Peter Apelgren: ”Jag är mest förvånad över att folk skrattar”

Förutom att förbereda höstens föreställning, vad gör du på dagarna?

– Jag sitter mest och målar och har en massa bilder högt och lågt i min källarskrubb jag håller till i. Hela golvet är fullt av kritor och oljefärg. Samtidigt som jag pillar med det lyssnar jag på någon bok eller musik. Går upp i det tills jag inser att klockan är halv sju och jag ska laga middag. Ungarna kommer hem och gråter och det blir lite Barnen från Frostmofjället-stämning hemma. Ibland skriver jag en dikt, men min fru Anna hatar dem.

Är det viktigt för din kreativitet att du sysslar med flera olika konstuttryck?

– Jag skulle gärna vilja vara en mer introvert filur, en mager och inåtvänd Jean Cocteau-gubbe. Lite som Max von Sydow i Woody Allens Hannah och hennes systrar. Sur gubbe som bara ber folk dra åt helvete. Eller han som är gift med Erika Berger i Stieg Larssons Millenium-böcker. Som bara accepterar eller skiter i att hon ligger med Blomqvist. En som låter konsten gå före allt och bara åker runt på märkliga utställningar i Finland. Det är för jävligt, men det finns en ironi i att Gud måste tänkt, "Fan, vi gör någon tjock göteborgare som drar lite vitsar. Det är hans grej. Sen kan han fan åka runt som en apa och sukta efter de fina uttrycken, men inte riktigt komma åt den." Alla vill väl komma på en ny väteatom som räddar världen eller skriva nästa generationsroman. Det är inte så jävla lätt.

Är du rastlös?

– Ibland tänker jag att jag ska skriva en bok. Inte så konstigt, det finns ju stavningsprogram på datorn. Så skriver jag sju sidor, tröttnar och låter någon läsa som kommer med olika synpunkter. Efter ett tag skiter jag i det. Sen tänker jag att akvareller verkar askul. Köper alla de dyraste färgerna och lådor och grejer. Hamnar nedhukad i skogen med stråhatt på mig och målar någon jävla grej. Det handlar nog bara om lathet och slarv att jag håller på med mycket olika grejer.

Hur föddes Rally?

– Stefan Liv jobbade på radion och ringde mig. Vi hade gjort en humorserie i tv med Robert Gustafsson, Regina Lund och några till, plus en konstig grej för P1 som jag inte ens minns namnet på. Han ville att jag skulle göra en figur, och kom in och bandade en grej på radiostationen. Sen blev jag kvar, klamrade mig fast i nio år eller så. Vi fattade inte vad vi gjorde, från min sida hade jag ingen aning om vad det skulle bli utan tyckte mest det var schyst med pengar för att åka in och göra en gubbe. Det blev tydligare att folk lyssnade och man blev livrädd att någon skulle bli förbannad för att vi snott låtar från Gessle och Mauro Scocco och andra, men det gick ju bra.

Har du någon favoritsketch?

– Jag tyckte att Leif "Lotus" Olsson, som var en imitation av Loket, kändes ganska frisk. Vi ville mest ha med kändisar som började på L, Ludmila och Lasse Kronér, som åkte runt i världen i programmet. De var jävligt kul att göra och blev bra. Samtidigt har jag svårt att lyssna på mina egna grejer. Är jag på tv springer jag all världens väg, städar badrummet eller så.

Var kommer det där ifrån? Att man inte vill se sina egna grejer?

– Det är fruktansvärt. Första gången man hör sin röst på band låter man som en idiot. Vem är detta ens? Samma sak när man sjunger: i mitt huvud låter jag som Paul Simon, som James Blake, jag har världens röst, men på utsidan låter jag som en galning som inte fattar hur det låter. Man skulle vilja ha det där filtret inne i huvudet så man hörde på en gång hur jävligt det låter.

Improviserade ni mycket under tiden ni gjorde Rally?

