Patrik Arve: ”Jag har alltid varit vuxen, råsmart och mäktig.”

Intervjun publicerades först i King nr 8/2018.

Teddybears består av dig och bröderna Åhlund. Hur är gruppdynamiken?
– Det fungerar sådär, måste jag säga. Det har blivit bra mycket bättre nu när vi börjar bli vuxna men alltså, bröderna bråkar typ hela tiden och när jag går emellan blir det som två Raptors som direkt vänder sig mot mig. Då blir blod tjockare än vatten. Hajar du?

Ja. Så du blir tredje hjulet, menar du?
– Exakt. Och när man är bröder kan man bråka om exakt allting. Men nu börjar vi bli vuxna faktiskt. Det börjar bli mycket mer artigt allting.

På tiden. Ni är väl i 50-årsåldern nu?
– Jag har alltid varit vuxen, råsmart och mäktig. Det är de som har varit några jävla hink-och-spade-bröder som håller på och bråkar. Hajar du? Det är ju en jävla skillnad – om du och jag skulle ha ett möte nu skulle vi liksom uppföra oss. Men om du var min brorsa skulle garden vara sänkt och vi skulle börja svära.

Men ni har ändå hållit ihop i drygt 25 år nu. Hur klarade ni det?
– Ja, det är faktiskt ett mirakel. Det är grymt. 

Berätta om den nya musiken.
– Vi ska släppa nya låtar nu under året, varje eller varannan månad. Och så kanske vi sätter ihop låtarna till ett album. Det skulle kunna bli typ till vintern. Men det finns inga direkta planer på det. Men låtar finns det hur många som helst. 

Hur gör ni när ni skriver låtar? 
– Alla gör musik vid sidan om också, så alla behärskar mediet. Vi gör låtar i datorerna, och om någon får en idé som de andra tycker är bra så tar vi den vidare. Några släpper vi direkt, andra gånger tänker vi att "fan vad coolt det hade varit med en turkisk rappare på den här". Då kontaktar vi en turkisk rappare och spelar in det. Men det börjar alltid med någons idé från datorn. 

Jobbar ni bara med gästartister eller sjunger ni något själva också?
– Jag var ju sångare i bandet från början. När det var punk skrek jag. Det är jag jävligt bra på. Men skönsång och att vara tonsäker och sådant där som vissa låtar kräver nu, det grejar inte jag. Och häftig rap från Jamaica blir töntigt om jag gör det. Det är rätt skönt att jobba som vi gör nu. Det är helt öppet, vi kan göra vad som helst. Vi behöver inte ha gitarrer med bara för att Klas är gitarrist. Det är jävligt skönt. 

Experimenterar ni mycket?
– Ja, så är det. Det är högt i tak genremässigt, men det är ändå ett finmaskigt filter det ska igenom eftersom alla vi tre ska tycka att det är okej. Och vi har alla olika temperament och olika musik-smak. Så när musiken har passerat det här finmaskiga filtret blir det Teddy­bears. 

Bandet har funnits i 25 år nu. Tröttnar ni aldrig på konceptet?
– Nej, faktiskt inte. Vi ändrar ju det konstnärliga hela tiden. Det är bara hattarna vi börjar tröttna lite på nu. 

Jaså? Är de på väg att åka av?
– Nja, det vet jag inte. Vi får se. 

Intressant att ni har olika musiksmak men ändå jobbar ihop i samma band.
– Ja, men i vissa lägen tangerar det. Jag är reggaegubbe och gillar råpunk, de andra lyssnar på annat. Men ibland möts vi, och då blir det Teddybears. Målet har varit att blanda grejer så det blir ett eget uttryck. Och ibland har vi lyckats jävligt bra med det, tycker jag. Jag tycker att vi har en egen stil. Man kan inte riktigt säga att vi är vare sig punk, hiphop, pop eller reggae.

Ni ska ut på turné i sommar! Det hör till ovanligheterna. Hur ska det bli?
– Ja, vi har väl mest haft lite strö­spelningar den senaste tiden. På festivaler och så. Men i sommar blir det 10–12 spelningar.

Hur ska det gå då, i er brokiga grupp?
– Vi har haft ett möte nu. Det var då det började kännas som om vi är vuxna människor. Vi har spånat ihop till en ny show och så. Det ska bli svinkul, faktiskt.

Ni har ju rest rätt mycket ihop. Vilket är ditt värsta resminne?
– Jag försökte rymma från Paris en gång, när vi reste runt i Europa och var punk. Jag fick nog av hela skiten. Ville hem till tjejen. Vi fick motorstopp med bilen en timme före Paris. Jag blev svin­glad och svepte sjukt mycket vodka, för att jag tänkte att vi aldrig skulle hinna  till konserten ändå. Jag blev helt dyngrak. Och så fick vi i gång bilen av någon jävla anledning och kom ändå fram. Då blev jag så jävla besviken och försökte rymma. Men turnéledaren fångade mig, och vi spelade ändå. Det var den bästa spelningen vi har gjort hittills. Så det var ju kul.

Varför ville du rymma?
– Jag tycker det är jobbigt att flyga bort och lämna familjen. Nu är jag ju trebarnsfarsa också. Jag får dödsångest av det nästan.

Vad tycker dina barn om din musik?
– Jag har fem olika band, men de gillar ingenting av det jag gör. De gillar stenhård trap och
hiphop, så de har bra musiksmak, men min skit tycker de är pinsam. Eller förresten – Teddybears tycker de är lite coolt för att de i skolan vet vilka vi är. Då blir de lite häftiga. 

Fyra av dina band släpper ny musik snart. Hur skiljer sig musiken mellan dem?
– I Swedish Tiger Sound finns inga regler, där kör jag exakt som jag vill. Men det blir ofta sångare från Jamaica där också. Men det är lite råare och skevare än Teddybears. Inte så finproducerat. Och i Krösus är det ju råpunk. Så det skiljer sig ganska mycket. Och barn­musiken jag gör med Bröderna Lindgren är popmusik, som Beatles, typ. Fast på svenska.

Du har ju en fot i varje genre.
– Ja, exakt. Och det är jävligt skönt. Och jag gör ju annan sorts musik också, lugn och fin scoremusik och så. Man har ju många stämningslägen. 

Har du någon musikalisk guilty ­pleasure?
– Jag har fått den frågan förut, och då drog jag upp Abba. Men jag skäms inte för det, jag tycker Abba är svinbra. Men way back, 1979 när jag var punkare, då skämdes jag. Jag vågade inte säga att jag gillade Abba. Men nu skiter jag i det. Jag har alltid gillat dem och kommer alltid att gilla dem. 

Ja, Abba är ju inte jättepunkigt. 
– Nej, det är det inte. Men det är bra. Bra musik är bra musik. Jag skiter i vem som har gjort den.

Just nu är Patrik Arve ansiktet utåt för skomärket Sebagos nya samarbete med klädbutiken Nitty Gritty. En uppdaterad version av den ikoniska båtskomodellen Docksides. Nitty Gritty har tagit ett nytt grepp kring klassikerna som nu introduceras i materialet Alcantara – ett icke-animaliskt, mockaliknande material. Samarbetet kommer i två färgställningar och finns att inhandla på Nitty Grittys hemsida.

Läs också: