Slim Aarons – jetsetfotografen som förevigade det ljuva livet

Öppna valfritt modemagasin, eller din telefon, och sannolikheten är stor för att du inom kort har sett någon av Slim Aarons bilder. Aldrig har den amerikanske fotografens namn varit hetare än nu. Av goda skäl, anledningarna till eskapism har väl aldrig varit större. Spektakulära pooler, saltstänkta linneskjortor och gyllenbrun hud – ingen har fångat drömmen om jetsetlivet lika elegant. Men berättelsen om den gamängaktige fotografen som fick en egen nyckel till kändisarnas poolhus lyder exakt som du hade kunnat tänka dig, och samtidigt inte. 

– Jag tror på sagor, sa han själv vid ett tillfälle.

– I sex decennier har jag koncentrerat mig på att fotografera attraktiva människor som gör attraktiva saker på attraktiva platser, sammanfattade han det som några år före sin död.

Slim Aarons inledde sin karriär som krigsfotograf. Under andra världskriget skadades han i tjänst som fotograf. Han bevakade ökenkriget i Nordafrika och såg Rom befrias. Han belönades till och med med ett Purpurhjärta för sitt arbete. (”Jag gav det till en blondin jag kände efter kriget, hon gillade färgen”, sa han senare.)

När han kom tillbaka efter kriget var hans mål tydligt: Han ville åt det goda livet. Ett liv så fjäderlätt att inte ens Björn Ranelid hade gett sig på att försöka väga det.

– Jag hade vandrat genom tillräckligt många koncentrationsläger och sönderbombade byar. Jag hade sovit i gyttja och blivit skjuten på. Jag var skyldig mig själv ett enkelt, lyxigt liv. Jag ville leva på den soliga sidan av gatan, sa han själv. 

Han tog sig till Hollywood. Så långt ifrån verkligheten som man kunde komma, som han senare sammanfattade det. Han började plåta filmstjärnor som Clark Gable, Lana Turner och Gary Cooper. Faktum är att han själv var stilig nog att landa roller i ett par Hollywood-filmer, men var så nervös att han inte kunde leverera sin enda replik. Den historien fick superstjärnan Gary Cooper reda på och berättade för vännerna Van Heflin, Clark Gable och Jimmy Stewart som frustade av skratt. Aarons fångade ögonblicket när de skrattade åt hans misslyckade skådisförsök och tog sin kanske mest kända bild, The Kings of Hollywood, på Romano’s i Beverly Hills på nyårsafton 1957. 

Han frilansade för en mängd tidningar och började ta sig in i Hollywoods mest glittrande cirklar. Han plåtade för Holiday tillsammans med namn som Henri Cartier-Bresson till texter av Joan Didion, Ernest Hemingway och William Faulkner. Han reste kors och tvärs runt jorden. När han fick uppdraget av Life att resa till Korea för att täcka kriget så sa han nej. Den enda strand han tänkt fotografera framöver var en där det fanns blondiner, meddelade han det ansedda magasinet. Han ville fotografera yta, lyx och glamour.

Han hade hittat hem, på sätt och vis. Han släpptes in hos societeten hela vägen in i sovrummet, till poolen och fjällresan. Han åkte i skytteltrafik mellan Cap Ferrat, Capri, Palm Springs, Acapulco och Nassau. Det går såklart att räkna upp alla kändisar Aarons plåtade i sina hem eller sommarhus: paret Agnelli, Marlene Dietrich, Jacqueline Kennedy, Marilyn Monroe, Mick Jagger och Grace Kelly är bara några av dem. Framför allt så hittas där en strid ström av grevar, baroner och prinsar med aptitretande namn som Polly Trott Hornburg, Bianca Hanau-Schaumburg och baron Hubert von Pantz. Bara tre saker vägrade han kategoriskt fotografera: jeans, t-shirts och sneakers. 

