Racingkungen Marcus Ericsson om Indy 500-vinsten, miljonaffärerna och festandet i Formel 1

Det är den största dagen i Marcus Ericssons karriär, och han stinker. 

Bara några timmar tidigare har han hyllats av 350 000 sjövilda amerikaner på Indianapolis Motor Speedways läktare som segrare av Indy 500. Segern har skrivit in honom i historieböckerna som en av två svenskar som har vunnit det klassiska loppet. Men samtidigt som adrenalinet börjar gå ur Marcus Ericssons kropp så verkar något även hänt med omgivningen. Efter att ha gjort segerintervjuer i närmare fem timmar så märker han hur journalister och tv-reportrars entusiasm verkar ha avtagit. Surnat, till och med.

– Man blir ju van vid sin egen stank. Men varje ny journalist fick som ett knytnävsslag av lukten, berättar Marcus. 

– Att man häller mjölk över sig när man vinner är en cool tradition. Men man glömmer att man ska göra fem och en halv timme av intervjuer efteråt. Det luktade rätt surt sista timmen. 

Att Indy 500-vinnaren firar med mjölk i stället för champagne är den mest heliga ingrediensen i vad som är en vildvuxen bukett av skrock, traditioner och myter kring racet. Loppet har körts i hjärtat av USA sedan 1911 på Memorial Day, den nationella högtiden för att hedra landets stupade soldater. Som man kanske kan ana är racet en amerikansk supersizemeny: pork tenderloin sandwiches, Kelly Clarkson som sjunger nationalsången och ett traditionsenligt skrålande av Back Home Again in Indiana.

Mjölken introducerades på 30-talet då vinnaren Louis Meyer bad om ett glas mjölk eftersom hans (vad man kan utgå från var hans mycket älskade) mor uppmuntrat honom att dricka kärnmjölk på varma dagar. Vinnare som F1-legendaren Emerson Fittipaldi har buats ut efter att ha vägrat dricka mjölk på prispallen. 

– Man får ett formulär med tre, fyra alternativ före loppet; whole milk, skimmed, semiskimmed och något mer alternativ. 

Ingen havremjölk, antar jag?

– Jag tror inte det. Man kanske får söka dispens. Jag tror att jag tog whole milk, vanlig rödmjölk. 

Marcus Ericsson berättar om känslorna efter vinsten och rör om i dagens andra kaffekopp. 

Jag noterar att du inte tog någon mjölk till kaffet. 

– Nej, exakt. Jag dricker bara mjölk när jag vinner Indy 500, säger han och skrattar. 

The Greatest Spectacle in Racing kallas den tävling som körs i 200 varv med en total längd på 500 miles, lite drygt 80 mil, i en snittfart på ungefär 350 km/h. Ett racinglopp som är lika klassiskt som dödsföraktande. 

Med sex varv kvar att köra hade Marcus Ericsson tagit en trygg ledning som såg ut att ge honom en enkel seger. Tills teamkollegan Jimmy Johnson körde in i muren. Loppet rödflaggades, bilarna samlade ihop sig och Marcus Ericssons ledning var i praktiken borta. 

– Först var jag förbannad. Det var en teamkamrat som hade kraschat, jag var arg på teamet. ”Varför säger ni inte till honom att han ska ta det lugnt? Hur fan är det möjligt att det här händer?” Mitt team lät mig hålla på i någon minut men var bra på att lugna mig efter ett litet tag. 

När loppet flaggades i gång igen återstod två varv. Precis bakom honom låg konkurrenten Pato O’Ward. Ingen hade tidigare under tävlingen lyckats behålla ledningen efter ett liknande avbrott. På grund av de höga hastigheterna i formelracing skapas ett aerodynamiskt fenomen, slipstream, vid bilarna, en typ av undertryck som gör att det är lägre luftmotstånd för bilen som ligger tvåa.

– Jag visste att det var i princip omöjligt att behålla den ledningen. Den mentala utmaningen att sitta med motorn avstängd och sitta och vänta med 350 000 människor på läktarna som vrålar när man vet att man är två varv från att förändra sitt liv. Två varv! Det blir inte så mycket tuffare än så mentalt. 

