande skildring av den svenske DJ-kollegan Aviciis turnétillvaro, ursprungligen tänkt att ge mittfårepubliken en bild av det gryende housefenomenet men i slutändan snarare en avskräckande varningstext. Artikeln aktualiserade även frågan om vad dagens ledande DJ:s egentligen presterar på scenen, ett modernt enigma för många vars sakkunskaper i frågan baserar sig på obetalt växlande mellan spellistor på Spotify under för- och efterfester i det egna hemmet.

– Man kan välja att bagatellisera det vi gör live: Jag ser det som det enda sättet för mig att uppträda inför folk med den musik jag gjort. Det jag gör är att spela mina låtar, med allt vad det innebär: Förr i tiden var man tvungen att beatmatcha vinyl genom att få skivorna att gå i samma tempo, vilket var jävligt svårt. Bara det var en bedrift i sig, att få två skivor att rulla samtidigt och att det lät okej. Med cd blev det lite lättare. Idag står jag där och beatmatchar, byter låt, loopar, försöker växla låt på ett bra sätt, kanske lägger på någonting från en tredje låt och från en fjärde låt, en trumma. Ibland kör man kanske fyra låtar samtidigt. Det är vad man gör rent tekniskt. Ur artistisk synpunkt har man förstås dels gjort låtarna från första början, och dels har man en vision av den musikupplevelse man vill ge publiken. Man vill skapa en stämning, bygga crescendon. Samtidigt kontrollerar man även de visuella effekterna från scenen. Det är som att vara dirigent både för publiken, och för en förinspelad orkester. Det är klart att jag kan se någon stå och spela gitarr jävligt bra på en scen, och tänka att det han eller hon gör säkert är svårare än vad jag gör, men samtidigt står jag som ytterst ansvarig för en hel upplevelse.

Hur mycket av en spelning är förberett från början, och hur mycket improviseras?

– Delar är förberedda, andra inte. Vissa saker har jag bestämt från början: En viss låt gör sig bättre efter en annan, och det blir inte bättre än så. Det har vi förmodligen gemensamt med vilket rockband som helt: De magiska ögonblicken under en Coldplaykonsert är nog ganska inövade, och det bör de få vara. Självklart måste det finnas ett element av improvisation, men det är snarare för att det ska fortsätta att vara roligt för dig själv snarare än att dansgolvet behöver det. Man måste våga ta lite risker ibland.

Vilka egenskaper gör en DJ bra eller dålig?


– De som jag uppskattar är bra på att skapa en stämning. Luciano, som är en av dem jag gillar mest, är jättebra på det. Det har inte så mycket med låtarna att göra, det är en övergripande känsla.

Hur viktigt tycker du att DJ Mags Top 100-lista är?


– Jag vet inte riktigt. Den är nog viktig för många. Samtidigt känner jag till många DJ:s som är både bra och framgångsrika, men som inte är med på listan över huvud taget. Jag tror att den är inflytelserik bland promotors och företag, men rent artistiskt tycker jag inte att den bevisar så mycket. Den säger inte vem som är bra och vem som är dåligt.

Vad tycker du om att du är högst placerad individuellt av dig, Steve och Sebastian?


– Jag vet inte varför det är så. Oklart. Kanske för att mitt namn börjar på A.

Hur kom du fram till namnet Axwell?

– Till att börja med heter jag ju Axel. Som demonörd skulle man heta något rymdigt, så då blev det Quasar. Min polare Jens, som gör all min grafik sedan jag var typ tio år, han laborerar gärna med mitt namn och kallar mig Axel, Axlarn, Oxel… från Oxel tog jag OXL, som jag hette under en period när jag gjorde trance. Sedan började han kalla mig för Maxwell House, dels efter kaffesorten med samma namn, dels efter soulsångaren Maxwell. När jag hade bytt stil lite och skulle släppa musik genom Stonebridge tänkte jag att Axwell kunde passa. Det är huvudsakligen en stöld från r'&b-Maxwell, som jag ser det, och jag tänkte att han förr eller senare skulle konfrontera mig med det: Vafan, du har ju bara tagit bort ett M! Det lustiga var att jag träffade honom i Miami för ett tag sedan: Yeah, I'm a huge fan, sa han, och jag hade lite dåligt samvete: Du tycker inte att det finns något vi behöver prata om? Han förstod ingenting, så jag fick förklara att jag helt sonika hade knyckt hans namn under en period då jag liksom aldrig ens kunde drömma om att vi skulle existera i samma musikaliska universum. Han hade aldrig tänkt på det, men tyckte det var soft, och föreslog att vi eventuellt skulle göra någonting tillsammans.

