Så blev Chateau Marmont världens vildaste lyxhotell

Det finns några hotell som år efter år överglänser nystartade designerhotell. Platser som med sin historia är laddade med en energi som besökare och gäster betalar dyrt för att få en glimt av. På Ritz i Paris satt Coco Chanel, Hemingway och Ingrid Bergman och drack, i London beskrivs Claridge’s som ett annex till Buckingham Palace och The Plaza vid Central Park har hyst viktiga politiska möten, en av Miles Davis skivinspelningar och Truman Capotes klassiska maskeradbal. Ändå är det inget hotell som är lika mytomspunnet som Chateau Marmont. Där Ritz, Claridge’s och The Plaza har utgjort ett hem för politiker, musiker, skådespelare, konstnärer och kungligheter på toppen av sin karriär har Chateau Marmont varit ett hem för människor uppe bland stjärnorna – och på väg ner i helvetet. 

Led Zeppelin körde sina motorcyklar på bakhjulen genom lobbyn, Judy Garland sjöng vid hotellets piano, beroende på vem du frågar ramlade eller hoppade Jim Morrison ner på marken från sin balkong, Bette Davis höll på att bränna upp hela hotellet när hon somnade med en cigarett i munnen framför sin egen film på tv:n. Francis Ford Coppola försökte köpa hotellet på 70-talet men backade ur när han fick se en rapport som kartlade termitmängden i byggnaden, Marvin Gaye dog med 15 000 dollar i skulder till hotellet. Chateau Marmont har fler hemligheter än det ens går att drömma fram. Efter över 90 år är hotellet fortfarande Hollywoods Babylon.

En dag i november 1926 satt Fred Horowitz i baksätet på en town car på norra sidan av Sunset Boulevard och såg sig runt. Mannen i baksätet var en framgångsrik advokat som hade börjat investera i fastigheter. Nu var han på jakt. När hans bil rullade uppför en liten kulle ska han ha grävt fram ett fotografi han tagit på Château d’Amboise vid Loiredalen i Frankrike, tittat på den oansenliga kullen och vrålat rakt ut. Han hade hittat platsen för sitt eget slott. 

Från början var inte tanken att bygga ett hotell, utan snarare bostäder för New Yorkers i exil. Ett sju våningar högt fort i gotisk stil skulle funka som en fristad för manhattaniter som hamnat på västkusten. Moderna kök och badrum utlovades, tillsammans med fransk arkitektonisk lyx och samma möjlighet till avskildhet som på Park Avenue. Namnet svängde från Chateau Sunset till Chateau Hollywood till Chateau Marmont – så länge det lät franskt. Horowitz svåger, arkitekten Arnold A Weitzman, ritade slottet, som slog upp sina enorma trädörrar i februari 1929. Bara ett par månader senare kraschade börsen och den stora depressionen var ett faktum. Ett par år senare fick Horowitz sälja hotellet till Albert E Smith vars cv innehöll poster som magiker, filmproducent och regissör, men framför allt var han grundare av filmstudion Vitagraph Studios. Smith förvandlade slottet till ett hotell, och byggnadens status som fästning för Hollywoods mörkaste hemligheter var född. 

"Chateau Marmonts rykte bygger egentligen inte på lyx."

För Chateau Marmonts rykte bygger egentligen inte på lyx, opulens eller överdåd. Los Angeles kryllar av hotell som är inredda i blankvit terrazzomarmor, som serverar jordklotets mest raffinerade förrätter och skulle kunna stänga av elen och ändå lysas upp av A list-kändisars strålande Hollywood-leenden. Slottet på kullen vid Sunset Boulevard är något helt annat. 

Visst, hotellet var elegant sina första årtionden, och nog har uppdateringen under ledning av André Balazs eleverat hotellet till dess upputsade fornstora dar, men redan på 70-talet – under hotellets absoluta storhetstid – vittnade många om hotellets sjaviga och bedagade uppsyn. Ärrade rockskribenten Nick Cohn, känd bland annat för att ha ljugit ihop förlagan till Saturday Night Fever, hittade en blodstänkt kimono i sitt rum och beskrev hotellet mest som en massa mörka hörn och korridorer. Kultförfattaren Eve Babitz sa att den enda anledningen till att inredningen var off-white var för att den en gång hade varit strålande vit. Orangebruna ryamattor och kantstötta möbler mötte besökaren. Om du ringde för att boka ett rum möttes du av den mystiske ”Daniel”, en i övrigt anonym man i långt hår och motorcykelboots som envisades med att teatraliskt hälsa välkommen till Chateau Marmont med en transsylvanisk accent. Kort sagt, Chateau Marmont är något mer än ett ställe för kändisar att bli paparazziplåtade på i solglasögon och flipflops. 

