Niklas Natt och Dag intervjuar sig själv

Redaktionens egen romanaktuelle Niklas Natt och Dag gör sin sista intervju för King, med Niklas Natt och Dag.

Niklas Natt och Dag  |  Publicerad 2018-12-06 13:12  |  Lästid: 4 minuter

Jaha, Niklas. Hur lång tid blev det som vi tvingades dras med dig totalt?

– Från sommaren 2009 ända fram till nu.

Vad är det bästa du åstadkommit under den här tiden?


– När den sägenomspunnet IT-ovane dåvarande redaktionschefen Anders Carlén – numera chefredaktör på Vi i Villa – var på semester ersatte jag alla varningsljud på hans MacBook med en egenhändigt inspelad jingel som besjöng hans lågt skurna jeans: "Anders Carlén han är go' och gla' och fet/och han visar halva röven fast ingen har bett om det."

Det har blivit en hel del intervjuer genom åren också.

– Ett tresiffrigt antal. En av mina första intervjuer för King var med Luke Perry – då aktuell med något annat, men annars främst känd som Dylan i Bevvan – per telefon, och han avslutade med att säga adjö och att han definitivt skulle höra av sig när han kom till Stockholm nästa gång så att vi kunde hänga. Det tog förvånansvärt lång tid för mig att fatta att detta inte skulle bli verklighet och att det bara är så man snackar i USA – inte för att jag ville hänga med Dylan, alltså, jag kände mig mest stressad över att kanske bli tvungen att försöka styra upp något som han ville göra hellre än att bara sitta hemma hos mig och spela Resident Evil.

Vilka av dina intervjuobjekt har du tyckt bäst om?


– Daniel Adams-Ray, delvis för att det var den första längre intervju jag gjorde för King och delvis för att han var väldigt generös i sina svar och i största allmänhet sympatisk. Regissören och före detta Killinggängetmedlemmen Tomas Alfredsson, som då var aktuell med Tinker Tailor Soldier Spy, och som kunde prata entusiastiskt om små rekvisitadetaljer hur länge och hur underhållande som helst. Sedan har vi några som jag intervjuat så många gånger att jag hunnit lära känna dem en aning, båda händelsevis nära förknippade med det för svensk herrjournalistik mest inflytelserika mediafenomenet någonsin, Snabba Cash: Jens Lapidus och Matias Varela, varav den sistnämnda jag intervjuat när han spelat chilenaren Jorge i Snabba Cash, när han spelat spanjoren Jorge i Arne Dahl och nu senast när han spelade colombianen Jorge i Narcos.

Vem gillade du minst, då?

– Markus Krunegård.

Kan vi prata lite Kingresor? Någon minnesvärd som sticker ut?


– Claes Juhlin, fotograf Jesse Laitinen och jag åkte till Coachella för att göra en grej på Alesso för några år sedan. Dagen för intervjun åkte vi runt och letade efter ett bra ställe att äta mexikanskt på. Alla visade sig vara stängda, bilfärden drog ut på tiden och till slut tvingades vi helt avstå lunch. Sent på kvällen hade vi fortfarande inte ätit, då Alessos management förbarmade sig över oss och delade ut tre matlådor ur deras catering. Precis när killen skulle ge oss besticken fick han viktig info i sin hörsnäcka och kutade iväg, varpå vi gav varandra ett menande ögonkast och gemensamt började äta potatismos med händerna.

Mer, då?

– Jag har fått se många platser där jag aldrig frivilligt skulle sätta min fot, men kanske just därför är väldigt glad över att ha fått se ändå. Dubai och Las Vegas, först och främst.

Har du lärt dig någonting under din tid på King?


– Väldigt mycket, förstås. Exempelvis att man trots att man är frilans inte ens hinner lägga i handbromsen på sin Toyota Corolla på Egmonts besöksparkering innan en förlagsanställd parkeringsvakt som heter Kjellén eller något hör av sig med ett mejl som tar den passiva aggressiviteten till sådan verkshöjd att tanken förs till Shakespeares blankvers. Under de senaste åren – vad vi kan kallan Weinås-eran – har det lagts mycket fokus på klassiskt mode, vilket blivit en stor inspirationskälla för mig i takt med att jag börjat bli för gammal för att bära upp jeansbaserad klädstil, och som regleras av små men viktiga regler som tilltalar min inre fascist. Man blir varse sina begränsningar, också: Under mitt besök hos Patek Philippe ställdes jag inför en pedagogisk tavla som i positiv bemärkelse jämförde servicepriserna på deras urverk med dito för en vanlig personbil, och det var så jag insåg att jag inte tillhörde målgruppen för en Nautilus.

Du har ju tydligen skrivit en roman också, läser jag här i mina anteckningar.

– Ja! Ja! Den heter 1793 och utspelar sig i Stockholm under den så kallade Reuterholmska Diktaturen, där ett lik hittas i sjön Fatburen på Södermalm, där Södra Stationsområdet ligger idag…

Gääääsp.


– …och som visar sig ha stympats ner till bara torson under en längre tidsperiod…

Ja, ja, ja. Visst var det du som talade starkt för att avskaffa kulturbevakningen i King för några år sedan? Känner man inte karman i luften? Kan vi prata lite mer om sengustavianskt herrmode för att få den här intervjun att framstå lite mindre som ren nepotism?

– Höga kragar, kravatter. Broderad väst. Knäbyxor med spännen i knäna. Perukerna var på dekis efter att ha utarmat sin storhetstid tidigare under seklet. Det var mycket rockar med dykränger, alltså tagelförstärkningar i skörten, som ärligt talat ser jäkligt ärtigt ut och som skulle kunna bli en stor grej på vilken kommande Pitti som helst.

Finns det något mer av intresse för just Kingläsaren i den här boken?


– Kanske. Hela redaktionen förekommer nämnda vid efternamn i en uppräkning över påstådda jakobiner som anklagas för diverse förseelser. Förutom Rasmus Blom. För att namnet Blom redan råkade vara upptaget av en faktisk historisk figur. Och för att jag alltid hatat honom. Men skämt åsido, jag har lovat att kompensera Rasmus för detta i mitt eventuella framtida författarskap.

Hur mycket bättre hade dina Kingtexter blivit om du inte slösat massa tid på allt det här?

– Alltså… nu tycker jag inte att…

Du vet att man inte tjänar några pengar på att skriva böcker, va? Det är bara en tidsfråga innan du kommer krypande tillbaka.


– Nu har jag i och för sig en långt framskriden formell skolning på japansk bambuflöjt att falla tillbaka på, samt är en skaplig autodidakt på luta, och vad jag sett på sistone är tunnelbanemusiker en yrkeskår som förtjänar att konkurrensutsättas. Men utifall att, räknar jag med att mötas av stora famnen och en ömsesidigt tårfylld återförening.

Dela på Facebook
Tweeta