Marcus trycker med tummen tre gånger mot sin vänsta handled. Han berättar att det är ett knep han använder sig av för att skicka en signal till honom själv att det är dags att fokusera. 

– Jag har det som en trigger. Jag trycker tre gånger på vänster handled för att komma tillbaka till fokuset. Just då satt jag bara och konstant tryckte i tio minuter. 

För den som inte har haft gåshud på ett tag är en rekommendation att googla upp klippet när Marcus Ericsson håller undan för O’Ward under loppets sista kurva och vinner tävlingen med minsta möjliga marginal. 

– När vi väl drog i gång så var man nervös, såklart. Men jag hade ändå en klar plan för vad jag ville göra, så jag kände mig trygg i det. Men sen var det ju med minsta möjliga marginal.

Månaderna efter att Indycarsäsongen tagit slut är Marcus Ericsson på en lång turné tillsammans med den två meter höga Borg-Warner Trophy. På den enorma bucklan är varje Indy 500-vinnares ansikte sedan 1911 skulpterat i silver. Förutom pokalen består vinstpremien av en diamantprydd guldring i Elvis-storlek, en Corvette Z06 av 2023 års modell med ett värde på mer än en miljon kronor och ungefär 30 miljoner kronor i prispengar. 

Med i ressällskapet är också de två säkerhetsvakter som förutom Marcus själv är de enda som får röra pokalen. Efter vinsten i Indy 500 är han hett villebråd både i Sverige och i USA. När King träffar Marcus Ericsson i november är han hemma i Sverige i några dagar för att firas på torget i hemstaden Kumla och för att delta i Bianca Ingrossos talkshow, gästa Nyhetsmorgon och sitta i Carina Bergfeldts tv-soffa.

– Folk sa till mig att det skulle gå att dela in mitt liv i ett före och efter Indy 500, och det stämmer verkligen, säger Marcus. 

– Det är som ett OS-guld. Jag kan komma sist i vartenda race i karriären, jag har ändå vunnit Indy 500. Man är med i den klubben. Det är i stort sett det enda lopp som är så i racingvärlden. Monaco och Le Mans tycker jag inte når upp till den nivå som är Indy 500. Nu kanske jag är lite färgad, men det är det största du kan vinna i racingen. 

Det klassiska loppet lockar årligen uppemot 400 000 åskådare och ses som det största arenaeventet i världen. Efter att Marcus Ericsson klev ur sin hårt prövade racingoverall efter loppet i maj kastades han in i en torktumlare av intryck. 

– Veckan efteråt var helt galen. Privatjet till New York och sen öppna Nasdaq-börsen på morgonen, senare var jag på billboardsen vid Times Square ... det var nästan det coolaste jag har varit med om. Man har sett det på film och så står man där och får se sitt ansikte. Det var ett nypa sig i armen-ögonblick. Jag har aldrig varit ett baseboll-fan, men att få kasta första pitchen för New York Yankees var också häftigt. 

Vinstsumman för Indy 500 ligger på drygt 30 miljoner kronor, hur har du spenderat dem? 

– Prissumman får man dela med teamet, det blir inte alls lika mycket som det låter i tidningarna. Men det klirrar ju i kassan, säger Marcus. 

– Det är den största summa jag har vunnit i karriären, by far. För mig har det gått till att höja budgeten när jag och Iris har kollat på hus. Vår mäklare ringde veckan efter loppet och sa att han tyckte att vi kunde gå upp lite i budget. Jag är ingen spenderarkille som köper tre bilar bara för att jag kan. Det är bra pengar som man kan investera och få att växa. 

Till vardags bor Marcus med sin flickvän Iris i Indianapolis, den motorsportgalna huvudstaden i Indiana, beläget i the heartland i mellanvästra USA. 

– Det är inte Los Angeles eller New York. Det är en rätt lugn puls i staden. Vi bor i en förort norr om stan, en familjeförort egentligen. Men det finns restauranger, barer och kaféer. Jag trivs jättebra där, Iris trivs också bra. Det är en bra stad för att kunna fokusera på det man är där för att göra. Hade jag bott i New York eller LA så hade det funnits mycket distraktioner. 