Chateau Marmont är Los Angeles. Inte det Los Angeles som joggar, yogar och äter plocksallad på Whole Foods, utan det mörka, mystiska Los Angeles. Det är symbolen för den hotfulla delen av LA, som alltid tycks klibba sig fast vid det allra mest glittrande i staden som förgiftat strössel. Det är Raymond Chandlers noir, Kenneth Angers svarta magi och David Lynchs surrealism som genomsyrar hotellets magi. Det ryktas, naturligtvis, om att det spökar på hotellet. Det är på grund av den skruvade och drömlika energin som Lana Del Rey har ägnat en karriär åt att tonsätta hotellbyggnadens hemligheter, James Ellroy förlägger sina hårdkokta deckare dit och Sofia Coppola med filmen Somewhere skrev ett enda långt kärleksbrev till hotellet. 

En stor del av detta beror förstås på natten då John Belushi dog. Även om hotellet hade hunnit få sitt sjavigt dekadenta rykte långt innan dess så befästes det som ett syndens näste den 5 mars 1982 när den 33-årige komikern och skådespelaren hittades död i bungalow nummer tre. Belushi hade blivit vän med Cathy Smith, en kanadensisk kvinna känd för att ha fått både The Band och Gordon Lightfoot att skriva låtar om henne men också för att ha varit en drogdealare av rang – till hennes närmaste kunder hörde Keith Richards och Ronnie Wood. Natten då Belushi dog hade han festat med Robert De Niro, som ofta bodde på hotellet i längre perioder. Robin Williams hade uppträtt på standupklubben The Comedy Store samma kväll och kom förbi för att delta i festligheterna, innan både han och Robert De Niro tackade för sig och gick och lade sig. De Niro anade någon gång under natten att något var på tok och ringde ner till hotellets växel. Hotellföreståndaren meddelade honom att det inte såg bra ut. 

– Where’s John? skrek De Niro i telefonen gång på gång. 

"Chateau Marmont hade blivit Hollywoods mörka hjärta."

SNL-stjärnan dog i sömnen efter att ha fått hjälp av Smith att injicera speedballs (en blandning av kokain och heroin). 

Belushis död blev både början och slutet på något – Chateau Marmont hade blivit Hollywoods mörka hjärta. Plötsligt blev komikerns sorgliga slut en initiationsrit för självdestruktiva kändisar. Unga skådisar som Robert Downey Jr. och John Cusack började hänga där för att visa att de minsann var bad boys, både funkmusikern Rick James och konstnären Jean-Michel Basquiat ville hyra Belushis bungalow – Rick James tog till och med en överdos i samma rum. Det är helt enkelt svårt att separera mörkret från hotellet. Sharon Tate blev gravid med Roman Polanski på hotellet, men flyttade till 10050 Cielo Drive i Benedict Canyon för att ge barnet ett ordentligt hem. F Scott Fitzgerald haltade till sitt rum efter att ha fått en hjärtattack på ett apotek på andra sidan gatan, modefotografen Helmut Newton bodde permanent på hotellet tills ett hjärtfel fick honom att krascha in i hotellets uppfart. 

Men allt på slottet är inte överdoser och dödsfall. Anledningen till att kreativa genier år efter år har checkat in (men inte alltid ut) handlar om att hotellet verkar besitta en kraft som sätter igång något hos en viss typ av konstnärer. F Scott Fitzgerald, Annie Leibovitz, Jay McInerney, Dorothy Parker, Quentin Tarantino och Hunter S Thompson är bara ett axplock av alla som har skrivit och skapat på hotellet. Det var här som Butch Cassidy and the Sundance Kid skrevs, det var här som Nicholas Ray skrev, höll auditions och repeterade Ung rebell – James Dean dök ofta upp vid tvårycket för att gå igenom sina scener. När Joni Mitchell och Graham Nash gjorde slut drog Nash från deras hem i Laurel Canyon för att bo på Chateau Marmont i ett par nätter. Han blev kvar i ett halvår framför sitt elpiano och doftljus, samtidigt som han skrev låt efter låt. 

