Salem Al Fakir – en rutinerad debutant

Salem Al Fakir är en märklig artist. Han lyssnar nästan aldrig på musik frivilligt, men har ändå lyckats göra en debutskiva som verkar vara inspirerad av allt från svensk progg till Stevie Wonder och cirkusmusik. Han behärskar alla instrument man kan namnet på och turnerade i Ryssland som klassisk violinist när han bara var fjorton år gammal. King stämde träff med Salem i Stockholm och mötte en energisk, vänlig och pratglad person med yvigt hår och propra kläder.

Redaktionen | Publicerad 2007-01-02 06:29 | Lästid: 4 minuter

– Jag har precis börjat fatta det där med kläder, att det är kul! Jag har alltid haft kostym på mig, sen jag var liten och spelade fiol. Min favorit var en mörkgrön, tredelad i tjockt tyg. Den hade jag på varje spelning i flera år, bland annat när jag var på turné i Ryssland som 14-åring.

Hur klär du dig nu?
– Jag gillar att ha skjorta och slips när jag spelar. Jag gillar scenen och jag respekterar scenen och vill ha på mig nåt finare när jag ska uppträda. Men jag gillar ju andra artister som har på sig skitiga klder, även om de säkert tänker mer på sin look än vad jag gör. Man kan säga att jag slänger på mig skjorta och slips, när de noggrant förbereder ett par skitiga jeans och en t-shirt!

Senaste köpet?
– Jag var i New York och köpte ett par Alife-skor. Du måste se dem! (Salem försvinner ut i hallen och kommer nöjd tillbaks med ett par propra sneakers med rosa rutor på sidorna). Det var en härlig butik, man var tvungen att ringa på en klocka för att få komma in.

Hur vill du se ut?
– Jag har haft en idé om vad jag gillar, men först nu börjar jag förverkliga den. Men jag är inte stressad att landa den. Det får ta sin tid. Dessutom gillar jag så mycket olika saker, och jag kan ju inte köra på alla. Kurt Cobain hade ju cool stil till exempel, men det passar nog inte mig så bra. Dessutom skulle jag inte få för Petra (Salems skivbolagskontakt som sitter i rummet bredvid). Vi får se hur min stil utvecklas. Märkena får hålla ögonen öppna, hoppas att några ringer!

Du jobbar lite med nördlooken på dina omslag?
– Ja, det är roligt! EP:n är en bild som jag tog själv hos mina föräldrar när jag klätt ut mig lite, med brillor och en rolig frisyr. Och eftersom allt ska vara klart igår i skivbranschen blev det att vi tog den bilden.

EP:n Dream Girl från 2006.

På albumet är det lite proprare, mer som en konsertpianist?
– Ja, den är lite drömskare, som en sagoberättelse. Jag kommer aldrig kunna köra på den hårda attityden, så jag drar det åt andra hållet.

Berätta om nya skivan.
– Det är musik jag gjort under tre års tid, som jag har gjort sena nätter utan mat iklädd ett par mjukisbyxor. Det är ju ingen genre som håller ihop skivan, utan snarare ett visst sound. Jag är väldigt produktiv och hade mycket material att välja mellan.

Din egen musik är, som du säger, ganska spretig. Det är mycket jazz och soul, men det är ofta rätt proggigt.
– Kul att du säger det! Det har ingen sagt tidigare, men jag har tänkt på det. Det är så kul med intervjuer, man får höra massa saker och lära sig om sin egen musik.

Lyssnade du på progg under uppväxten? Jag vet att jag har hört dig spela ett solo med Ph3 som låter som riktig barnprogramsprogg, där du sjunger samma melodi som du spelar på orgeln.
– Nej, vi har aldrig lyssnat på musik hemma, även om vi alltid spelat musik själva. Det var mest talband och lego. Däremot är jag uppväxt med Monica och Carl-Axel Dominiques son, och de spelade på 70-talet i ett band som heter Solar Plexus , där jag tror att Tommy Körberg sjöng. Så vi snodde en melodi från dem. En rolig grej med Solar Plexus är att deras trummis la av för att bli professionell truckförare, som kör tävlingar med truck!

Salem Al Fakir har slängt på sig skjorta och slips. Foto: Ulf Magnusson

Vad lyssnar du på för musik själv?

– Jag lyssnar aldrig på musik på det sättet, jag sätter aldrig på en skiva. Jag gillar inte musik så ofta. Jobbar man med musik 24 timmar om dygnet är det väl inte så konstigt att man tröttnar? En tandläkare tröttnar väl på tänder.

Lyssnar du aldrig på skivor?
-Nej, ibland råkar jag ju höra grejer, i taxin eller om man går förbi en affär, och då kan det vara kul med musik. När man blir överraskad av ett uttryck eller sound och tänker ”hur lurade den där artisten mig att reagera så där?”. Men jag köper aldrig skivor och lyssnar aldrig på skivor.

Aldrig gjort?
– I gymnasiet lyssnade jag en del, mest på jazz. Men det är få plattor som jag lyssnat på mer än en gång. Jag vet att jag lånade en Talib Kwali-skiva av en kompis, den lyssnade jag på en del. Jag köpte också en Keith Jarrett-skiva, ”My song”. Det är två skivor som jag lyssnat på mer än en gång. Haha. Jarrett-skivan köpte jag faktiskt själv. Den och en skiva med indisk Raga är de enda skivor jag köpt, men båda är borta nu så min skivsamling är obefintlig.

När blev du överraskad av musik senast?
– Jag spelade i Hulstfred med Ph3 (Profilen och Eye´n´I) och hörde Raised Fist. Det var det hårdaste jag någonsin hört! Jag blev rädd! Men under mellansnacket visade det sig att bandet var sävliga, snälla norrlänningar. Det var en av mina häftigaste musikupplevelser någonsin. Det visade att man kan spela med attityd utan att ha behöva ha attityd själv.

När du lyssnar på musik, vad tänker du på då?
– Eftersom jag sällan kan njuta av helheten, blir det oftast att jag bryter ner det i punktlyssning. Tänker på virvelsoundet, eller på att det är en fint programmerad hi hat.

Men, tycker du det är kul att spela musik då? Hur är det att spela live?
– Nej, jag älskar att spela live. Det är så mycket uttryck. Då skiter jag i om folk spelar fel, det viktiga är att publiken är med. Jag kommer ju från den ryska violinistskolan, där det är viktigt att få fram ett budskap i sitt spelande. Där gäller det att spela de stora verken på sitt eget sätt, och dessutom gärna göra det på ett sätt så att det ser svårare ut än vad det egentligen är.