Du skulle kunna anklaga Hardwell, nuvarande innehavare av sjätteplatsen på DJ Mags hundralista, för samma sak: Du har bara bytt prefix på mitt namn, ditt as.


– Det är också en baxning, det är det ju. Jag kan inte säga något, det var ju jag som började sno. Men annars hade jag gjort det. Samtidigt är det förstås en typ av smicker.

Vad får du betalt per gig nu för tiden?


– Det är olika. Ska man tro Forbes och Expressen så är det miljardbelopp, med så är det inte. Den bästa kvällen på året är nyårsafton – då kan man få jävligt mycket, typ 250 000 dollar. Men sedan försvinner ju automatiskt mer än hälften på skatt, agenter, producenter, resor. Det var roligt när Expressen satte ihop en kalkyl över hur mycket vi skulle tjäna på spelningarna i Friends Arena: Så här mycket kostar biljetterna, så här många biljetter har sålts… ta den summan dividerat med tio eller tjugo och du börjar närma dig sanningen. Det sämsta arvodet kan väl vara kring 100 000 dollar, och det normala mellan 100 och 200 000.

Vad har du för alkohol- och drogpolicy?


– Självklart har jag experimenterat med droger, men kände att det inte var någon bra väg att gå. Det skulle leda till problem. Det var lite samma sak med alkohol: Det här kommer kunna balla ur. Det är problematiskt att mitt yrkesliv utspelar sig inom en scen där man exponeras för sådant under varje arbetsdag. Jag brukade dricka under varje gig: Det var en vana man hade, det var ju fest. Sedan kommer man på sig själv med att ha varit packad varje dag under en hel månad. Så har folk det inte vanligtvis på sitt jobb. Så jag har ändrat på det. Jag uppmuntrar ingen till att ta droger, det blir inte bra, för det mesta. Det kan gå jävligt åt helvete.

Är det jobbigt att avstå i en miljö där andra är konstant berusade?

– Det var svårt. Det var en del av mitt system att gå ut och DJ:a packad och på så vis vara en del av feststämningen. Det var en så jävla svår grej för mig att ens tänka på: Ska jag DJ:a nykter, hur fan ska det ens gå till? Det framstod som helt omöjligt. Det blev ju alltid för mycket också: Aldrig bara en bärs, utan alltid råfest. Sådant sliter på kroppen, man hade alltid bakfylleångest. Min slutsats blev att jag väl fick lov att betala priset av att vara en mindre utflippad DJ, som inte står vid skivorna och skriker och spelar allan, om det är kostnaden för att inte förstöra mitt liv. Jag fick sluta att dricka, och det var jävligt weird i början. Det sjuka är att jag nu inte ens längre fattar hur jag kunde DJ:a full. Det är så mycket bättre nu: Jag vet vad jag gör, jag gör inga misstag, jag är så mycket snabbare i huvudet, jag ser allt och jag kommer ihåg vad jag gjort. Jag är funktionell dagen efter. Det är en helt ny värld. Att vara ensam nykter på festen, så att säga, blir ju lättare av att jag faktiskt har ett jobb att göra: Det hade varit svårare om jag hade fått stå i ett hörn och försökt hänga med i konversationer om ingenting.

Du sponsras av Carlsberg. Vad kan du berätta om låten du gjort för dem och om samarbetet?

– Vi började för typ tio år sedan, innan den här musiken egentligen fanns på klubbar i Sverige. Det började på Peppes Bodega i Båstad: Jag ville spela någonstans, Carlsberg hade någon typ av event, det var lite oklart vad vi egentligen sysslade med. Vi lyckades på något sätt starta en after beach-situation där. Folk började gå lös på den här typen av musik, vilket för mig kom som något av en chock eftersom Sverige har varit en av de svåraste platserna att få gensvar på. Vårt samarbete började så, och blev större för varje år: Någon sommar i Göteborg, Kallbadhuset – vi kallade det för Where's The Party. I har jag äntligen gjort klart min låt Center of the Universe, som skulle varit klar för tusen år sedan, som ett soundtrack till årets Where's The Party. Det kommer att bli events i 18 länder runt om i hela världen, där folk kommer kunna vinna biljetter till själva slutfesten, som är här: Min idé var att vi skulle sätta upp ett stort jävla tält ute vid Sjöhistoriska. Vi har gjort klubbar, vi har gjort arenor, Fryshuset, Münchenbryggeriet – jag ville göra något annat. Ett skitfett tält med plats för 10 000 pers. En sommarfest ingen kommer att glömma.

Innebär sponsringen även ett personligt ansvar? Jag gissar att det skulle se dåligt ut om du ramlade av scenen med en Carlsberglogotyp i bakgrunden.