Hans karisma var omtalad. Alla som han fotograferade fattade tycke för honom, trots ett svängigt humör. När John F Kennedy åkte förbi honom i Palm Beach så stannade presidenten bilen, vevade ner rutan och frågade om tjejen från plåtningen vid Comosjön verkligen var så vacker som hon var på bilderna. När Aarons försökte fotografera hästkapplöpningen i Ascot så höll han på att bli nedknuffad av bryska vakter, men blev räddad av trygga händer. När han tittade upp var det prins Philip som kommit till undsättning. När maffiabossen Lucky Luciano blev förvisad till Sicilien valde han Aarons som sin privata fotograf, med det enda förbehållet att han inte fick ta upp kameran när maffiabossen pussade sin pappa. 

Precis som många som han kom att fotografera liggande vid poolkanter, zebraskinn och flyglar i lönnträ och ebenholts så var hans bakgrund trassligare än man hade kunnat tro. Slim Aarons hade berättat för vänner och bekanta om uppväxten i New Hampshire, men inte mycket mer än nödvändigt. När han blev intervjuad av Vanity Fair så menar han att minnena av hans egen uppväxt var dimmiga och att han inte vill prata om det för mycket. 

– Jag vill inte att några galningar ringer upp mig och säger att de är gamla kusiner. Jag är en simpel bonnpojk!

Först efter hans död fick hans familj reda på sanningen. Aarons hade växt upp i en fattig judisk familj på Lower East Side. Hans mamma hamnade på mentalsjukhus, vilket gjorde att han växte upp hos olika släktingar som förbarmade sig över honom för stunden. Pappan hade han ingen kontakt med. Hans bror Harry kom senare att ta livet av sig. Sanningen om Aarons bakgrund avslöjades först i dokumentären Slim Aarons – The High Life som kom för några år sedan, där det spekuleras i om Aarons hade tillåtits in till societetens innersta dörrar om hans bakgrund varit känd. 

Aarons bilder har kommit att omvärderas på senare år: Även om hans fotografier inte hänger på MoMa eller andra prestigefulla museer så har han en viktig roll i berättelsen om andra halvan av 1900-talet. Som Instagrams favoritfotograf, absolut, men kanske också som ett slags antropolog som lyckades fånga den blankpolerade kronan på 1900-talets drömmar om lyx och välfärd. Kanske förutsåg han på sätt och vis Instagrams världsherravälde.

För det skulle nämligen dröja till 2000-talet innan Aarons fick sin upprättelse. När hans första bok, A Wonderful Time, släpptes 1974 så sålde den knappt slut på sin första upplaga. Boken slaktades av New York Times kritiker som menade att hans lins var så insmord i sololja och Campari att den till och med fick den svårmodige poeten T S Eliott att se dekadent ut. 

Några år in på 2000-talet gick den för tusentals dollar på auktionshus världen över. Efter att Slim Aarons sålt hela sin katalog till Getty Images så dröjde det inte länge innan hans färgsprakande bilder började dyka upp i exklusiva modemagasin. Det rapporterades om att Vogue vid något tillfälle hade 47 exemplar, där alla exemplar försvann efter att stylister ”lånat” böckerna. 

Många har i efterhand, i takt med att bildernas anseende har höjts, försökt formulera ett motstånd inuti bilderna: Hans ursprung,
bildernas komposition där tittaren aldrig släpps in, färgerna som gör att det liknar en dagdröm – vad ville Slim Aarons egentligen säga med sina bilder?

Det är lätt att vilja formulera en kritik med tanke på hans bakgrund, men kanske är försöken att politisera Slim Aarons bilder mest ett sätt för kritiker att ge lite tuggmotstånd till en njutning som man annars anser för lättsmält. Slim Aarons själv verkar ha tagit det som blev hans fjärilsvingslätta livsuppgift med ro. Han sammanfattade det kanske bäst själv i en notering till en fotografprotegé vid namn Jonathan Becker. 

– Dear Jonathan, remember, it’s all bullshit. Best as always, Slim.