– Min förbannelse är att jag är så lat. Jag sa att jag hade något förberett men improviserade det mesta, och när jag skulle förklara att jag hade något klämde jag ur mig något som oftast blev roligt. Jag är en jazzgubbe på ett sätt, lyssnar ofta på den typen av musik. Nonsenssaker är roliga; att Jesus red in i den heliga staden på en koltrast är roligare än en knölsvan. Koltrasten är lite sprättig och har en rolig pendang till Jesus-stilen. Han har ett nervöst riddjur.

Vem är mest intressant inom svensk humor i dag?

– Sist jag skrattade som fan var jag och såg på Petrina Solange som öppnade för Kristoffer Appelquist. Hon hade ett par, tre grejer som var riktigt roliga. Jag tycker nästan ofrivillig humor är lika roligt; Kungen kan vara jävligt rolig. Min fru skulle vilja ha honom som julklapp. Han är asrolig. Jag kan också skratta ganska gott åt mig själv även om det inte är riktigt okej. Ofrivilliga tankar som kommer, som jag tycker är roliga. När jag går på bio ser jag sällan komedier utan väljer oftast deppiga grejer. Lyssnar också på deppig musik. När det är nästan för deppig tycker jag det är jävligt roligt. Jag är nog en elak jävel eftersom jag också kan skratta åt revygrejer, som Stefan & Krister eller Hjalmar, men inte för att det är roligt utan jag skrattar åt situationen.

I ditt och Anna Mannheimers sommarprat nämner ni att du är den glada i ert förhållande. Vad gör dig ledsen?

– När andra är ledsna smittar det av sig, jag ömmar för andra. Jag mår skit av att se hundar i Thailand bli hopbundna och kastade i en hög. Kan också bli arg på trångsynthet och när någon inte kan vara ärlig att man inte kan erkänna att man käkar antidepressiva, att man har problem med potensen, eller är osäker på sin förmåga. Det bidrar också till en felaktig bild av att alla andra är så jävla lyckade hela tiden. Vi måste bjussa på de jobbiga grejerna vi inte är bra på, annars hjälper man inte andra. När jag ser glättiga hemma-hos-reportage blir jag så förbannad. Ett exempel är ju när det där Kepler-paret de var med i Svenska Dagbladet. De står ju inte i vita kläder och deklamerar texter i ett blomsterhav med kolibrier runt sig i en evig orgasm. Jag vill inte höra det, för det är inte sant. Så har man det inte. Tror någon att det är så är det ett för jävligt bidrag till världen som inte är bra. Någon utopiskt Jehovas vittne-folder, när lejon och antiloper ligger bredvid varandra.

Hur hamnade du på konstskola i Florens?

– Jag sökte till en massa olika ställen: "Mejan", Valand, New York, Florens. Jag kom in i Florens, men som reserv, fast jag fattade inte det utan åkte ner och fick reda på att jag inte kommit in helt. Som tur var hoppade någon av och då fick jag en plats. Jag tyckte det var underbart att bo där nere men skolan var jävligt trist. Det var fruktansvärt högtravande, de har något renässanskomplex där nere. Man skulle måla gipsfigurer och avryckta händer, oerhört tyngt av en gammal historia. Vi höll på och fick kritik för att man glaserade fel och lade fel undertexter. Jag mådde kasst och tvivlade på om det verkligen var det jag ville göra. Hittade ingen glädje i det där nere. Att måla är att frigöra sig från en idé som drar igång något. Det är jävligt farligt att tänka för mycket.

När kom humorn in i ditt liv?

– Jag vet inte, jag är mest förvånad över att folk skrattar. Jag är inte så road av humor själv, man säger något och plötsligt så skrattar någon jävel. Man känner, "är gylfen öppen?". Inser att det var något man sa, provar igen och en annan person skrattar också. Man får ligga lite, men ser ut som fan. Det måste vara något jag sagt. Det blir som att komma på att man har olja hemma i sin egen trädgård. "Fan det är något brunt under skorna, vad är det?" Så börjar man utnyttja det. Det var inget jag tänkt mig, utan jag var bara jävligt löjlig. Tror jag. Nu har det blivit ett språk, som att tala tjeckiska eller polska. Man inser att man kan snacka roligt.