Vad gör man på fritiden där, du är hockey-intresserad vet jag?

– Ja, det är lite synd att det inte finns något NHL-lag. Det tar tre timmar till Chicago. Där har jag dock aldrig varit och kollat på NHL, det är för dåligt. Saint Louis ligger nära, Columbus. Inom bilavstånd finns ett gäng lag. Sen känner jag Hampus Lindholm som spelar i Boston och som har spelat i Anaheim, honom har jag hälsat på några gånger och kollat när han spelar. 

Hur ser livet ut där som racingförare, kan man sticka ut och ta en öl eller är det strikt under säsongen med diet och alkohol? 

– Det där är intressant. Nu är jag 32 år. Jag har hållit på med det här hela livet och haft olika perioder. Ibland har jag vägt vartenda korn jag har ätit och ibland har jag varit ute och festat och kanske inte skött kosten helt. Jag har provat båda delar av spektrumet, och det jag har lärt mig är att hitta balansen, säger Marcus. 

– Har jag en ledig helg och känner för att gå ut och ta några öl och slappna av så gör jag det. Torsdagen före race kanske det inte är så smart, men annars så handlar allt om balans. Det som har tagit mig till en ny nivå är att må bra i mig själv och med livet. Då presterar man bra på banan också. Sen gäller det att vara ambitiös och noggrann och ha rutiner, men det gäller också att kunna göra det man vill, i viss mån. Det är viktigt att fira de små grejerna också. 

Hur mycket ledig tid har man under säsongen? 

– Har man en ledig helg så försöker man åka i väg och uppleva något av USA. Det är ju så jäkla stort. Olika delstater är som olika länder. Några gånger har jag varit i Smoky Mountains, en stor nationalpark som ligger vid gränsen mellan North Carolina och Tennessee. Det är en jättestor bergskedja med grym hiking och natur. Det är sex timmar i bil från Indianapolis. Det är avkopplande att hyra en stuga. Sen kan jag ju älska att åka till New York och få pulsen därifrån också. 

Intresset för racing är större än någonsin. Netflix-succén Drive to Survive lockar miljontals tittare och har förvandlat Formel 1 från en gans-ka nischad tv-produkt till mainstreamunderhållning. Formel 1 rapporterar om rekordsiffror både på tv och på banorna. Den dramatiska slutstriden mellan Lewis Hamilton och Max Ver-stappen under det sista loppet under 2021 års säsong fick till och med experter att ifrågasätta om Formel 1-industrin har börjat töja på reglerna för att maximera dramatiken framför tv:n. 

– Det har verkligen blivit skillnad. Det är ju en nischad sport på många sätt, men jag tycker att Drive to Survive verkligen har öppnat upp det för alla. Man träffar folk som man aldrig trodde skulle ha koll på motorsport som kollar slaviskt på Formel 1 på grund av serien. Man tänker att det bara ska vara 40-åriga män som gillar racing, men det kan lika gärna vara Magda, 72 år, nuförtiden. 

Att Marcus Ericsson hamnade i Indianapolis var ingen slump. Så fort han fick reda på att hans kontrakt i Formel 1 inte skulle förlängas till 2019 års säsong bad han sin manager Eje Elgh att kolla möjligheterna för att börja köra i USA. 

– Jag växte upp med Kenny Bräck i Cart på tv, jag hade alltid haft det i bakhuvudet någonstans, berättar Marcus. 

– När jag gick över till Indycar så var det inte så många som hade tagit det steget, i alla fall inte på senare år. Många som slutar i F1 börjar köra sportvagnar eller andra serier i Europa. Efter tiden i F1 så kände jag en ganska stor frustration över att jag inte hade fått chansen att visa vad jag kunde. F1 är så himla materialberoende jämfört med många andra motorsporter. Det var det som lockade mig med USA, att det är mycket mer sportsligt. Alla har samma bilar, alla har samma förutsättningar. Det är klart att vissa är bättre på att ställa in bilen än andra, men alla har samma bil. 

Det är mer riktig racing i Indycar än i F1?