Anthony Kiedis spelade in sin sång till Red Hot Chili Peppers By the Way här, Lily Allen skrev dunderhitten Fuck You på sitt rum. Den trulige countryrockaren Gram Parsons bodde på hotellet i omgångar. Efter att ha hoppat av The Flying Burrito Brothers för att kunna hänga mer med sin bästa kompis Keith Richards satt Parsons och förbannade Eagles och alla andra countryrockband som snott hans koncept och, till skillnad från Parsons, lyckats tjänat pengar på det. Efter en vända med Rolling Stones i Villa Nellcôte för att spela in Exile on Main Street återvände Gram till hotellet med sin fru. Han försökte undvika heroinet och drack i stället omåttliga mängder tequila, skrev låtar och släppte så småningom sin solodebut, mästerverket GP. Omslagsbilden togs i hotellets lobby. 

"Greta Garbo sägs ha bott här under namnet Harriet Brown."

Kanske är det avskildheten som har fått stjärnorna och konstnärerna att hitta hit. I hotellets mörka korridorer får man göra lite vad man vill, i enskildhet. Greta Garbo sägs ha bott här under namnet ”Harriet Brown”. Affärsmagnaten, filmproducenten och flygplanstillverkaren Howard Hughes, känd för sin excentriska och hermetiskt förslutna livsstil, bodde ofta på hotellet och tittade ner på poolgästerna genom sin kikare. Marilyn Monroe och Arthur Miller checkade in här medan Miller fortfarande var gift med sin första fru. Kanske är det också på grund av hotellets öppna natur, och generösa diskretion, som man har utgjort ett hem för människor som inte haft en plats utanför de stora trädörrarna. 

Chateau Marmont var det första showbiz-hotellet som öppnade dörrarna för afroamerikanska gäster. Hit kom Sidney Poitier när han inte välkomnades på andra lyxhotell i området. Hotellet var också en fristad för det homosexuella Hollywood. Så till den grad att författaren och debattören Gore Vidal kallade hotellets pool för en ”navel fylld med svett”. 

Chateau Marmont är i dag ett annat hotell än när Gore Vidal skrev Myra Breckinridge där. Om du checkar in i dag kommer du att mötas av en smakfull inredning från Jean Michel Frank, tapeter från Scalamandré och stiligt patinerade schackrutiga golv. Några år efter John Belushis död var Chateau Marmonts rykte, och interiör, på fallrepet. Bob Woodward, känd för att ha avslöjat Watergate-skandalen, skrev en snaskig bok om Belushis liv där hotellet beskrevs i negativa ordalag på omslaget. Hotellets rykte hade under slutet av 80-talet nått sin botten. 1990 köpte den unge André Balazs hotellet. På senare år har Balazs öppnat både The Standard-kedjan i Los Angeles och New York och Chiltern Firehouse i London (och, ska tilläggas, anklagats för sexuella övergrepp i samband med metoo-hösten). 

När nya möbler började rullas in ska Helmut Newton ha satt sig ner med Balazs för att berätta om sin oro för renoveringen. Samtidigt som Newton lade fram sitt ärende ska en enorm fjäder ha skjutits ut från soffan de satt på. Fotografen gav med sig. Med renoveringen kom kändisarna tillbaka. I dag är Chateau Marmont ett lyxhotell av rang, och du får anstränga dig för att inte råka stöta in i kändisar som Sofia Coppola eller Lana Del Rey om du är där. Och om du invänder att dagens lyx är konstgjord, att den värdigt rökiga jazzstämningen på hotellet är fejk, så missar du poängen. Hotellet är liksom sin hemstad byggd på en lögn. Det är en stad dit man kommer för att hitta på historien om sig själv. Det är ett bedragarpalats för skojare som inte har någon annanstans att ta vägen. Chateau Marmont är det påhittade franska slottet som blev sinnebilden för Los Angeles.