– Det är en dimension som jag inte tänker på så mycket. Men det gör andra. Idag är jag ansvarsfull – jag har däremot inte alltid varit det under vårt samarbete, kan jag väl erkänna. Det har trots allt pågått i tio år.

Hur är statusen kring Swedish House Mafia idag?

– Det är inte så dramatiskt. Jag och Sebbe delar ju studio, vi spelar ihop på Ibiza i sommar. Det är som det alltid har varit. Själva formationen och etiketten Swedish House Mafia, med alla ansvarsområden den innebar, slutar att existera. Det var ganska weird att ha en handfull parallella karriärer igång: Skivbolag, egen personlig karriär, SHM… och det var ganska nice att få avsluta något. Inte avsluta som i ta död på, utan att konstatera att någonting hade blivit färdigt och att vi nu kunde ställa det ifrån oss.

Hur ser organisationen kring dig själv ut?


– Jag har ju mitt skivbolag Axtone, min art director Jens, några assistenter… räknar man med allt från revisorer och liknande rör det sig kanske om 40 pers. Någonting sådant.

Upplever du att vänskapsrelationer blivit mer problematiska sedan du blev rik och berömd?


– Jag vet inte. Jag har så många riktiga vänner från tidigare att jag egentligen inte träffar så mycket nytt folk. Samtidigt blir ju tiden mer och mer begränsad, så det är sällan folk kommer in i ens liv på samma sätt som de kunde göra förr. Dessutom är jag ganska asocial av mig. Jag är nörd och vill sitta med min dator.

Hur fungerar familjelivet?


– Om man frågar mig så är svaret att det funkar bra. Frågar man min fru kanske hon har lite att önska. Samtidigt som jag jobbar och reser mycket kan jag vara väldigt flexibel med den fritid jag har: Om jag åker och lämnar min son på dagis kan jag stanna där en timme, snarare än att kasta in honom genom dörren och rusa vidare för att hålla tiden. Vi kan semestra lite spontant här och där. Jag tycker att det fungerar bra. Det enda jag känner som saknas är lite mer fasta rutiner: Att jag alltid skulle kunna vara hemma vid en viss tid varje dag. Tyvärr fungerar det dåligt när man jobbar med musik: Jag är inne i en viss vibb och kan inte gå hem klockan sex bara för att. Det blir lite dragkamp. Samtidigt fastnar jag aldrig i något ekorrhjul, där jag alltid gör samma sak. Jag tror att det nöter på människor mer än något annat.

Vad gör du på dagis om du stannar en timme?


– Då känner jag av vibben och softar lite. Det är nice.

Kan du vika ihop en barnvagn och så?

– Alltså, jag är super-dad.

Samlar du fortfarande på Rolex Daytonas?


– Samlar och samlar… inte direkt. För ett tag sedan köpte jag en Audemars Piguet, skeleton. Jag tänkte att det kanske är den fetaste klockan som finns. Jag blev så jävla missnöjd med kvaliteten. Med Rolex känner man kvalitet: Man kan DJ:a med den, man kan hoppa i vattnet. Den där jävla AP:n har det bara varit problem med. Den går sönder. Det har gett mig lite avsmak för dyra grejer: Man kan tycka att högt pris borde vara synonymt med kvalitet, och så inser man att en Swatch för tusenlappen hade klarat sig bra mycket bättre än det där monstret för 600 000. Jag trodde att dyr skulle vara bättre: Här är din klocka, du kan ha den i resten av ditt liv, den kommer inte gå sönder och så är det bra med det. När jag DJ:ar har jag numera en klocka som jag fick gratis av ett svenskt företag: Mutewatch. Man sveper med fingret, så visar den tiden. Det är en nackdel med både Rolex och AP: Man kan inte se vad klockan är. När man står och DJ:ar måste man liksom ta upp sin mobil och lysa på dem. I protest blir det gratisklockan.

Om man vill uppleva house under bästa möjliga omständigheter, vart styr man kosan då?


– Då skulle jag vilja rekommendera Ibiza. Där är det fortfarande på riktigt. Vädret gör folk svettiga och sliriga. Det blir rätt typ av mode. Jag skulle rekommendera att besöka Ushuaia under någon av mina kvällar, på onsdagar. Det är utomhus. Det är något visst med att vara utomhus på Ibiza, och det känns synd att åka till Medelhavet där det är så varmt bara för att gå in i en luftkonditionerad klubb. Man ska vara ute och dansa under bar himmel. 



På lastzonen utanför Un Poco står SUV:en ännu oantastad av ordningsmaktens privatägda bulvaner. Axwell är glatt överraskad.


– Hej, inga parkeringsböter!