– Formel 1 är så stort. Det är så mycket pengar och politik. Sporten kommer lite i andra hand ibland. Det tyckte jag var kul när jag kom till USA, det är lite som att gå tillbaka i tiden. Du står i ett tält, du käkar lunch i bussen, det är lite mer old school, säger Marcus.

– Det är mer pure, det är racingen man är där för och inte allt det andra. Vilket är jäkligt kul. Det blir också en bättre gemenskap mellan förarna. Man hänger mer.

Man kommer närmare fansen än i Formel 1?

– F1 är ju väldigt stängt. I Indycar är det öppna spjäll. Fansen i USA är väldigt engagerade. Så fort jag går ut ur trailern så är det fans överallt. Jag tycker att det är skitkul och får energi av det. Ibland kan det bli jobbigt också: Jag är dålig på att säga att nu måste jag gå, man vill vara alla till lags. Men jag tycker det är kul att kunna ge tillbaka något till dem som kommer och kollar. 

Jag läste att du måste ut bland läktarna för att kunna gå på toaletten före racet? 

– Ja, det står bajamajor vid läktaren. Man får tränga sig fram vid fansen för att gå på toaletten: ”Jag ska in i bilen här om några minuter, kan jag få gå lite före i kön?” Det är lite skillnad mot F1. Men det är också charmen. Ibland har man stått där fem minuter före ett race samtidigt som det är någon som vill ta selfies och snicksnacka i pissoarkön. 

Indy 500 är en av fem tävlingar under året som körs på ovalbanor, till skillnad från till exempel Formel 1 som bara kör på traditionella racingbanor och stadsbanor. En omdiskuterad typ av racing som körs i extrema hastigheter. 

– I princip alla förare från Europa tycker att Indycar ser kul ut men att man inte vill köra ovalerna. Ovalbanorna är lite farliga, det är högre hastighet och murar runt omkring. Men jag har alltid varit fascinerad av farten, precisionen och adrenalinet på ovalbanor. Så när min F1-karriär var slut så ville jag dels visa vad jag kunde göra med rättvist material och dels prova ovaler, säger Marcus. 

– Jag kände också att det skulle kunna passa mig. Min styrka i min karriär har alltid varit snabba kurvor. Ovalbanor är egentligen bara snabba kurvor. Det tar ofta flera år för européer att bli bra på ovaler. Men jag tror att min mentala inställning hjälpte mig att bli bekväm med ovalkörning snabbare än många andra. 

Hur skiljer det sig åt?

– Det blir väldigt annorlunda. Det handlar väldigt mycket om att komma in i en rytm. Det händer också väldigt mycket mer om du gör ett knyck med ratten i 350 km/h, varje ryck i ratten gör större skillnad. Små ändringar ger stor effekt. Allt blir lite mer extremt, säger Marcus. 

– Det gäller att vara cool, inte stressa upp sig eller bli ryckig. På en vanlig bana kan man vara aggressiv och grisköra, men på en oval måste du vara väldigt lugn. 

Tänker man på riskerna innan man ska köra? 

– Man har det i bakhuvudet. En sorts respekt för de risker som finns. Men jag har aldrig känt någon rädsla när jag har kört. Man är så fokuserad på prestationen då, säger Marcus. 

– Det blir ett annat sätt att tänka när man kör ovalerna. Man har respekt för de andra förarna också, det är viktigt att man ska kunna lita på de andra när man kör. Kör man hjul mot hjul i 350 km/h så måste man visa respekt mot varandra. Det är en sak som man har med sig. 

Har du varit med om någon otäck krasch under karriären?

– Hittills har jag klarat mig bra, säger Marcus och knackar tre gånger i bordet. 

– Jag hade en krasch i F1 sista året 2018 på Monza som var rätt dramatisk, det var ett tekniskt fel på bakvingen och jag snurrade i 325 km/h. Jag slog runt åtta varv innan bilen stannade. Den kraschen hade kunnat bli värre om det tagit stopp någonstans. Man var rätt omtumlad efteråt. Något år innan det så kraschade jag på Silver-stone. Jag drog in i muren, det var 74 g-krafter när jag slog emot, ratten flög ut. Jag blev körd i ilfart mot sjukhuset och kissade blod på sjukhuset. Men som tur var hade inte något brustit, säger han. 

