Så blev Hunter S Thompson världens mest älskade skandalskribent

Trumslagarna slår allt vad de orkar. ­Gästerna tittar upp mot himlen. Nu är det snart dags. Sedan händer det. Raketen skjuts ut och åker upp i skyn med askan av författaren Hunter S Thompson. Och där har Johnny Depp bränt 30 miljoner kronor, för det är han som står för hela kalaset. Men det gör skådisen så gärna eftersom det här handlar om att förverkliga en sista önskan från en kompis.

Författaren Hunter S Thompson har nämligen velat att vännerna ska ta farväl på exakt det här sättet. Bland de 280 gästerna finns förutom familjen också förre utrikesministern John Kerry och tidigare presidentkandidaten George McGovern, liksom ­skådespelarna Bill Murray, Sean Penn och Benicio del Toro. De tänker nog alla samma sak. Att Hunter S Thompson var en jobbig person att vara nära – men tråkigt var det aldrig. I alla fall inte för dem som kunde åka därifrån när de ville.

Hunter S Thompson föddes den 18 juli 1937 i amerikanska Kentucky. Uppväxten var knaper, samtidigt som många av klasskamraterna hade det gott ställt. Möjligen var detta starten på ett livslångt förakt mot eliten. Inte blev det bättre när Thompson, tillsammans med några kompisar, greps av polisen efter ett rån. De rikare vännerna kom lindrigt undan, medan Thompson åkte in i fängelse – och missade studenten. Han började i stället jobba som reporter på olika landsortstidningar.

Tidigt stod det klart att Thompson var en begåvad skribent. Genombrottet kom med ett långt reportage om Hells Angels 1965. Han hade tillbringat ett år tillsammans med de kriminella mc-åkarna, och när de till slut upptäckte vad han höll på med åkte Thompson på rejält med stryk. Reportaget byggdes ut till hans stora genombrott, boken Hell’s Angels – The Strange and Terrible Saga of the Outlaw Motorcycle Gangs.

I gänget träffade Thompson många udda existenser. Och han kände samhörighet med dem. Kanske var det bakgrunden till att han 1970 försökte bli vald till sheriff i Pitkin County i Colorado. Slogan: ”Freak power”. Politik: Droger skulle legaliseras och polisen avväpnas. Väljarstöd: 44 procent (men det räckte inte).

Efter den politiska kampanjen återvände han till skrivandet. Den bok som 1971 kom att ge Thompson kultstatus var Fear and Loathing in Las Vegas, en surrealistisk, semibiografisk roman om en knarkpåverkad På drift-resa. Då hade Thompson utvecklat stilen att skriva in sig själv i handlingen och kasta allt vad objektivitet heter åt sidan. Första gången han använde greppet var i ren desperation för att kunna hålla en deadline. Men redaktören älskade resultatet:

– Det var som att ramla ner i ett hisschakt och landa i en pool full av sjöjungfrur, förklarade Thompson.

Gonzojournalistiken, som den kom att kallas, var född. Thompson tog till samma grepp när han bevakade den amerikanska presidentvalskampanjen 1972. I presskåren var han en fixstjärna, men samtidigt en udda fågel. Ofta berusad eller hög. Men utrustad med en röntgenblick som hade förmågan att dra ner brallorna på mäktiga män och visa politikens löjliga sidor. Hunter S Thompson drog sig inte heller för att skapa fake news. Som när han helt utan stöd skrev att kandidaten Ed Muskie missbrukade en hallucinogen rot. 

– Jag fick inte ett enda bra citat värt att skriva under hela jävla resan, var Thomp­sons försvar.

Privat var han inte lika underhållande. Som make var Hunter S Thompson notoriskt lynnig och otrogen. Som pappa var han ännu värre. Sonen Juan F Thompson har i sin hjärtskärande bok Stories I Tell Myself – Growing up with Hunter S. Thomp­­son beskrivit en pappa som alltid skrek och svek. Och som aldrig fanns där för den mobbade rollspelsnörden som åt ensam i skolmatsalen. 

Yrkesmässigt gick det också utför. I dokumentären Gonzo – The Life and Work of Dr Hunter S. Thompson berättar vännerna att det bakom de färgade pilotglasögonen, hattarna, shortsen och det eviga cigarettmunstycket fanns en stor romantiker. Någon som in i det sista var på jakt efter USA:s förlorade själ.

Men när Richard Nixon svors in som president 1969 var det som om luften gick ur Thompson. Han använde nu sitt kändisskap för att ligga runt och leva ut sina rockstjärnedrömmar. Men i stället för att kasta ut tv-apparater genom hotellfönster slängde han skrivmaskinen. Det var också något av en symbolhandling. Hunter S Thompson fick allt svårare att skriva.

När Rolling Stone 1974 skickade honom till Zaire för att bevaka ”Rumble in the jungle” förväntade sig redaktören ett nytt stordåd. Men i stället för att följa den numera klassiska matchen mellan Muhammad Ali och George Foreman från ringside låg Thompson kvar i hotellpoolen. Ett haveri som inte gick att rädda ens med gonzojournalistiken som ursäkt. Samtidigt som unga groupies och kändisar som Keith Richards dök upp hemma i bostaden Owl Farm för att festa hade äktenskapet kommit till vägs ände.

Skilsmässan från hustrun Sandra var ett faktum 1980. Hon tog med sig sonen Juan och flyttade ut. Det var början på 15 år av underhållsbetalningar. Men vännerna stod kvar på Thompsons sida, åtminstone vissa av dem. Som artisten Jimmy Buffett. Han lånade till och med ut huset till sin författarkompis. Det skulle han inte ha gjort. För när Hunter S Thompson lämnades ensam betraktade han det som sin egen egendom. Det ledde till att Buffetts revisor en dag ringde och frågade varför det kommit in en telefonräkning på 90 000 kronor.

Trots motvind fortsatte Hunter S Thompson att skriva. Men det oförutsägbara hade blivit tröttsamt förutsägbart. Han blev fånge i sin egen clowndräkt, i omgivningens förväntningar om galenskap. De sista åren lyckades Hunter S Thompson aldrig nå upp till samma nivå som med sina bästa böcker och reportage. Med ett undantag. Hans nekrolog över Richard Nixon, som skrevs efter dennes död 1994. Kroppen hade knappt kallnat förrän Thompson satte papper i skrivmaskinen och fyrade av en rasande missil mot mannen han betraktade som ”ett amerikanskt monster”.

Thompson skrev att Nixon var ”ond på ett sätt som bara de där som tror på Djävulen kan förstå” och me­nade att alla amerikaner var ”offer för hans fula, nazistiska ande”. Det blev en sista urladdning. Mot slutet skrev Hunter S Thompson krönikor för sportkanalen ESPN. Den gungande, nästan pappadansande, stilen framför den gamla skrivmaskinen fanns kvar. Men glöden var borta. Och han var smärtsamt medveten om det.

I många år hade Thompson öppet talat om självmord, och den 20 februari 2005 sköt han sig själv i huvudet utanför Owl Farm. Hunter S Thompson blev 67 år gammal. Att Thompson tog sitt liv i just februari var ingen slump. Han tyckte alltid att det var en hopplöst dyster månad. Colorados vintrar var kalla och fotbollssäsongen över. Dessutom hade han problem med hälsan. Thompson hade varit deprimerad och fått en ny höft. Inte ens Richard Nixon fanns att hata längre.

– This kid is getting old, brukade Hunter S Thompson muttra.

Till slut fanns inget kvar att leva för.