– Man vill ju ligga så nära gränsen som möjligt. Ibland går man över den. 

Ett par månader senare är Marcus Ericsson tillbaka i Sverige igen. Det är lunchtid dagen efter Idrottsgalan. Efter att ha nominerats för både Jerringpriset och Årets prestation fick han se Nils van der Poel kamma hem båda priserna. Han är elegant klädd i en enkel överskjorta och Saint Laurent-t-shirt, beställer en Ramlösa och berättar att kvällen blev kort.

– Vi flög över natten från Indianapolis via New York och fick två timmars sömn. Idrottsgalan börjar klockan åtta på tv, vi blev hämtade på hotellet klockan två. Innan dess hade jag filmning och andra grejer. Klockan elva efter galan var både jag och Iris helt slut. Det var bara att hoppa in i en taxi till hotellet och sova. I dag har jag haft ett möte om mental träning som tog hela morgonen. Det har varit mycket att göra. 

Man blir inte piggare av att sitta vid ett långbord i flera timmar?

– Det gick åt kaffe, om man säger så. Jag var nominerad i två kategorier och jag hade inte förberett något tacktal. Och sen när man såg hur bra van der Poels tal var så kände jag att om jag vinner, vad fan ska jag ta mig till då? Det var nästan skönt att han tog hem det. Men det är stort att vara trea i folkets pris, det är jäkligt häftigt faktiskt. 

Månaderna innan Indycar-säsongen drar i gång igen i mars i Florida är intensiva. Marcus Ericssons schema är späckat. Men till skillnad från de flesta idrottsmän så tränar han knappt på sin sport. 

– Efter nyår så är det fokus på ny säsong. Den 3 januari flög jag över till USA. Där är det möten med ingenjörerna varje dag för att gå igenom förra säsongen, planera inför den här säsongen och bestämma vad vi ska fokusera på i vilket race. Sen använder vi simulatorer eftersom det är begränsat hur mycket man får köra. Man kan inte åka och träna varje dag som i en vanlig sport, utan man får utvecklas och förbereda sig på andra sätt.

Det är för dyrt att träna i själva bilen?

– Exakt. De reglerar det på grund av kostnaderna. Annars hade ett team som ägs av en miljardär kunnat köra varje dag medan ett annat team inte hade kunnat träna någonting. Det blir för orättvisa förutsättningar. 

Jag har hört att du i stället går på gymmet med racinghjälm?

– G-krafterna gör att det är väldigt mycket påfrestning på överkroppen. Så ja, det är som en tyghjälm egentligen som man fäster på maskiner i gymmet där man lyfter vikter med huvudet. Folk tycker att man ser helt galen ut. Ibland när folk kollar lite väl mycket så får man förklara att man är racingförare.

Det måste vara mycket mental träning för att klara av att hålla koncentrationen i två–tre timmar?

– Ja, den mentala biten är egentligen det tuffaste, tycker jag. Det går i så snabb hastighet och man måste ha en så extrem koncentration under så lång tid. Gör du minsta misstag så kan du krascha. Men det går också hand i hand – har man en bra grundfysik så har man mer energi till att koncentrera sig. 

Själva körandet är en ganska liten del av att vara racingförare? 

– Hundra procent. Eje Elgh, som är min manager och mentor och har varit det i nästan hela min karriär, säger att 30 procent av ditt jobb är körningen. 70 procent är allt det andra. För att bli framgångsrik inom racing måste du vara som en entreprenör eller egenföretagare, säger Marcus. 

– Du måste kunna sälja in dig till företag, kunna ta media, resa på egen hand, komma på nya idéer, träna själv. Det är mycket som handlar om ens egen motivation och förmåga. Jag
känner många andra idrottare som är med i ett lag där det hela tiden är väldigt tydligt var man ska vara, vid vilken tid och vad man ska göra. De har det inte lättare kanske, men annorlunda. En racingförare styr skutan och måste ta egna initiativ genom hela sin karriär. Det är ganska unikt, säger Marcus.

–  Inom många andra sporter kan du ta dig hur långt som helst om du bara är tillräckligt bra, men i motorsport räcker inte det. Du måste vara jävligt bra på att köra, men har du inte de här andra bitarna så spelar det ingen roll. 

Tillsammans med bland andra före detta hockeyspelarna Johan Wiklander och Johan Adolfsson grundade Marcus Ericsson också We are padel 2017, som snabbt växte till att bli ett av landets största padelföretag, men lyckades sälja av sin andel före den beryktade padeldöden.

Vad tjänar man bäst på, jobba som racing-förare eller före detta padelentreprenör? 

– Båda är bra, säger Marcus och skrattar. Men jag gjorde helt klart en bra affär med padelverksamheten. Vi var ett gäng som byggde upp We are padel och sålde i mitten av 2021. Tyvärr har det gått åt andra hållet efter det. Det var en väldigt kul resa för mig. Jag lärde mig väldigt mycket om att bygga företag bland annat. Det var kul att vi gjorde en bra affär också, såklart. 

Om man ska följa Marcus Ericssons framgångar hela vägen tillbaka till den första schackrutiga startflaggan så får man börja i Mariebergs köpcentrum, en mil söder om Örebro. Marcus Ericsson växte upp i Kumla med en pappa som arbetade som målare och en mamma som jobbade på bank. När racingföraren Fredrik Ekblom såg en åttaåring köra i överljudsfart på hans gokart-bana så sökte han upp Marcus pappa för att övertala honom att låta Marcus börja tävla. Sommaren 2006 såg Kenny Bräck en tonårig Marcus tävla, då han ska ha jämfört Kumlaföraren med före detta F1-mästaren Alain Prost. Kort därefter kallades den 16-årige Marcus Ericsson till ett möte med tv-kommentatorn och före detta racingföraren Eje Elgh. Tillsammans med Kenny Bräck tänkte Elgh starta ett projekt för att hitta Sveriges nästa Formel 1-stjärna. Under ett års tid genomgick Marcus och tio andra ungdomar mängder av tester. Till slut återstod bara ett namn på listan. 

Med Kenny Bräck och Eje Elgh i ryggen övergav Marcus gokarten till förmån för formelracing i brittiska Formel BMW. Som 17-åring stod Marcus Ericsson till slut som vinnare, en bedrift som fick experter att jämföra med namn som Schumacher och Häkkinen. 

Efter flera år i Formel 3, japanska F3-mästerskapet och GP2 lyckades Marcus Ericsson till slut med det som ingen svensk hade gjort på 23 år: Han var klar för Formel 1, jordklotets mest åtråvärda racingmästerskap. 

– Det var ett projekt som höll på i många år som gick ut på att ta en svensk till Formel 1. Catherham-teamet hade en öppen förarplats. Man fick slåss om platsen med tio förare och jag lyckades bli den de valde. Det var nästan omöjligt, men det blev jag. 

Det är ungefär som att slå sig in i någon av Champions League-finalens två startelvor – om lagen dessutom i princip enbart bestod av antingen monegaskiska söner till hedgefondmiljardärer eller racingförare i flera generationsled. 

– Jag har ett väldigt starkt minne från den första tävlingshelgen i Melbourne 2014. När jag började köra gokart som åttaåring så var ju drömmen att köra Formel 1. Jag hade jobbat för det i hela mitt liv. När jag skulle köra den där första helgen så var Kimi Räikkönen, Alonso, Lewis Hamilton och Jenson Button på startgrinden – alla namn som man hade kollat på tv på som barn, säger Marcus. 

– Det var surrealistiskt. Inför racet är det som en förarparad när man åker runt och vinkar till publiken. Jag stod i ett hörn och var skitnervös. Jag kände ingen annan förare. Då kom Jenson Button, som hade vunnit VM bara några år tidigare: ”Tjena, välkommen till F1, det är bara att komma förbi och snacka om det är något du undrar.” Det var en liten grej för honom, men för mig betydde det så otroligt mycket. Snart tio år senare minns jag det som i går. Det säger mycket om honom. 

Första säsongen präglades av Catherhams långsamma bil och dåliga ekonomi. Stallet gick i konkurs innan säsongen var slut. Marcus gick över till Sauber-stallet och körde i ytterligare fyra säsonger innan han 2019 fick flytta på sig när den finska legendaren Kimi Räikkönen ville göra ett sista försök i Formel 1. En historiskt bra Formel 1-karriär med svenska mått, men Marcus Ericsson känner att han aldrig fick visa sin potential. 

– Det var väldigt tufft mentalt. Jag har insett efteråt att det var väldigt påfrestande att man inte fick de resultat man ville ha. Jag fick ett jävligt dåligt självförtroende där på slutet. Samtidigt så är jag stolt över att jag var där i fem år, det är det inte många som är. Jag gav allt, jag har inga regrets. Jag ser ändå tillbaka på det med glädje och stolthet. 

Hur är det att köra i 300 km/h med dåligt självförtroende? 

– Mot slutet så glömde jag bort att ha kul. Jag glömde bort att jag levde min dröm. Man satte sådan press på sig själv så man glömde att njuta av det man gjorde. Att vara så prestationsfokuserad som jag var i Formel 1 tror jag inte hjälpte mig, säger han. 

– Jag letade efter varenda fördel, vägde mat, försökte gå ner några extra gram hela tiden. Man var inte hälsosam i sig själv.

Formel 1 har länge fungerat som ett slags luftficka för jetsettare som vill ha sina bilar snabba, sina champagneflaskor i jumboformat och sina solglasögon smala som linjaler – ett veck i tiden för solbrända män som Flavio Briatore och Bernie Ecclestone (nyligen nybliven pappa vid 89 års ålder) men har likt resten av idrottsvärlden ökat sin professionalisering exponentiellt de senaste årtiondena. 

Hur mycket festas det i Formel 1 nuförtiden? 

– Det kan bli stökigt, absolut. Nuförtiden måste förarna vara elitatleter för att orka med ansträngningen som det är att köra racingbilar. Men efter racet kan man ju gå ut och ha kul en söndagskväll. Efter vissa race kunde man dra ut och partaja lite. Jag hade många gånger med mig polare från Sverige. Jag hade alltid fullt schema hela helgen, men efter racet kunde man käka middag och gå ut. Det var alltid en höjdpunkt. 

Det måste krävas ett helt rör med Resorb efter ett lopp för att inte falla ihop av en öl? 

– Ja, man var lättpåverkad. I Singapore körde man kvällsrace mellan åtta till tio–elva. Efteråt så är det ju så varmt och hög luftfuktighet så när man skulle ut och ta en drink så var man kanonfull efter en drink. Man fick passa sig. 

Vilket är det roligaste minnet från F1-tiden? 

– En grej som var cool var när vi körde i Austin, Texas 2017. Bill Clinton var gäst. Då var det 20 Secret Service-agenter runt honom. Vart man än kollade så stod det en säkerhetsvakt. Jag gick fram för att hälsa och det första han sa var: ”Gillar du att springa?” Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara, men han började snacka och hade en hel utläggning om löpning. Det var
surrealistiskt. 

Skulle du vilja tillbaka till Formel 1 om du fick chansen?

– Man ska aldrig säga aldrig. Jag tror att det är ett avslutat kapitel. Jag trivs skitbra i USA och känner att jag har hittat hem där. Samtidigt som Formel 1 är kungaklassen, det går inte att komma ifrån. Jag tror att alla racingförare skulle ljuga om de sa att de inte skulle ta chansen i F1. 

Du är en av tio svenskar som har kört Formel 1, du har precis vunnit Indy 500 – vad har du kvar på listan? 

– Le Mans är verkligen något jag vill göra innan jag slutar. Jag körde Daytona förra året som också är ett 24-timmarslopp, det är som en amerikansk variant. Jag har kört banor som Monaco och Monza i F1, jag har vunnit Indy 500 ... Le Mans måste man ju ticka av också.

Intervju: Tom Cehlin Magnusson
Foto: Andreas Johansson
Styling: Gorjan Lauseger